Kritiken mot Kyoto och en grön vision för socialdemokratin

Ibland framstår Kyotoprotokollet som den enda lösningen som finns på världens klimatproblem. Daniel Suhonen besöker World Social Forum i Kenya och ser att det finns både en välförtjänt kritik mot Kyoto samt alternativa lösningar. Kan detta leda till en förnyad vision för socialdemokratin?

 

Vintern 06/07 kommer troligen att gå till historien som då det lossnade för analysen om att den globala uppvärmningen är ett allvarligt problem. Efter att i decennier diskuterats som en "intressant hypotes" till att under 1990-talet omfattas av allt fler har växthuseffekten blivit accepterad av de allra flesta.

I slutet av november 2006 kommer den av Tony Blair beställda "Stern-rapporten" som visar på de ekonomiska skadorna av ett fortsatt utsläppsrace. Kostnaderna för klimatförändringarna kan krympa den globala ekonomin en femtedel, visar den 700 sidor tjocka rapporten, som presenterades av Världsbankens tidigare chefekonom Nicholas Stern. Det handlar om en nota på 51 biljoner kronor till år 2050. Det motsvarar ungefär kostnaderna för ett världskrig eller depressionen på 1930-talet.

I februari enas FN:s klimatpanel om att i sin rapport utfärda en mycket skarp varning till världens makthavare. Människan ligger bakom den globala uppvärmningen och denna kan ge katastrofala konsekvenser med höjda havsnivåer, issmältning på Grönland, torka, vattenbrist och fler orkaner.

I Sverige kom oljekommissionens rapport under förra sommaren och dåvarande samhällsbyggnadsministern, Mona Sahlin skrev under löftet att Sverige skulle bli oljeoberoende till 2020.

Global uppvärmning, de globala maktfrågorna och arbetarrörelsens behov av en ny vision, kanske kan de alla mötas i miljöfrågorna? Med dessa tankar packar jag min ryggsäck för en resa söderut, till det sjunde sociala världsforumet, World Social Forum i Nairobi, Kenya i januari.

Kyoto som den enda lösningen

Kyotoprotokollet innebär att de så kallade Annex I-länderna (främst Europa och OECD-länderna) åtar sig att minska sina utsläpp av växthusgaser med i genomsnitt 5,2 procent till 2012 (jämfört med basåret 1990). Protokollet började gälla i februari 2005 efter att Ryssland skrivit under och sammalagt har nu 141 länder ratificerat Kyoto.

Kyotoavtalet har utmålats som världens hopp och kritiken har varit rättmätigt skarp mot USA och andra regeringar som inte vill skriva under. Men på WSF finns insikten om att bilden av Kyotoavtalet inte är så grönskimrande ljus som svenska medier förmedlat. Här på forumet visar sig Kyoto ha starka kritiker. Inte så att de stödjer USA och president Bushs avståndstagande från att underteckna och ratificera avtalet, nej deras kritik går längre och har helt andra orsaker.

Ett av de första och mest välbesökta seminarierna arrangeras av svenska Dag Hammarskiöldfonden. Vi sitter i en av den väldiga Moi-stadions gradänger som förvandlats till föreläsningssalar under forumet. På scenen ett antal världscelebriteter. Vandana Shiva, berömd indisk debattör och aktivist talar om kampen för utsäde för tredje världens bönder. Om hur 150 000 indiska farmare på bara några år tagit sina liv i desperation över de stora företagens patentpolitik. Hon ursäktar sig: "Jag talar mycket om Indien, men var sjätte människa i världen är indier". Walden Bello, socialdemokrat och sociolog från Filipinerna talar om USA:s dominans och fruktar att det neokonservativa USA ska få support av EU. Sist ut att tala är en blek amerikan, bosatt i England, Larry Lohmann. Han öppnar starkt: "Teknik är politik", säger han och tittar ut under sina stålbågade glasögon, och efter en kort paus fortsätter han, "Vi måste inse att all teknik har en historia, ett syfte och en ideologi". En nyliberal syn på teknik och vetenskap, innebär en tro att privatiseringar och marknaden är alltings lösning. Även på krig, svält och resursbrist. Han berättar också om några saker som får en att baxna. Om hur amerikanska forskarteam idag på allvar undersöker hur man skulle kunna göda haven för att de ska ta upp mer koldioxid och på så sätt lura växthuseffekten, på kort sikt. Hur man inom ramen för EU:s koldioxidmarknad planterar giftiga skogar i Afrika, som orsakar svåra umbäranden för civilbefolkningen. Eller om projekt hur koldioxiden ska kunna gömmas i jorden. "De vill bara lösa problemen tekniskt så att vi kan fortsätta bruka kolkällorna en liten stund till."

Han avslutar med den ideologiska frågan, den som gör den globala miljöfrågan så nära besläktad med arbetarrörelsens grundläggande demokratiska kritik av kapitalismen som system: "Vem gav dem rätten att ge bort vår jord och våra hav till de stora företagen?".

Grön socialism

En mindre seminariebarrack, två dagar senare och temat är grön socialism. En indisk marxist, en pakistansk fackaktivist och en Finlandsvensk socialdemokrat samtalar i eftermiddagsvärmen.

– Vi tror att det stora problemet är att oljan ska ta slut, att vi inte längre ska kunna köra bil och elda, men stenåldern slutade inte för att det blev ont om stenar. På samma sätt kommer oljeåldern att avslutas långt innan kollagren är tömda. Vi kan inte ta upp all koldioxid som ligger lagrade i marken, det kommer leda till ekosystemens totala kollaps, långt värre än den växthuseffekt vi idag ser, säger Thomas Wallgren, aktiv i finska Attac och riksdagskandidat för socialdemokraterna.

Wallgren ser ett samband mellan välfärd och potentialen till grön omställning:

– När klyftorna ökar minskar Finlands möjlighet att göra gröna val.

På forumets tredje dag möter jag Larry Lohmann igen. Han har just kommit ut med den uppmärksammade skriften "Carbon Trading, a critical conversation on climat change, privatisation and power".

Larry Lohmanns allvarligaste kritik mot utsläppsrätterna idag är att de inte fungerar, är orättvisa och politiskt ohållbara. De flesta människor förstår inte att detta system inte syftar till att förbättra klimatet och undanröja växthuseffekten.

– Kyoto har det goda med sig att det skapade ett första avtal med uttalad mening att minska utsläppen, men därefter gick allt fel. Många klagar på att minskningen av utsläppen går för långsamt, men det är en skendebatt. Man kastade bort en massa tid och energi på att konstruera en extremt komplicerad marknad för handel med utsläppsrätter. Jag anser att detta inte löser problemen. Marknaden drar ner hastigheten på omställningen, säger Lohmann.

Enligt honom är det de största utsläppsbovarna som nu får ett andrum där de slipper minska sina utsläpp och slipper investera i ny teknik. Han menar att det enda rationella är att vi slutar använda fossila bränslen. Handeln med koldioxidrätter försenar en sådan utveckling.

– Först och främst har de störta bovarna tagit de allra största andelarna vilket innebär att de idag inte behöver minska sina utsläpp. De kan också köpa mer utsläppsrätter av andra företag inom eller i andra länder. Vissa investeringar räknas som minus. Detta skapar inga incitament att ställa om, det hindrar utvecklingen, säger Lohmann.

Vilka intressen ligger bakom detta?

– Det är ingen konspiration i systemets topp det handlar om, men de största fossilanvändarna spelar naturligtvis en stor roll när avtalen tas fram. Regeringar är alltid villiga att lyssna när storföretagen hotar att dra ner produktion och sysselsättning. Det är många olika intressen som samverkar i att det blir så här, säger Lohmann.

Larry Lohmann berättar att han ofta blivit väldigt förvånad över hur få forskare och miljöorganisationer som närvarar vid förhandlingarna i FN-systemet och hur lobbyister, konsulter och experter som har ett professionellt intresse att bygga denna koldioxidmarknad.

– Ett verkligt stort problem, som är svårt att analysera och beskriva är alla neoliberala forskare, säger Lohmann.

Han berättar om et av de mest graverande fallen. Om Stanford University som får 250 miljoner dollar för att sätta upp forskningsprogram för att lösa den globala uppvärmningen. Pengarna skänks av fyra stora olje- och energibolag. Samtidigt konstruerar man gemensamma arbetsgrupper mellan sponsorerna och forskarna, där man gemensamt diskuterar fram vilka frågor som ska undersökas. Perspektiven givna, ramarna satta.

– De säger naturligtvis inte: Säg vad vi vill höra så får ni pengar. Det är mer komplicerat än så.

Hur ska vi då ge hopp som gör att människor orkar engagera sig?

Larry Lohmann anser att det viktigaste är att vi ser två saker.

– För det första händer det bra saker just nu, runt om i världen. Men vi måste bli bättre på att länka samman dem. För det andra måste vi inse att miljöfrågorna är sociala frågor och inget som enskilda kan lösa på egen hand.

– Ett av problemen idag är att protesterna domineras av ett litet antal miljöaktivister och proffspolitiker. Klimatfrågan rör vid så många frågor. Samhällen drabbade av brytning och anrikning av fossila bränslen, som i Nigeria, Sibirien, Sudan. Sedan har vi människor som runt om i världen går samman i sin by eller sitt kvarter för att minska sina utsläpp. Inget av detta har med Kyoto att göra, de är alla oberoende initiativ, säger han.

Larry Lohmannn menar att det enda som kan tvinga regeringar att ändra på politiken är en social rörelse.

Och socialdemokratin då?

Den svenska socialdemokratins vision om att skapandet av ett grönt folkhem skulle vara en väg både till ekonomisk utveckling ett nytt politiskt projekt för vänstern anser Lohmannn är något mycket intressant.

– Jag hävdar att klimatfrågan är mycket lik andra sociala frågor som exempelvis fackföreningsrörelsen har ägnat sig åt. Miljöfrågorna handlar om rättvisa och är i grunden en demokratifråga. Ekonomin måste, precis som Karl Polanyi hävdade, alltid bäddas in i samhället. Därför blir liberalismens lösning, att skapa en ny marknad för utsläppsrätter så ironisk. Alla vet att det inte är fungerar.

Han menar att vänstern måste ställa sig frågan vilket samhälle vi tror kan skapa sådana inbäddade mekanismer för marknaden. Klimatkrisen sätter fingret på det ohållbara i den nyliberala världsordningen, som kan bli grunden för ett demokratiskt samtal, där vänstern och rättviserörelsen återigen orkar formulera grundfrågan om vilket samhälle vi vill ha.

En del av kritiken mot Kyoto har handlat om nord-syd-perspektiven. Att de länder som idag håller på att utveckla sina samhällen tekniskt, får stora problem om de inte under uppbyggnadsskedet får möjlighet att öka sina utsläpp. Samtidigt vore det dumt att inte just i ett uppbyggnadsskede anpassa tekniken så mycket som möjligt. Här finns en konflikt mellan den första och den tredje världen. Ur ett rättviseperspektiv borde den rika världen minska sina utsläpps ännu mer, så att utrymme gavs för den fattiga världen att komma ikapp. Men dessa förhandlingar här är inget artighetsspel och idealister göre sig inte besvär.

Frågorna om den globala uppvärmningen, energiindustrin och en möjlig omställning handlar också om makt och ägande. Inom sig rymmer den en grundläggande kritik av den ekonomiska världsordningen. Som Nina Björk skriver i DN, den 25 februari i år, att om liberalerna har haft fel i huruvida marknaden kan lösa miljöproblemen – skulle de nu vara tvungna att kritisera kapitalismen och marknadslogiken i sig. En analys som uppenbart stressar marknadsliberalerna. I samma tidning 4 mars, svarar politiske chefredaktören Niklas Ekdal under rubriken "Skyll inte på friheten", ett otroligt stressat försvar för nyliberalismen. Han menar att enbart marknadsekonomin kan lösa problemen i världen. Man kan fråga sig om Ekdal inte ser några brister idag med marknadsekonomins sätt att hantera svält, epidemier och den globala uppvärmningen. Eller är det är just så, att miljöproblemen och de imperialistiska krigen börjar oroa även liberalerna?

För socialdemokratin borde miljöproblemen kunna ge plats för en diskussion om vår syn på kapitalismen. Diskussion pågår ständigt om vi är emot kapitalismen som ekonomisk logik eller är vi emot "kapitalismens negativa skadeverkningar". Detta är en diskussion som idag inte finns. Även om vi inte blir eniga är diskussionen nödvändig, eftersom den är livsnerven i en reformistisk rörelse.

Hittills har den realpolitiska matchens första rond om Kyoto som reglering av världens utsläpp av växthusgaser vunnits av marknadsfundamentalisterna. En marknad finns inom EU, även om den kapsejsade ganska strax efter att den kommit igång (det fanns helt enkelt så många utsläppsrätter att ingen vill köpa). Men välfärdsamhällets utveckling har hittills handlat om att reglera kapitalismen och marknaden och föra tillbaka den till fållan igen.

Den grundläggande demokratifrågan kopplad till den globala miljöforskningen och växthuseffekten blir: Vem ska ha makt att bestämma över allt detta? Det innebär nya utmaningar för folkstyret, men också en utmaning att navigera mellan å ena sidan nyliberalismens nödlösningar, och å andra sidan en utvecklings- och teknikfientlig yttervänster.

Behovet av konflikt i det gröna folkhemmet

Det finns ett antikapitalistiskt fönster som står på glänt i denna fråga. Utsläppen och växthuseffekten visar på den otämjda marknadens svagheter vilket borde kunna leda fram till en radikal analys, en kritik av kapitalismen. Visionen om det gröna folkhemmet har saknat ett konfliktperspektiv. Socialdemokratiska reformer handlar om att genomföra en åtgärd som bidrar till ändrade maktförhållanden. I varje intressekonflikt finns det vinnare och förlorare och det är nödvändigt att prioritera. Visionen om det röda folkhemmet fick sin ideologiska kraft för att den tog spjärn mot den ojämlika fördelningen av inkomster, och ville omfördela dem. Omfördelningen gav den ett reformistiskt innehåll och handlingsperspektiv. På samma sätt måste visionen om det gröna folkhemmet ges ett konfliktperspektiv och ett handlingsfält. Den antikapitalistiska analysen, att de rika staterna och de stora övernationella företagen tjänar och fattiga stater och enskilda människor förlorar på dagens ordning, är detta perspektiv i socialdemokratisk uttolkning. Att förändra utsläppshandeln och andra reformer som ändrar ojämlikheten blir det handlingsfält visionen behöver.

Om man liknar samhällsutvecklingen vid en våt tvål kan man säga att under efterkrigstiden hade arbetarrörelsen ett fast grepp om tvålen, styrde och tolkade utvecklingen. Efter 1970-talets död för keynesianismen och efter murens fall har tvålen halkat över i kapitalets händer. De har initiativkraften och förändrar sig när så behövs.

Men det finns en rödgrön vändning nu när liberalerna håller på att tappa tvålen. För en maktförskjutning krävs dock en vänster som hittar relevant och uppdaterad samhällskritik. Den måste vila i en kritik av kapitalismen som system och ta ställning för en rättvis världsordning. Vänstern har slagläge om den ser den öppning i garden som växthuseffekten gett på en annars ohotad kapitalistisk logik.

Risken finns naturligtvis att det går oss ur händerna. Och då vet vi aldrig när chansen kommer åter.