Maktmissbruk och gamla konflikter -så hotas demokratin i Burundi

Regeringen i Burundi anklagar sina motståndare för att skydda ”terrorister” och säger att demonstranter hädanefter kommer att betraktas som brottslingar och ”statens fiender”. Det rapporterar Svenska Dagbladet i en artikel daterad 2 maj.  Nadya Karakaya från Tvärdrags redaktion skriver i Tvärdrag #1 2015 om Burundi och president Pierre Nkurunzizas desperata kamp för att sitta kvar vid makten efter parlaments- och presidentvalen som äger rum senare i maj. 

Burundis framtid är oviss. Under den senaste tiden har flera personer mist sina liv i dödliga granatattacker och oron är stor för att konflikterna från inbördeskriget 1993 – 2005 ska blossa upp på nytt. Aurora Nereid har under en längre period bott i Burundi och arbetar idag på Studenternas och akademikernas internationella hjälpfond i Oslo. Jag kontaktar henne för att ta reda på mer.

Enligt Nereid bottnar den politiska instabiliteten som råder i Burundi till stor del i den sittande presidenten Pierre Nkurunzizas ovilja att lämna över presidentposten i kommande val. En annan viktig förklaring är att spåren från landets förflutna sitter etsat sig fast och bidrar till att skapa nya problem som är svåra att lösa.

Dagens oroligheter i Burundi kan utan svårighet spåras till den tid då landet, i likhet med grannlandet Rwanda, var ockuperat av Belgien. De belgiska kolonialherrarna skapade ett starkt hierarkiskt samhälle i Burundi och en stor splittring mellan två folkgrupper som tidigare hade levt sida vid sida, hutuer och tutsier, uppstod. Tutsierna favoriserades av kolonisatörerna som ansåg dem vara överlägsna hutuerna. Kolonialtiden lade grunden till de splittringar som kostade 300 000 personer livet under inbördeskriget och som finns kvar än idag.

2005 fick Burundi en ny konstitution som för första gången i landets historia ger folkgruppen hutuerna den avgörande makten. Konstitutionen säger att regeringen ska bestå av 40 procent tutsier och 60 procent hutuer. Aurora Nereid förklarar att systemet är problematiskt eftersom att det redan på förhand avgör vilken grupp det är som kommer att ha avgörande inflytande och makt. Situationen blir heller inte bättre när sittande president Nkurunziza går emot konstitutionen genom att vägra lämna sin post, trots att han redan suttit de två perioder som en president enligt konstitutionen får sitta.

I Burundi och runt om i världen varnar progressiva krafter för att situationen skulle kunna leda till ett nytt inbördeskrig med nya dödsoffer som följd. Nereid menar att majoriteten av befolkningen är rädd att delta i det politiska livet av rädsla för repressalier, men hon tror inte att historien kommer att upprepa sig. Här har viktiga bidragsgivare som Sverige ett stort ansvar för att inte bara skicka pengar utan också stärka civilsamhället och de demokratiska institutionerna. Burundi är ett av världens mest korrupta länder och också ett av världens fattigaste länder. En svensk socialdemokratisk regering måste kunna se bortom stora geopolitiska konflikter och våga stå upp för mänskliga rättigheter och demokrati.