KLIMAT. Kidnappad klimatpolitik

I arbetet med att uppnå ett hållbart samhälle har CSR (Corporate Social Responsibility) blivit en allt mer populär lösning. Men CSR riskerar att hindra nödvändiga reformer, skriver Johanna Salmi.

CSR – tre närmast magiska bokstäver i diskussionen om vägen till ett hållbart samhälle. Vikten av CSR är idag en av få frågor som tycks ena världens ledare. På FN:s miljökonferenser och i Sverige hyllas fenomenet från höger till vänster, från centralt till lokalt, från NGO:s till näringslivet. CSR går ut på att företagen måste ta ett större samhällsansvar än vad lagen kräver för att vi ska kunna nå våra mål om sänkta koldioxidutsläpp och social hållbarhet.

CSR är inte något nytt men frågan är om det någonsin tillmätts så stor betydelse för utvecklingen som nu. Samtidigt är det inte konstigt att CSR blivit allt viktigare då politiken tycks ha resignerat inför uppgiften att ställa om samhället. Med havererade klimattoppmöten, en regering som är ointresserad av miljöfrågor och en socialdemokrati med ett framtidskontrakt som knappast är ekologiskt hållbart så formligen ger politiken bort makten över idéerna om framtiden till företagen.

Ett exempel på denna förskjutning av makt är Etanolpartiet, som lanserades under Almedalsveckan. Partiet, som finansieras och styrs av ett bensinbolag, driver idén om att Sveriges fordonsflotta ska byta bränsle från bensin till etanol. Maktöverlämningen har gått så långt att cirkeln slutits: en politik utan visioner satte hoppet till CSR-arbete och nu startas ett parti som är en del av ett företags CSR! Partiets – företagets – politiska visioner handlar dock inte om nödvändiga strukturförändringar av vårt transportsystem så att vi kam lämna bilsamhället bakom oss, utan är en strategi för att säkra sina egna mackars överlevnad efter Peak Oil.

Företagens CSR-avdelningar brukar sällan komma med förslag på strukturförändringar, trots att det är lösningar av det slaget är vad vi behöver för att hålla oss inom de planetära gränserna. För stora, effektiva lösningar är lagstiftning fortfarande det effektivaste medlet.

Risken med CSR är att det kan bli svårare att driva en progressiv politik och med hjälp av lagstiftning ställa om samhället. I essän ”The Case Against Corporate Social Responsibility” (2008; University of California, Berkeley), skriver ekonomen Robert Reich om just detta. När vissa företag kan visa på att de redan tar sitt ansvar för en hållbar utveckling blir det politiskt svårt att driva igenom tvingande lagstiftning för (alla) företag.

Överlämningen av makt saktar inte bara ner hållbarhetsarbetet, det gör även att det blir företagen, genom sitt frivilliga CSR-arbete, som får definiera vilka frågor som är viktigast att arbeta med. Makt över vad som ska prioriteras flyttas från medborgarna till företagen, från demokratiska beslut till de frågor som ger mest lönsamhet eller bäst PR.

För att vi ska kunna nå hållbarhet räcker det inte med små steg och frivilliga åtaganden från ansvarstagande företag utan vi behöver gemensamt bestämma oss för att arbeta för en genomgående förändring av samhället. Istället för CSR, kan vi enas om att det är politik vi behöver?