Landskronaterroristen?

Efter Sverigedemokraternas framgång i valet har diskussionen om vem som röstar på partiet och varför satt i gång. Det pratas om ett missnöje mot de etablerade partierna och en proteströst mot socialdemokratin. Den finns en del till i förklaringen till SD:s framgångar. Rasism.


?r det rasism? Daniel Poohl har svaret klart till Sverigedemokraternas framg?ngar, som h?r firas av Landskronas starke SD-man, Thord Lindblom.  Bild: Ulf Ryd/Scanpix

– Jag kommer att bli Landskronas första terrorist.

Mannen stod utanför systembolaget i centrala Landskrona och pekade mot det stadens invandrartäta bostadsområde.

– Ge mig ett automatvapen och jag kommer att rensa i det området, sa han. Det var några veckor kvar till valet och mannen hade bestämt sig för vad han skulle rösta på. Sverigedemokraterna.

– Hade det funnits ett mer rasistiskt alternativ hade jag tagit det.

Journalisten som kommit till staden för att göra ett reportage om Sverigedemokraternas valkampanj i staden hade fått ett tydligt svar.

Några veckor senare visade det sig att mannen vid systembolaget inte var ensam om sina sympatier med Sverigedemokraterna.

Partiet fick till slut över 22 procent av rösterna i kommunen. I ett flertal skånska kommuner fick de över tio procent. Sammanlagt kom partiet in drygt hälften av landets kommuner. I riksdagsvalet erövrade Sverigedemokraterna 2,93 procent av rösterna.

Sverigedemokraternas framgång kom för många som en chock. Partiets bedrift att i skuggan av den stora kampen mellan Reinfeldt och Persson locka till sig väljare ställde politiker och media handfallna och frågande.

Vad var det som hade hänt? Vilka var det som röstat på Sverigedemokraterna och varför?

Veckorna efter valet inleddes den diskussion som fortfarande pågår inom den antirasistiska rörelsen, de politiska partierna och media. Alla verkar överens om att svaren på dessa frågor kan ge en efterlängtad nyckel till hur Sverigedemokraternas framgångar kan bromsas.

Men där upphör samstämmigheten.

Det talas om att media hjälpt Sverigedemokraterna, att politiker spelade partiet i händerna när de inte "tog debatten" och om svikna socialdemokratiska väljare som i ren frustration över sin livssituation och sossarnas svek mot sina ideal vänt partiet ryggen.

Det har talats och skrivits mer än någonsin om Sverigedemokraterna. Men få, väldigt få, har nämnt mannen vid Systembolaget i de centrala delarna av Landskrona

Eller alla andra som tycker som han.

Men först. Lite socialdemokratisk självkritik.

Den 17 oktober gav den förre socialdemokratiske socialministern Morgan Johansson sin syn på sitt partis misslyckande i valet. Som motvikt till de viljor i partiet som vill driva socialdemokratin mot mitten beskrev han sin rädsla för att partiets kärnväljare ska gå till Sverigedemokraterna.

"Om socialdemokratin nu skulle vända arbetarna ryggen i sin iver att nå medelklassen, då skulle partiet driva en stor del av löntagarna i armarna på Sverigedemokraterna."

Morgan Johanssons resonemang bygger på en idé om att när socialdemokratin lämnar sina arbetarklassväljare i sticket träder extremhögern in med öppen famn och enkla svar.

Tankarna är inte nya och inte heller helt obefogade.

Undersökningar från Frankrike och England visar att Sverigedemokraternas motsvarigheter. Front National respektive British National Party växt sig starka med stöd från väljare ur arbetarklassen.

En av de få analyser som gjordes av Sverigedemokraternas resultat i förra valet pekade åt samma håll. Jag var själv med och skrev den. Det siffror vi lyckades ta fram pekade entydigt mot att partiet var starkt i områden med traditionella socialdemokratiska väljare.

Denna beskrivning präglar till stor del eftervalsdebatten, framför allt inom den svenska vänstern som med denna beskrivning med lätthet kan anlägga de sociala skälen som en stor anledning till Sverigedemokraternas framgångar. Oavsett om det är så att Morgan Johansson har rätt – att socialdemokratin har svikit sina väljare – så är det traditionell vänsterpolitik som ska locka dem tillbaka och dra undan benen på Sverigedemokraterna.

Det finns fler teorier. Dessa kretsar kring medias och politikers bemötande av Sverigedemokraterna och medias rapportering i valet.

Frågan om huruvida de politiska partierna skulle "ta debatten" med Sverigedemokraterna under valrörelsen var och är ständigt på tapeten. Med facit i hand kan vi se att olika aktörer valde olika strategier. I vissa kommuner, som i Malmö, bjöds Sverigedemokraterna in till debatt, i vissa kommuner hölls de utanför.

Vad resultatet av detta blev går inte att utläsa. Vi vet inte om SD fick färre röster än vad de skulle ha fått om de bjöds in till debatter. Vi vet inte heller om de fick så pass mycket röster som de fick för att de trots allt i vissa fall blev inbjudna.

Inte heller går det att mäta hur mycket Sverigedemokraternas synlighet i media påverkade valresultatet.

Tillbaka till mannen vid systembolaget.

Och saker som faktiskt går att mäta
Vallokalsundersökningen gav en relativt bra bild av en viktig del i svaret på vilka som röstar på Sverigedemokraterna: Vilken den viktigaste frågan för Sverigedemokraternas väljare var. Resultatet är tydligt. På första plats kom flyktingar och invandrare, på andra plats lag och ordning.

Enligt en artikel av vänsterdebattören Petter Larsson pekar dessutom en ännu opublicerad studie av Oxfordforskaren Elisabeth Ivarsflaten att det är just missnöje med migrationspolitik som präglar väljarna till sju av de främlingsfientliga högerpopulistiska som nått parlamentariskt styre i Europa.

Vallokalsundersökningen visar också att Sverigedemokraternas väljare i mycket större grad än andra partiers väljare anser sig sympatisera med partiets åsikter, hela 42 procent.

För övrigt pekar vallokalsundersökningen på att det snarare är personer som betraktar sig som "höger" som röstar på Sverigedemokraterna, 42 procent. De väljare som betraktade sig som "vänster" uppgick till 12 procent.

Även om det finns hundra skäl att rösta på Sverigedemokraterna så visar det sig alltså att väljarkåren inte helt domineras av svikna socialdemokrater. Det handlar också om personer som tycker att Sverigedemokraternas åsikter är bra och som är motståndare till det mångkulturella samhället.

Det må vara en jobbig insikt. Men Sverigedemokraterna är en konsekvens av en rasistisk underström hos den svenska befolkningen.

Mannen vid systemet i Landskrona har helt enkelt gjort sin röst hörd.

Han och många fler som tycker som han.

För att färska upp minnet.

I Integrationsverket rapport "Rasism och främlingsfientlighet i Sverige" från 2004 svarade 22,7 procent "stämmer helt" eller "stämmer ganska bra" på påståendet "Ju mindre man märker av alla utlänningar desto bättre"

På det uppenbart rasistiska påståendet "personer från olika kulturer och raser bör inte bilda familj och skaffa barn" svarade 13,2 "stämmer helt" eller stämmer ganska bra".

Det är inte alla.

Men det är tillräckligt många för ett rejält stöd till ett parti som Sverigedemokraterna.

Det är också en påminnelse om att rasistiska föreställningar fortsätter att hitta näring i vårt samhälle.

Vårt lands grumliga rasbiologiska tankar har smugit med genom 1900-talets samhälleliga förändringar som en skugga vi inte låtsats om.

Författaren Maja Hagerman har i en nyutgiven bok försökt att reda ut vår bild av oss själva. Hon talar högt om rasbiologi och tankarna om den ariska rasen:

"I dag talas det vitt och brett om det "mångkulturella Sverige", och det med de bästa avsikter. Men det är min tro att det gamla arvet ändå lever kvar i det fördolda så länge man inte gör upp med det. Jag tror nämligen inte att det går att göra sig fri från barlasten från det förflutna förrän man blir medveten om att den finns där, och kan at upp den till närmare granskning."

Sverigedemokraternas ideologiska motståndare står inför en komplicerad situation. Samtidigt som partiet förbereder inför nästa val sveper sökarljusen efter svaren på de frågor som förhoppningsvis ska ge nyckeln till hur partiets genombrott ska förhindras.

Men det finns ett problem. Landskronaterroristen, mannen vid systembolaget, är med och bär upp partiet. Men går det att påpeka det utan att anklaga alla sverigedemokratiska väljare för att vara rasister?

Att bli anklagad för att använda en "rasiststämpel" för att trycka ner sverigedemokratiska väljare är ingen lyckad utveckling.

Samtidigt är frågan om varför partiet får stöd en central fråga.

Kanske är inte frågan om man ska debattera med sverigedemokrater utan i vilken grad man ska påpeka att rasism är ett problem i det svenska samhället och att denna rasism tar sig uttryck i Sverigedemokraternas framgångar.