Kurdernas långa väg till Turkiets parlament


Med sitt inträde i det turkiska parlamentet har det prokurdiska partiet HDP skapat ett nytt politiskt landskap och fött framtidstro hos landets minoritetsgrupper. Valresultatet innebär en framgång i kurdernas strävan efter frigö
relse. Men vägen dit har varit lång. Läs Nadya Zin Karakayas och Roshan Yigits spännande analys av kurdernas långa kamp.  

KURDERNAS HISTORIA är en historia om ett varaktigt förtryck, om en kamp för självständighet och i många fall överlevnad. När det ottomanska riket föll stödde en stor del av den kurdiska befolkningen upprättandet av Turkiet som stat.  Turkiets landsfader Mustafa Kemal Ataturk samlade kurderna med religiös retorik från det ottomanska rikets tid. Men retoriken om att ge kurderna ökad autonomi förändrades snabbt och ersattes med en benfast assimilationspolitik gentemot kurder och andra minoritetsfolk Turkiet. Kurderna nekades sin ursprungliga identitet och kallades kort och gott för bergsturkar. Så kom det sig att de som varit med och bildat den nya staten lämnades utan politiskt inflytande.

NÄR SITUATIONEN förvärrades saknade kurderna effektiva metoder för att göra motstånd mot Turkiets repressiva politik. De var splittrade över klan- och religionsgränser men också över geografiska avstånd. Kurder, armenier, syrianer och andra utsatta minoritetsgrupper tvångsdeporterades, fick sina byar nedbrända och blev oskyldigt mördade. De otaliga kurdiska uppror som pågick under 1920- och 1930- talen krossades med järnhand. Undantagstillstånd utlystes vid flera tillfällen i de kurddominerade delarna av landet.

I SAMMA OMRÅDEN fanns en stark underrepresentation av lärare och skolor samt brist på vägar och annan infrastruktur. Turkisk media och media från utlandet fick först under 60-talet tillträde till stora delar av den kurdiska regionen vilket gjorde att Turkiets brutala assimilationspolitik gentemot landets kurder kunde fortgå i det tysta.

EFTER LÅNGVARIG politisk instabilitet och stora politiska motsättningar mellan ideologiska och religiösa grupper under 1970-talet genomförde den turkiska militären en offensiv den 12 september 1980. Aktivister fängslades varav många av dem var kurder som hade börjat engagera sig i turkiska vänstergrupper och kurdiska nationalistiska grupper. En ny konstitution infördes med en parlamentsspärr på 10 procent som bland annat syftade till att hålla den kurdiska minoriteten borta från politiskt inflytande. Som en reaktion mot militärjuntans grymhet och den turkiska statens hårda assimilationspolitik fick det vänsternationalistiska PKK, Kurdistans arbetarparti, ett uppsving bland en del av landets kurder och organisationen startade ett inbördeskrig för ett självständigt Kurdistan som varade fram till slutet på 1990-talet.

NU BÖRJADE kurderna för första gången och med små medel engagera sig i det turkiska parlamentet. Kriget mellan PKK och den turkiska staten och PKK gjorde det svårt att få till stånd en förbättring för landets stora kurdiska minoritet och andra minoriteter. De 22 kurdiska parlamentariker som år 1991 tog sig in i det turkiska parlamentet i koalition med det dåvarande socialdemokratiska partiet SHP möttes med stark misstänksamhet, och när 90 demonstranter dödades av turkiska säkerhetsstyrkor under newrozfirandet 1992 så kunde inte parlamentarikerna stanna kvar i partiet som då också var en del av koalitionsregeringen som ledde denna politik mot dess kurdiska befolkning. De bildade istället HEP som stängdes ner av Turkiets konstitutionsdomstol 1993 och sedan DEP som stängdes ner 1994. Partiets medlemmar mördades, fängslades och trakasserades av turkiska säkerhetsstyrkor och var förhindrade från att verka för en reell politisk förändring i landet.

ÅR 1993 FRÅNTOGS 6 av DEP:s parlamentariker sin immunitet av det turkiska parlamentet vilket föranledde att de åtalades för att ha förespråkat separatism när de egentligen förespråkat kurdiska rättigheter. DEP ersattes av partiet HADEP som aldrig lyckades med att ta sig över 10 procentsspärren men som dock lyckades vinna det lokala styret på många håll i de kurddominerade områdena, bland annat i den inofficiella provinshuvudstaden Diyarbakir. Dock stängdes även detta parti ner 2003. Ungefär samtidigt hade inbördeskriget i Turkiet trappats ner och PKK lagt ner sitt krav på ett självständigt Kurdistan till förmån för ökade rättigheter och ökat självstyre inom Turkiets gränser. Det blev tillåtet att tala på kurdiska och undantagstillståndet restes ur de östra delarna av landet som är kurddominerat. Samtidigt kunde kurderna i Turkiet se till hur ett kurdiskt självstyre hade upprättats i Norra Irak efter USA:s invasion av Irak. År 2007 fick kurderna åter representation i det turkiska parlamentet när HADEP:s efterföljare DTP som ställde upp med självständiga kandidater för att kringgå 10 procentsspärren och partiet fick in 22 ledamöter. Dock stängdes även detta parti ner efter ett lyckat lokalval år 2009.

DTP:S EFTERTRÄDARE BDP gick också till val med självständiga kandidater i en koalition med turkiska vänstergrupper och vissa mindre pro-kurdiska grupper och vann 35 platser i parlamentet. Bland dessa fanns den första kristna parlamentarikern i Turkiet sedan 60-talet. Dock behöll Recep Tayyip Erdogans regeringsparti AKP stödet hos en stor andel av de kurdiska väljarna.

DET STORA SKIFTET i AKP:s kurdiska väljarstöd kom då turkisk krigsflyg bombade ihjäl 34 ungdomar som bland annat smugglade cigaretter över gränsen mellan Turkiet och Irak. Enligt regeringen var de att tagits för att vara smugglare som hade råkat förväxlas med PKK-medlemmar när de i realiteten nästan alla tillhörde samma släkt och detta var det enda sättet för dem att försörja sig på i denna fattiga och avlägsna del av Turkiet. Ungdomarna kom dessutom från byar som var lojala till staten som byväktare i kriget mot PKK och regeringens oförmåga att på allvar utreda händelsen och ställa någon till svars alienerade AKP partiet från de tidigare många kurder som hade hjälpt till att lyfta partiet till makten 2002 och 2007.

PÅ ÅRSDAGEN av militärkuppen i Turkiet påbörjade ett hundratal fängslade kurdiska aktivister en hungerstrejk som sedan spred sig som löpeld bland landets många fängslade aktivister. Efter en månads hungerstrejk var staten redo att bemöta strejkarnas krav och påbörja samtal med den fängslade PKK ledaren Abdullah Öcalan. Samtalet blev början av fredsprocessen mellan Turkiet och PKK. Sedan vapenvila som utlystes på Newroz firandet i Diyarbakir, mars 2013 har det rått fred mellan parterna. Detta öppnade upp för en sansad och konstruktiv diskussion kring bristerna i den turkiska assimilationspolitiken och om mänskliga fri- och rättigheter som även sträcker sig till landets kurdiska befolkning.

AKP-REGERINGEN STÖTTE på sitt näst största nederlag när en liten manifestation för att behålla ett av Istanbuls grönområden växte till en nationsomfattande rörelse mot Erdogans regerings auktoritära styrmetoder och begränsningar av fri media och sociala medier såsom youtube och twitter. Under 2013 deltog miljontals människor i protesterna och demonstranterna behandlades på lika dåliga vis som kurder hade blivit behandlade av turkiska säkerhetsstyrkor under åren. Gezi rörelsen samlade alla som ville sätta stopp för Erdogans järnhand och mobiliserade framförallt landets unga människor. I denna rörelse fann sedan den kurdiska fri- och rättighetsrörelsen en viktig allierad för att passera 10 procentsspärren. Samma år som Gezi protesterna ägde rum hamnade även släktingar till regeringsmedlemmar i korruptionsskandaler vilket ytterligare sänkte förtroendet för AKP regeringen.

NÄR HDP:s ordförande, Selahattin Demirtas, kandiderade i Turkiets första presidentval år 2014 hade stödet för fredssamtalen ökat. Den kurdiska vänsterrörelsen, som hade hunnit etablera sig som en politisk kraft både lokalt och regionalt i landets östra delar men också i det turkiska parlamentet, kunde erbjuda ett annat alternativ till AKP:s auktoritära politik. HDP förde en sekulär politik som appellerade till framförallt ungdomar, kvinnor, personer tillhörande minoritetsgrupper och HBTQ-personer. I presidentvalet landade Demirtas på 9,77 procent vilket innebar att många personer som aldrig tidigare hade röstat på det pro-kurdiska partiet nu lade sin röst på HDP. Detta var en av faktorerna som gav HDP:s representanter och dess aktivister mod och självförtroende för att ställa upp i parlamentsvalet som ett enat parti.

UNDER SENARE ÅR har inbördeskriget i Syrien fört in nya dimensioner i turkisk politik. Kurder i de norra delarna av landet har lyckats etablera lokala självstyren i kölvattnet av det syriska inbördeskriget vilket stärkte moralen och framtidstron hos kurder i Turkiet. Dessutom innebar de ökade flyktingströmmarna till Turkiet en stor utmaning för den lokala befolkningen och olika motsättningar. När IS avancerade mot den omringade staden Kobane vid den turkiska gränsen så såg turkisk militär på utan att ingripa. President Erdogan uttalade sig om att Kobane snart skulle falla vilket väckte stora protester av landets kurdiska befolkning. Det var bara en vapenleverans från den amerikanskt-ledda koalitionen från luften och intensiva flygbombningar mot IS styrkor som förhindrade staden från att falla i IS händer. Hade IS intagit Kobane så hade hundratusentals människor som flytt aldrig kunnat återvända. Denna passivt ledda utrikespolitik från den turkiska regeringens sida alienerade både kurder och turkar.

NÄR VÅRENS PARLAMENTSVAL närmade sig hade HDP utvecklats till en stark folkrörelse som präglades av framtidstron om ett samhälle som är byggt kring principerna folksuveränitet och alla människors lika värde, något som kommer att uppnås bland annat genom en förändring av landets konstitution. HDP största faktor till en lyckad valrörelse var att partiet inkluderade människor från olika grupper till en gemensam kamp för en ljusare framtid. Det som förenade armenier, syrianer, kurder, HBTQ-personer och andra minoritetsgrupper var det gemensamma förtryck som de dagligen upplever i sina liv från den turkiska statens sida. Alla i denna gemenskap riskerade sina liv i valarbetet för att se partiet ta sin plats i parlamentet.

HDP FICK ETT starkt väljarstöd från kurder och andra minoriteter med turkiskt medborgarskap som lever i exil, och för första gången kunde medborgare utomlands rösta i det turkiska parlamentsvalet. Den 31 maj samlades hundratals kurder från hela Sverige i Stockholm för att rösta på HDP, för att visa sitt folk solidaritet och bidra till en positiv utveckling i Turkiet.

NÄR VALRESULTATET kom på måndagsmorgonen hade HDP fått 13 procent av väljarnas röster och därmed tagit sig över 10 procentsspärren. I och med att partiet tar plats i parlamentet uppstår ett nytt politiskt landskap och ett osäkert parlamentariskt läge. AKP som har varit det självklara regeringsalternativet de senaste 13 åren förlorade ett stort väljarstöd, partiet fick drygt 41 procent av rösterna och förlorade därmed sin majoritet i parlamentet. Nu letar partiet efter en samarbetspartner för att kunna styra landet, inget oppositionsparti har uteslutits från ett framtida samarbete. Turkiet står inför olika vägskäl.

ETT REGERINGSALTERNATIV är en koalition mellan landets största partier, AKP och det Kemalistiska partiet CHP som även gjorde ett dåligt val och hamnade på drygt 24 procent. Att ett sådant samarbete skulle kunna lyckas är dock ytterst osannolikt då partierna sedan en lång tid tillbaka har varit varandras motståndare. En regering ledd av CHP och AKP kommer troligen inte leda till hållbara politiska förslag med lösningar för att kunna bemöta de utmaningar landet står inför. Båda parterna skulle även förlora väljarstöd av en sådan koalition.

DET FINNS EN MÖJLIGHET att AKP väljer att bilda regering med det högernationalistiska partiet MHP som fick ökat stöd av väljarna under valet och hamnade på drygt 16 procent. Vid en sådan koalitionsregering är det fyra svåra år som väntar Turkiet, inte minst dess minoritetsgrupper. En regering som innefattar MHP kommer inte fortsätta försöka leva upp till Köpenhamnskriterierna, därmed skjuts ett EU-medlemskap ännu längre bort. Det är dock ytterst otrovärdigt att AKP skulle riskera sina chanser till ett EU-medlemskap ytterligare, detta kommer att hindra landet från att fortsätta växa sig till en stark ekonomi. Ett samarbete med MHP kommer även leda till att AKP förlorar ytterligare väljare från Turkiets olika minoritetsgrupper, främst de kurdiska väljarna.

I DAGSLÄGET LUTAR det åt en regering ledd av AKP och HDP, vilket även framstår som det enda hållbara alternativet för att Turkiet ska kunna lösa de stora utmaningar som landet står inför men även för att skapa stabilitet och förhindra ett nytt inbördeskrig. Om HDP ingår i ett sådant samarbete kan partiet förverkliga landets minoritetsgruppers förhoppningar om ökad demokrati, medborgerliga fri- och rättigheter samt jämlikhet. Men även lyckas ta ett steg mot en ny och en mer demokratisk konstitution.

VAD SOM NU kommer att ske får framtiden utvisa. Men HDP:s framgång i parlamentsvalet är ett viktigt steg i kampen för alla människors lika värde. Och ett viktigt steg i kampen för det kurdiska folkets frigörelse och drömmen om ett fritt Kurdistan.