Klimatoro på allvar

 

”Tio dagar är kvar, hoppas du har köpt en biljett till månen” sjunger Veronica Maggio en varm sommarkväll på Dalhalla. Orden far runt några extra varv i mitt huvud. Det är några dagar efter att jag läst att internationella klimatforskare gått ut med att utsläppen måste minskas inom tre år, om vi ska ha en chans att nå Parisavtalet.

Parisavtalet. Det känns avlägset, speciellt för den som just har lagt studentfirandet bakom sig. Ändå är det där om växthusgasutsläppen just det jag tänker på när jag hör Maggios ord. Den senaste tidens rapporter om miljön och klimatet har känts trötta. Politiker bråkar om flygskatt och USA vill hoppa av Parisavtalet. Och så nu det här om tidsbristen.

Jag skulle vilja lyfta blicken och belysa två problem:

Det ena är hur politiker (och andra) tenderar att välja sina ord. “Vi ska göra det här för våra barn och barnbarns skull.” Att vilja bevara vår planet fräsch och inte alltför förorenad inför kommande generationer är det inget fel på. Men vi kan inte fortsätta tro att det kommer dröja sådär tjugo, femtio, hundra år innan vi får se effekterna av den globala uppvärmningen. I Sverige påverkas rennäringen negativt. Klimatflyktingar finns redan. I ett antal afrikanska länder pågår en enorm svältkatastrof, en följd av dels krig och konflikter, dels klimatförändringar. Kanske är en biljett till månen bättre än att utstå all bedrövelse på jorden?

Vilket leder oss till det andra problemet. Hopplösheten. Misstron, att det vi gör för klimatet i Sverige inte spelar någon roll. Vi måste komma på ett sätt att informera om klimatflyktingar, torka och smältande isar utan att folk slutar tro på att situationen går att förändra. Det är globala lösningar som kommer ge den största förändringen för klimatet. Lösningarna kan verka vara utom räckhåll. Sverige är inte hela världens centrum. Däremot är vi ett av världens rikaste länder och ett av de bästa länderna att bo i. Om inte vi kan göra en miljöomställning, vem annars? Det behövs förebilder för att länder ska förstå att det är möjligt.

Veronica Maggio sjunger refrängen: Ingen kommer undan, inte ens i Sverige. Jag står i sommarnatten och gungar med till musiken bland andra unga. 80% av oss mellan 15-25 år har klimatångest, enligt en undersökning gjord för Världsnaturfonden. Insikten om att vi inte kommer undan, inte ens i Sverige. Allt detta prat om att politiker ska ta väljarnas oro på allvar gäller tydligen bara just väljarna, de röstberättigade. Gymnasieelevers klimatångest verkar vara nedprioriterad på listan.

Jag tror att det är viktigt med visioner, att försöka formulera en tanke om vart man vill. Det där jämställda, inkluderande samhället som inte tär på jordens resurser… jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på hur bra det skulle kunna bli, för att i nästa stund vakna upp i verkligheten. Vi har långt kvar. Och så kommer uppgivenheten igen. Ibland känns det knivigt. Klimatfrågan är intrasslad i många andra frågor. Migration, växande klyftor i världen, feminism, urfolks rätt till mark. Ändå är visioner viktigt (tips – ta reda på vad Agenda 2030 är), i kombination med insikten att inget sker över en natt. Små förändringar har också betydelse. Klimatfrågan överlappar andra problem. Det innebär att om vi gör något åt klimatet så arbetar vi samtidigt för social och ekonomisk hållbarhet. Vi arbetar för jämställdhet. Skapandet av en ekonomi som inte vilar på vinsten från vår ohållbara konsumtion. En ekonomi där man inte ska kunna tjäna på att förorena vatten, luft och arbetares lungor.

Trots min spontantolkning av Maggios låt får jag inte minsta lilla klimatångest den där kvällen på Dalhalla. Omkring mig står unga människor, med insikt, engagemang och vilja till förändring. Det måste vi ta vara på. Dags att börja snegla på klockan. Det är inte försent, men ont om tid. Ju snabbare vi sätter igång, desto smidigare kommer det att gå, desto mindre kommer det att kosta senare. Dags att ta ungas oro på allvar. Dags att börja förebygga mot kommande svältkatastrofer, torka och klimatflyktingströmmar. Se till att de inte blir av. Vi har inga biljetter till månen. Vi kommer inte undan ansvaret, men vi får inte heller komma undan vetskapen att det går att göra en förändring. Speciellt inte i Sverige.

 

Texten har tidigare publicerats i DalaDemokraten.