Klassintresset och högskolepolitiken

Politiken som förs minskar kraftigt antalet platser i vuxenutbildningen och ökar inte platserna i högskolan trots att ungdomskullarna växer. Detta innebär att de närmaste årskullarna får mindre möjligheter att läsa på högskolan. Man kan undra varför regeringen vill begränsa ungdomars chans till utbildning.

Utbildningspolitiken är viktig för en socialdemokrat både för att vi vet att utbildning skapar välfärd men också för att vi vet att en jämlik och väl utbyggd skola är det bästa sättet att åstadkomma social rörlighet eller, annorlunda uttryckt, lika möjligheter för alla att oavsett bakgrund få alla typer av jobb. De bäst betala jobben nås ofta genom högskolan. Att minska konkurrensen om dessa jobb är att minska utbudet av arbetskraft och att höja lönerna inom de yrken som redan har höga löner. Det leder till en ökad ojämlikhet.

Till detta kommer samhällets förväntade ökade efterfrågan på all sorts högutbildad arbetskraft, vilket innebär ökad ojämlikhet om inte högskolan följer denna utveckling. I Sverige 2006 tjänade de med minst tre år högre utbildning 38 procent mer än de med gymnasieutbildning. I USA är skillnaden större och en av de vanligaste förklaringarna till de ökade klyftorna där är att efterfrågan på högutbildad arbetskraft inte möts av en lika stor expansion av högskoleutbildade. 1979 tjänade de med examen från college 47 procent mer än de med examen från high school. År 2001 hade detta lönegap växt så att de med examen från college tjänade 90 procent mer än de med examen från high school. Är det en sådan utveckling den svenska högern önskar?

Med utgångspunkt i att alla människor ska ha samma möjligheter är det viktigt att se till att de som söker sig till högskolan kommer från alla delar av befolkningen. Man kan snabbt konstatera att det inte förhåller sig så och det brukar kallas snedrekryteringen till högskolan. Det är främst den sökandes kön samt föräldrarnas utbildningsnivå och klassbakgrund som styr. Tar man hänsyn till föräldrarnas utbildning verkar dock inte etnicitet vara en viktig faktor. Den senaste expansionsperioden för högskolan som varade 1993/1994–2002/2003 medförde en delvis minskad snedrekrytering, men efter expansionsfasens slut hade minskningen avstannat. Andelen högskolenybörjare under 35 år från arbetarhem ökade från en femtedel till en fjärdedel av studenterna, samtidigt som andelen från högre tjänstemannafamiljer minskade från 32 till 27 procent. Om detta skulle motsvara fördelningen i befolkningen så skulle andelen vara 35 procent från arbetarklassen och 20 procent från högre tjänstemän.

På statusyrkena hittar man en än större snedrekrytering. På läkarutbildningen var andelen från arbetarhem nio procent och för civilingenjör 13 procent, medan andelen i sociala yrken som förskollärare eller fritidspedagog är 35 procent. Expansionsåren innebar att andelen från arbetarhem ökade även på statuslinjer. Men istället för att låta antalet platser i högskolan följa årskullarna satsar de borgerliga på elituniversitet.

Striden om hur många som ska högskoleutbildas är till stor del en strid om hur samhällets löneutrymme ska fördelas. Trots att många forskare och representanter för näringslivet är för en ökad utbyggnad av högskolan, väljer de borgerliga av ideologiska skäl en dämpning. Socialdemokrater och liberaler kan teoretiskt enas om vikten av lika möjligheter för alla och mot snedrekrytering. Men social rörlighet uppåt betyder att andra får sin position uttunnad genom att fler högskoleutbildade hindrar att man når samma position som mamma eller pappa. Rörlighet är således inte bara positivt. Vissa upplever där ett hot mot sin ställning. En socialdemokratisk jämlikhetspolitik hamnar i konflikt med de borgerligas vilja att begränsa utbildningsmöjligheterna till ett fåtal.

Att snedrekryteringen till den smala elithögskola de vill skapa troligen blir extrem struntar de i.