Intervju med satirtecknaren Max Gustafson: ”Jag vill ju sparka uppåt”

Bild: Max Gustafson

Efterspelet av attentatet mot Charlie Hebdo kan leda till att fler människor runtom i världen börjar teckna satir, som en sundhetsreaktion. Det hoppas i alla fall serietecknaren Max Gustafson. Tvärdrag träffade Max för att prata demokrati, religion och satirkonstens gränser. Artikeln har tidigare publicerats i Tvärdrag nummer 1/2015.

I över 18 år har Max fått sina bilder publicerade i olika tidningar, däribland Göteborgs-Posten och Aftonbladet. Nu är han 37 år gammal och driver Seriéateljén, en frilansbyrå i Göteborg, tillsammans med tretton andra bildskapare av olika slag. Max kallas ibland slarvigt för serietecknare, men egentligen tecknar han inte serier. Hans specialitet är “enrutingar”, det vill säga fristående skämtteckningar.

“Jag gillar one-liners och kraftiga slagord”, säger Max när vi slagit oss ned på ett fik på Centralstationen i Göteborg.

“Är du en av dem vars hälsa försämrats i takt med regeringens utförsäljningar?” Med de orden försökte Max locka gäster till sin Satirfrukost i Folkets hus i Göteborg, som han arrangerade dagen före riksdagsvalet i höstas. Den politiska ådran har alltid funnits där. Max berättar att han gått i demonstrationståg hela livet, de politiska diskussionerna fick han med sig hemifrån.

När vi träffas är den franska satirtidningen Charlie Hebdo på allas läppar. Tidigare i år utsattes tidningen för ett terrorattentat med tolv dödsoffer. Dagarna efter gick världens ledare armkrok på gatorna i Paris, tätt följt av miljontals människor, i en demonstration för yttrandefriheten.

I kölvattnet av terrorattentatet har debatten om religionsfrihet men även om satirkonstens gränser blossat upp.

Nu har debatten aktualiserats på nytt även om argumenten känns igen.

Max berättar för mig att han nyss tackat nej till att medverka i SVT Debatt om efterspelet av attacken mot Charlie Hebdo. Men det framgår tydligt att Max har tänkt mycket om det inträffade och har många starka åsikter. Han håller fram två parallella tankespår. Dels måste yttrandefriheten värnas, dels bör man som konstnär fundera kring vilka strider som är värda och ta och vad man vill uppnå med dem. För Max är det viktigt att inte provocera för provocerandets skull. Då springer man islamofobernas ärenden.

“Det blir ganska pubertalt om man bara ska trampa på alla ömma tår man kan se. Jag vill nog hellre ha ett syfte med det jag gör, känna att det uppfyller ett syfte.”

Max uppger att han har en prioriteringslista i huvudet som vägleder honom i hans skapande. Även om han poängterar att man som konstnär inte kan vara “nyttig” jämt, så vill han lägga mest fokus på dem som har mest makt i samhället och som enligt honom gör mest skada.

“Jag vill ju sparka uppåt.”

För Max är det både viktigt med ett maktperspektiv på det man skapar och med en omedelbar närhet till det dagsaktuella, verkligheten om man så vill. När Lasermannen härjade som värst var Max bara fjorton år gammal. Inspirerad av det politiska och samhälleliga kaos som han upplevde rådde då, tecknade Max den uppdiktade karaktären Sture Skinnskalles öde.

“Man reagerade starkt och det tog sig uttryck i en serie. Fast det var ju roliga serier. Det kunde handla om att Sture Skinnskalle stod och skällde ut några invandrare. Och så fick han stryk och då kommer han på att han aldrig ska resa utomlands igen.”

Nu som då krävs det att vi diskuterar religiös extremism och terrorlagstiftningar ur ett maktperspektiv, men ytterst handlar det om att sätta religionen under luppen. Bör den kunna tåla att konsten driver med den eller är den ett oantastligt område? Det känns på sätt och vis som eviga frågor. Trots att miljontals människor demonstrerade dagarna efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo världen över, finns det bland dessa människor ingen gemensam ståndpunkt när det gäller de svåra frågorna om gränsdragningar.

Det är som om vi tassar runt frågan utan att riktigt våga artikulera den: Är Muhammedkarikatyrerna alltid islamofobi eller bara ibland, eller rentav aldrig?

I Max svar finns en bestämdhet, men också en dubbelhet.

“Det är väldigt konstigt att jag, som icke-troende, ska behöva förhålla mig till andra människors religiösa regler och att de anser sig ha rätten att säga åt mig att inte rita Muhammed. Varför ska det plötsligt vara berättigat bara för att det är en religion? […] Men som du säger gör jag ett val, att inte måla Muhammedkarikatyrer. Jag väljer att rikta udden mot extremisterna, för det känns mer produktivt.”

Han återkommer flera gånger till att det faktiskt finns berättigad religionskritik. Ett exempel är de religiösa ledare som gått ut och fördömt våldet samtidigt som de förbjudit satirtecknare från att avbilda Muhammed.

“Där blir det dubbelmoral.”

Samtidigt finns det islamofober som skriker av lycka nu.

“Folk har väldigt svårt att hålla två bollar i luften på en gång. Man kan vara både religionskritiker och samtidigt tycka att folk ska få utöva sin religion.”

Max berättar om kollegan och satirtecknaren Henrik Juhlander. Båda är rörande överens om att det nu gäller att vara “försiktig”.

Under en av pauserna vi gör  läser jag upp ett citat av Georges Wolinski ur den franska tidningen Le Figaro. Wolinski arbetade på Charlie Hebdo men mördades i terrorattacken. Före det gjorde han ett uttalande om en av tidningens Muhammedkarikatyrer: ”Jag tror att vi är tanklösa och dumma som har tagit en meningslös risk. Det är allt. Vi tror att vi är osårbara.”

“Självreflekterande” är Max första kommentar.

“Jag skulle kunna tänka mig att det blir en grabbig stämning där, att man pushar varandra längre och längre hela tiden. Att det blir ett klimat där man vill överträffa den andra. Men det är fortfarande bara en teckning och ingenting som kan mäta sig med mord.”

Efterspelet av attentatet mot Charlie Hebdo kan möjligen leda till att fler människor runtom i världen börjar teckna satir, som en sundhetsreaktion. Hur ska vi annars kunna skratta åt saker och ting i vårt samhälle?

“Man behöver inte kränka människor, göra extrema grejer, men jag tycker ändå att ett litet steg över gränsen aldrig är fel att ta, att flytta gränsen en aning. Annars kommer gränsen att åka tillbaka hela tiden.”