Resonans 2009-09-24

Det gåtfulla folket

Jacob Hirdwall tar del i samtalet om Verkligheten och folket

DN Debatt publicerade den 17 september ett inlägg av Göran Hägglund (KD): ”Sveriges radikala elit har blivit den nya överhögheten”. Texten, som är fylld av fördomar mot den s k kulturvänstern, säger sig vilja värna Verklighetens folk, de ”alldeles vanliga”, begrepp som Göran Hägglund introducerade i samband med politikerveckan i Almedalen i somras. Det här utspelet är inget att bli upprörd över, det speglar bara Kristdemokraternas desperation att skrapa ihop 4% av rösterna för att inte förlorar sin vågmästarroll inom Alliansen. Efter Göran Hägglunds artikel står det nu klart att det enda som kommer att kunna hindra den utvecklingen är moderater som taktikröstar på KD.Strategin som KD anammar är att lägga sig på en rätt vulgär, populistisk nivå som inte så lite påminner om den retorik som den kristna högern i USA förfinat. Göran Hägglund har gissningsvis inte kommit på det här helt på egen hand, även om han säkert är uppriktig i sin avsky vad gäller den vänsterorienterade kulturelit han angriper. Rådgivare som spelar på högerkanten har arbetat hårt med varje Allianspartis profil, ett i taget, och nu är det alltså KD:s tur. Det är sorgligt att se, att man sjunker till en populistisk, retorisk nivå i höjd med Sverigedemokraternas (inga jämförelser i övrigt).
Vem är Göran Hägglund? Det yttre skenet är att han är en proper slipspolitiker som inte endast skiljer sig från ”de alldeles vanliga” människor han påstår sig företräda vad gäller klädsel utan även genom det faktum att han är socialminister och sitter i regeringsställning: en maktposition som 99,99% av Verklighetens folk aldrig kommer i närheten av. Han är dessutom en glad förespråkare för EU, ett politiskt elitistiskt projekt rätt långt från gräsrotsnivån han säger sig vilja värna, folket. Kommer ”Verklighetens folk” att gå på den här valtaktiken?
Nej, jag tror verkligen inte det. Vi är faktiskt inte helt dumma, vi vanliga människor. Men vänta, är inte undertecknad en av de där kulturföreträdarna Hägglund talar om? Ja, låt oss ta mig som exempel (eftersom det är ofint att tala om kollegor): utöver att ha arbetat på Dramaten de senaste tio åren så har jag erfarenhet av att arbeta inom barn- och äldreomsorg, jag har sorterat smutstvätt på sjukhus, packat hälsokost, jobbat på café och delat ut morgontidningar. Gissningsvis betyder det att jag har mer erfarenhet av ”vanliga jobb” än vad proffspolitikern Göran Hägglund har. Samtidigt inser jag ju – till skillnad från Göran Hägglund själv – att jag nu för tiden tillhör etablissemanget. Men den resan behöver inte nödvändigtvis betyda att man glömt var man klev på tåget någonstans.
Även om det är roligt med nyord – och att de behövs för att beskriva vad det är för en framtid som håller på att växa fram i Sverige – så känns det som om ordet ”elit” i kulturdebatten fått en märklig klang. Jag är – i likhet med en ishockeyspelare som också genom hårt arbete tagit sig upp i elitserien – stolt över vad jag bidragit med. Detta innebär inte att jag skulle se ned på ”vanliga Svenssons” och vilja mästra och förman dem, som Hägglund påstår. Visst finns det inom kultursektorn människor med mer än lovligt förhöjd självkänsla men menar verkligen Göran Hägglund att människor med den personlighetsläggningen inte också skulle finnas på Telia och i Rosenbad?
Jag ser mig om bland mina teaterkollegor, människor jag träffar varje dag, jag vet inte riktigt vilka det är Göran Hägglund talar om? De där konstnärerna som från sina höga hästar ”blickar ut över menigheten” och ”skrittar runt i Sverige” på sina höga hästar. Det är ett retoriskt grepp det där, att utse en grupp människor som man sedan klistrar fula egenskaper på, som ett märke på bröstet. Det är den retoriken som får journalister att associera till nazismen, vilket Göran Hägglund inte förstår. Och nej, det är ingen som tror att Göran Hägglund personligen skulle hysa ”nazistiska böjelser” som han skriver.
Tankeexperiment: Hur skulle det uppfattas om företrädare för svenska kulturinstitutioner skulle påstå att alla kristna ”skrittar runt på höga hästar” i Sverige?  Att kyrkan bara vill ”undervisa, klandra och dirigera”? Nej, det skulle inte gillas, så klart. Det är ohederligt och falskt att bunta ihop en hel grupp på det sättet – och det vet Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund mycket väl.
Hägglund går i sin debattartikel slutligen till storms mot ”konstnärer” som ”lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet”. Han syftar på Anna Odell här, och jag kan förstå att det känns olustigt: Anna Odells fejkade psykos sätter ljus på det förhårdnande samhälle som håller på att växa fram, en samhällsutveckling som bland annat Alliansens Göran Hägglund står bakom. Så här kommenterade Aftonbladets Åsa Linderborg den 11 augusti Göran Hägglunds kulturkritik: ”När arbetslösheten och låginkomstkuverten tar strypgrepp, kanaliseras frustrationen över missförhållandena mot förmenta snyltare, såsom invandrare, socialbidragstagare och konstnärer som gör konstiga grejer.”

Det djupt obehagliga med Göran Hägglunds inlägg – när man väl skrattat klart – är att hans beskrivning av ”den alldeles vanliga människan” är så oerhört fördomsfull att den i sig själv blir elitistisk. Jag har själv aldrig träffat en ”alldeles vanlig människa”; alla människor är unika, annorlunda, komplicerade. Det är djupt orättvist att sätta en stämpel och mena att de bara gillar deckare, figurativ konst (vilket börjat lukta avantgarde igen) och fotboll som jag tycker Göran Hägglund gör i sin debattartikel.
Vi tillhör alla Det gåtfulla folket, för att introducera ett nytt begrepp i debatten.

JACOB HIRDWALL
Tankesmedjan Det Osynliga
Läs också mer på bloggen detosynliga.se