”Men det får man väl inte säga i det här jävla landet”

Foto: Simon Röder

”SD ger allt åt alla. Men SD skrämmer också alla med allt.” Elisabeth Lindberg granskar Sverigedemokraternas framgångar i ljuset av den ökade ekonomiska ojämlikheten. 

DET STORMAR i vår omvärld. Demonstrationer mot ”islamiseringen av Europa” hålls varje måndag i den tyska staden Dresden. När denna artikel skrivs är många fortfarande i chock efter terrordådet på satirtidningen Charlie Hebdo och attentaten i Köpenhamn. Ojämlikheten växer sig större för varje år som går samtidigt som den ekonomiska återhämtningen är en saga långt från att bli sann. Underlaget för att prata om klassklyftor och behovet av gemensam välfärd har inte varit så stort sedan Hjalmar Brantings dagar. Men det är inte klass som dominerar det offentliga samtalet, det är folket.

MITT I DEN här verkligheten hämtar högerpopulistiska rörelser ved till sina brasor. I Sverige är tilliten till att samhället löser stora problem fortfarande hög. Men även här har den fått sina törnar. I över tjugo års tid har inkomstklyftorna vuxit. Under den borgerliga regeringen eskalerade de. Kriser och nedskärningar har medfört att grupper ställs mot varandra. Arbetstagare mot arbetslösa. Lärare mot rektorer. Småföretagare mot byråkrater. Men det finns ett parti som mer än något annan funnit sig tillrätta i allas konflikt med alla – Sverigedemokraterna.

DET FINNS EN motsättning som Sverigedemokraterna tycker om mer än någon annan: Etablissemang mot folket. Sverigedemokraterna vill inte prata klass. De vill prata om folket. ”Klass” innebär konflikt inom nationen. ”Folket” innebär konflikt med allt som inte anses tillhöra nationen. Etablissemanget kan ses som att den har förflyttat sig så långt från folket att den i själva verket inte tillhör nationen längre. Politiken som etablissemanget står bakom blir därmed skadlig för landet. Oavsett om etablissemanget sedan förkroppsligas av Miljöpartiet, ”statsfeminismen” eller EU.

SEDAN 2011 har SD velat profilera sig som ett socialkonservativt parti. Istället för att avvisa vänsterns och högerns arv anser man sig med socialkonservatismen hämta det bästa ur båda blockens traditioner: vänsterns solidariska folkhemstanke och högerns värdekonservativa försvar av familjen och nationen. Så skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö om Sverigedemokraterna. Johansson Heinö har en poäng: SD ger allt åt alla. Men SD skrämmer också alla med allt.

DE SER SIG som en ensam beskyddare mot de andra partiernas ”splittringspolitik”. Samtidigt som de själva lever på att splittra genom att spela ut olika gruppers rädslor mot varandra. Besvikna socialdemokrater, moderater, kristdemokrater har lockats av SD:s anti-etablissemangsretorik.

DET PARADOXALA med SD:s ökade stöd kan bli att den samlade vänstern tar sig samman till ett politiskt paradigmskifte. Likt 30-talets fascistiska rörelser skrämde Socialdemokraterna till insikt om att staten inte kan spara i tider med hög arbetslöshet. Det krävs ett inkluderande politiskt projekt för att skapa förtroende. För att våga göra offentliga satsningar som kommer både grabben i bruksorten och det ensamkommande flyktingbarnet till del. Vågar vi inte det växer rörelser med lätta syndabockar att skylla på.