Irak och det amerikanska dilemmat

När amerikanerna nu börjar diskutera trupptillbakadragande, är det inte för att invasionen av Irak på något sätt var fel utan för att hemmaopinionen kräver det. Den moraliska diskussionen uteblir helt, och därmed kan ett liknande vansinnigt krig – med till exempel Iran – vara möjligt, skriver Kajsa Borgnäs.

I takt med att dagar, månader, år och liv har passerat sedan den amerikanska invasionen av Irak 2002, har allt fler av de rapporter och artiklar som kommer från krigets Irak handlat om våld mellan olika irakiska etniska och religiösa grupperingar. Den amerikanska och västeuropeiska militära närvaron i Irak verkar alltmer bli en kuliss mot vilken kriget mellan shiiter, sunniter, kurder och olika minoritetsgrupper utspelas. Den amerikanska militära ledningen var snabb med att deklarera att man vunnit kriget mot Saddam Husseins styrkor 2002 men det hopp som fanns om att man också snabbt skulle kunna deklarera att man vunnit freden åt irakierna, har ännu inte infriats.

När ordföranden för Iraq Study Group (ISG) James Baker den 6 december 2006 lade fram sin "Bakerrapport" om den amerikanska militära strategin i Irak, var det många som blev oroade för att rapporten "skulle kunna leda till alltför stora förhoppningar" bland människor om att den kaotiska situationen i Irak snabbt skulle kunna förbättras. Rapporten, som dessutom släpptes i pocketupplaga eftersom amerikansk krigslitteratur under de senaste åren toppat försäljningslistorna, innehöll 79 rekommendationer till USA:s regering om vad som borde göras för att "lösa situationen" i Irak. Bland punkterna fanns förslag om att en del trupper ska dras tillbaka medan den irakiska militären i gengäld ska utbildas för att kunna "stabilisera säkerhetsläget". Rapporten föreslår också en diplomatisk amerikansk offensiv i området och mer försäljning och privatisering av den irakiska oljan.

Rapporten, som framför allt är skriven för den krigströtta hemmaopinionen, sammanfattade förklaringen till att man inte kunde vinna freden åt irakierna med att man inte hade tillräckligt med militära och strategiska resurser från början. Alla moraliska eller brännande politiska frågeställningar som den misslyckade situationen i Irak borde ge upphov till, utelämnades helt. I stället för att fråga sig "kan man, och bör man i sådana fall, invadera andra stater för att införa demokrati?", frågar man sig nu "hur mycket resurser behövs?" Rapporten är ett i alla delar militärstrategiskt dokument som slår fast att lösningen på det militära misslyckandet i Irak är förändrad militär strategi. Klockren militärstrategisk logik, alltså.

De svåra frågorna besvaras inte

Det är intressant hur en så i grunden politisk, nästan filosofisk, frågeställning om hur människor vinner fred och frihet under de senaste åren kunnat avpolitiseras och demoraliseras så fullständigt av de amerikanska militärpolitiska strategerna. Om man ens andas att det finns moraliska dimensioner i den amerikanska och västeuropeiska militära närvaron i Irak blir man beskylld för att försvara Saddam Husseins tyranni och inte värna de demokratiska idealen. Låt oss alltså göra klart detta från början: Saddam Hussein fördömdes med rätta för att inte helt uppfylla säkerhetsrådets många resolutioner. Att öka människors förhoppningar är ett mycket viktigt projekt. Brydde man sig om det irakiska folket fanns tre mål: bli av med tyranniet, avbryta sanktionerna mot folket och upprätthålla något som liknade en världsordning. När Colin Powell i FN:s säkerhetsråd förklarade att USA skulle gå i krig med Irak med eller utan FN:s godkännande glömde han den sista av dessa mål. Det är dessutom nu allmänt känt att de ursprungliga motiven för invasionen aldrig fanns. När de trupper som ockuperade Irak inte lyckades hitta några massförstörelsevapen ändrades anklagelserna till att handla om att man sökte efter, och hade hittat en del, utrustning som eventuellt skulle kunna användas för att producera vapen. När inte heller detta verkade trovärdigt berättade slutligen historien att man gått in i Irak för att befria det irakiska folket från sin tyrann, liksom 1800-talets upplysta stater berömde sig själva för att de skulle befria barbarerna från deras sorgliga öde. Idag lever irakierna i stället i våldets tyranni, och denna tyrann kan inte avsättas med militära medel.

Våld är, har historien visat, ett kraftfullt styrmedel. Ett "snabbt och effektivt" krig i Irak 2002 och en lika snabb fred hade i stora delar av världen befäst synen på USA som moralens och ordningens garant. Nu kämpar USA i stället med självbilden och Bushadministrationen och en stor del av det amerikanska folket är i skriande behov av en "success-story" om sig själva och sin egen förträfflighet. Därför handlar allt mindre av kriget i Irak om det irakiska folket och dess faktiska situation, och allt mer handlar i stället om vad den "andra supermakten", den egna hemmaopinionen, tycker och tänker. Nu kan plötsligt ett tillbakadragande av trupperna börja diskuteras, när det har stöd i stora amerikanska väljargrupper. Nu kan en ny "diplomatisk offensiv" påbörjas, för att demokraterna vann röster på just det förslaget. När det "amerikanska folket" inte vill att dess unga män och kvinnor kommer hem i likkistor längre, slutar USA skicka truppförstärkningar. Så bestämmer amerikansk inrikespolitik irakiernas öde.

Att sätta dagordningen för kriget

Det amerikanska kriget i Irak är således ett krig om definitioner, vilket i stor utsträckning förs i media. När anledningarna till angreppet inte stämde med verkligheten, definierade man om dem. Bakerrapporten är ett led i detta att definiera problemen med kriget i Irak som strategiska, inte moraliska eller politiska. Dessa definitioner och bilden av kriget i Irak är viktigare för hemmaopinionen och världsopinionen än det faktiska läget på marken. Just därför kommer inte heller den utländska närvaron i kriget att avgöras av de stridande och lidande på marken utan av medias rapportering och människors uppfattning om huruvida det är effektivt att fortsätta eller inte. Just därför är det också så oerhört tragiskt att inga reportrar längre finns i Bagdad.

Jag har ingen aning om vad som är militärstrategiskt bäst i Irak idag. Jag vet inte om fler eller färre utländska trupper leder till mer eller mindre våld. Däremot vet jag att denna typ av krigsföring aldrig kan frikopplas från moraliska frågeställningar. Om man inte diskuterar det politiskt riktiga i att invadera andra stater kommer heller aldrig läxan man lär sig i grunden förändra något. Läxan av Irak idag är att man hade för lite trupp tillgängligt i ett tidigt skede. En annan gång måste man alltså ha mer militära resurser för att lyckas. Hade man i stället diskuterat det moraliskt eller politiskt riktiga i invasionen hade förmodligen den logiska fortsättningen på tankegången varit att man inte kan starta ett nytt krig på liknande sätt. De antydningar till militär aggression mot andra länder, exempelvis Iran, som nu hörs från USA, borde, mot bakgrund av det irakiska misslyckandet, vara omöjliga. Det borde inte finnas något moraliskt utrymme för att utveckla likgiltighet inför denna typ av massmördande.

Vad sägs då i Sverige om detta krig? Utrikesminister Carl Bildt nämnde inte Irakkriget alls i sin utrikesdeklaration vid Utrikespolitiska Institutet. Migrationsdomstolen beslöt för några veckor sedan, i samband med en prövning av en irakisk asylsökande, att det inte råder en väpnad konflikt i Irak, vilket utrikesministern försvarade. Medierapporteringen är kortfattad och handlar oftast om större bombdåd. De stora krigsdemonstrationer som samlade miljontals människor runtom i världen våren 2003 har åtföljts av tystnad och det är enkelt att avfärda alla fredsargument som irrelevanta eller uttryck för paranoid antiamerikanism. Vi väntar på freden i Irak men tror egentligen inte att den kommer, åtminstone inte än på ett tag.

Irakkriget är en sorglig historia. Om det en gång fanns alternativ till det förhärskande tyranniet under Saddam Hussein så har dessa sakta tynat bort. Historien har lärt oss hur normer upprättas av de mäktiga för att rättfärdiga krav på godtyckliga handlingar. Detta händer igen. Den amerikanska självbilden och inrikespolitiken sätter dagordningen för irakiska liv. Bushadministrationen säger sig vilja sprida demokratin men reducerar frågor om liv, frihet och död till antalet stridsvagnar och trupper. Att alla rättvise- och frihetsideal är lätta att formulera men svåra att befrämja och försvara, särskilt med militära medel, har historien visat gång på gång. Gång på gång görs ändå detta misstag. Låt oss åtminstone försöka undvika att göra ännu ett.