Kolonialism genom fri handel

Kina växer. I synnerhet ekonomiskt och politiskt. Som alla växande ting måste Kina söka allt mer näring för att fortsätta sin tillväxt. För att tillmötesgå ett ökat behov av råvaror har Kina höjt sin närvaro i många länder. Omvärldens syn på saken har varit delad. Vissa menar att Kinas framflyttade positioner är neokolonialism. Andra anser att Kina likt länderna i väst bara använder sig av frihandel för att sörja för sina materiella behov.

Vad är då kolonialism respektive frihandel? Begreppet kolonialism är omdiskuterat. Konsensusförklaringen av kolonialism är att en mäktig stat territoriellt utökar sitt inflytande över en svagare stat eller ett svagare folk. I förlängningen är kolonialism en del av en imperialistisk strategi. Frihandel är kommers med varor och tjänster över landsgränser utan skyddande tullar och hinder. Enligt hävdvunnen ekonomisk teori främjar frihandel tillväxt och utveckling i såväl mindre som mer utvecklade länder. Systemet anses skapa en winwin-situation för alla iblandade parter. Ett vanligt misstag vid diskussionen om Kinas allt större betydelse i världen är uppfattningen att fenomenet är nytt.

För lika lite som globaliseringen är en modern företeelse, lika lite är potentiell kinesisk hegemoni en omständighet som uppstått de senaste årtiondena. På 1200-talet när världshandelssystemet växte fram var Kina den dominerande makten. Kinesisk handel var i huvudsak fredlig tills européerna under 1500-talet började använda väpnade metoder för att säkra sin ställning som sjömakter. Trots det europeiska intåget fortsatte Kina att vara ett ekonomiskt centrum fram till 1800-talet. Kina är alltså traditionellt en stormakt som vill återerövra den positionen.

Nutida kinesisk maktställning i andra stater har främst visat sig i Kinas närområde och i Afrika. Kina har under efterkrigstiden utövat maktpolitik i grannstater som Vietnam, Burma, Kambodja och Nordkorea. I områden som Taiwan och Tibet har Kina mer eller mindre framgångsrikt genomdrivit ockupationer. Förutom att Kina även nu avgör den politiska kursen i dessa länder har Kina utvidgat intressesfären i Asien till länder som exempelvis Nya Papua Guinea. Där har Kina genom förmånliga handelsavtal rivit tullar och riktat in sig på att exploatera landets nickeltillgångar.

Kinas rådande närvaro i Afrika är intensiv. Landet har en välutvecklad relation med flera stater på den afrikanska kontinenten som Sydafrika, Tanzania, Zambia, Sudan, Angola och Sierra Leone. Under 2006 nådde handeln mellan Afrika och Kina en nivå på 55,5 miljarder dollar, en ökning med 40 procent sedan 2005. USAs handel med Afrika uppgick samtidigt till omkring 60 miljarder dollar. Kinas expansion i Afrika är produkten av en målmedveten politik som syftar till att tillgodose landets behov av mineraler och energi; som världens näst största oljeimportör får Kina 20–30 procent av sin olja från Afrika.

Det stegrade kinesiska intresset för omvärlden begränsas inte enbart till lukrativa handelsavtal. Kina har på flera håll i världen utvecklat ett affärsmönster som går ut på att vid utvinning av naturresurser skicka kinesisk arbetskraft och kinesiska bolag för att utföra arbeten. I ett åttapunktsprogram för Afrika som presenterades vid det kinesisk-afrikanska toppmötet i Peking 2006 togs detta affärskoncept ett steg längre. I programmet angavs att Kina skulle skapa ”ekonomiska zoner” i Afrika där byggandet av skolor och sjukhus var viktiga beståndsdelar. Kina vill alltså inte bara vara enekonomisk faktor i Afrika och andra regioner, utan även en politisk och social.

Orsakerna till att kontrahentländerna tillåter en så pass långtgående kinesisk inblandning i sina angelägenheter är flera. En anledning är det politiska och ekonomiska utbyte som samarbete med Kina innebär. Som ständig medlem med vetorätt i FNs säkerhetsråd är Kina en viktig allierad. I före detta kolonier uppträder Kina också som ett mer sympatiskt alternativ till västländerna, vilka fortfarande ses som förtryckare. Kina gav under 1950- och 60-talet stöd åt afrikanska befrielserörelser mot kolonialmakterna. Ekonomiskt består vinningen av förmånligare lån, avskrivning av skulder, fördubbling av bistånd, investeringar och billig import av kinesiska produkter. Till skillnad från väst kräver inte Kina reformer som ett villkor för samverkan. Det kan ses som positivt att Kina inte kräver nyliberala strukturanpassningsprogram, men avsaknaden av krav på demokrati och mänskliga rättigheter är skadlig.

Avigsidorna med Kinasamarbete för mindre utvecklade ekonomier har visat sig vara åtskilliga. Priset för Kinas uppvaktning innebär social dumpning i olika former. Kinesisk införsel av egen billig arbetskraft, krav på svaga fackföreningar och undermåliga arbetsvillkor för att minimera kostnader har medfört negativa sociala konsekvenser. Denna kinesiska attityd har dock väckt missnöje. Under sin rundresa i Afrika i januari 2007 tvingades president Hu Jintao ställa in besök i Zambias kopparbälte av rädsla för demonstrationer mot usla arbetsvillkor i de kinesiska koppargruvorna.

Framför allt kan Kina kritiseras för sitt stöd åt de tyranniska regimerna i Zimbabwe och Sudan. Zimbabwe som drivits till ruin av despoten Robert Mugabe bistods ifjol med ett kinesiskt hjälppaket värt cirka en miljard kronor. Som en följd kunde Mugabe bygga tre kolkraftverk medan Kina fick tillgång till Zimbabwes platina- och guldtillgångar. I Sudan, där Kina har stora oljeintressen, har Kina gång på gång stoppat ankomsten av FN-styrkor och sanktioner mot förtryckarregimen. Kina levererar dessutom vapen till både Zimbabwe och Sudan som används till våld och krig mot den egna befolkningen.

Dagens kinesiska agerande i världen kan varken ses som traditionell kolonialism eller frihandel, utan snarare som en förening av dessa två koncept. Kina uppträder som en kolonialmakt när fattiga länders naturresurser utnyttjas, när den egna befolkningen förflyttas dit och man vill styra den politiska inriktningen i det andra landet. Samtidigt råder i någon mening frihandel mellan Kina och de andra länderna när handelshinder som tullar avlägsnas. I denna skeva symbios bestående av gemensam handel, men kinesisk dominans, befinner sig, eller är på god väg dit, en stor del av världens utvecklingsländer.

Utifrån ett jämförande perspektiv ursäktar många Kinas exploatering med att landet uppträder på samma vis som USA och Europa. Men denna användning av västländerna som norm är farlig. För visst har väst i århundraden utnyttjat svaga stater och hållit dem i underutveckling. Och Kina har inte, som Europa under Berlinkonferensen 1884, med penna och linjal styckat upp länder. Men för de utsatta ländernas skull är det viktigt att ett övergrepp inte rättfärdigar ett annat. Speciellt inte i demokratiska stater.

Oavsett beteckningen på den kinesiska utrikespolitiken är det alltså viktigt att med kritiska ögon beakta Kinas globala ställning. Kinas agerande idag är inte klassiskt kolonialt, men risken för en sådan utveckling finns. Det är därför viktigt att i tid fördöma kinesisk politik som skadar människor och natur. Då Kina blivit en av världens stormakter måste landet tåla att granskas som en sådan. Kina har även signalerat att man vill vara ett respekterat land. Men för att förtjäna respekt måste man handla med demokrati, fred och välfärd som ledstjärna.