Resonans 2009-06-30 /  3 kommentarer

Tvärdrags arbetspunkter för att bryta högerns makt över tanken

1. För trettio år sedan inleddes den nyliberala ideologiska offensiven. Målet var att bryta vänsterns makt och man måste påpeka att projektet lyckats. I sitt senaste nummer presenterar Tvärdrag vilka strategier som denna framgångsvåg byggde på: dels ideologisk medvetenhet och övertygelse, dels handlingskraft i form av enorma satsningar på borgerlig opinionsbildning. Resultatet är en samhällsförändring som började i att förändra tänkesättet i samhället. 
Högern lyckades vrida makten och självförtroendet ur arbetarrörelsens händer. Idag saknar vänstern en tydlig vision som kan samla massorna. Vi tror det hänger hop med förändringen av samhällsklimatet. Men hur gör vi för att vända vinden? Hur bryter vi dödläget? Vilka strategier ska vänstern ha för att ta initiativet?

2. Arbetarrörelsen behöver bedriva opinionsbildning. Däri ligger dess överlevnad som stark samhällskraft. Syftet ska vara att förändra och påverka den allmänna opinionen enligt våra värderingar. Värderingar finns inte automatiskt i ett samhälle utan skapas av olika aktörer.  Som förebild för arbetarrörelsens arbete kan dels tidigt folkbildnings- och pressarbete inom arbetarrörelsen, men också det medvetna arbetet inom näringslivshögern sedan 1970-talet ses. Därutöver finns idag en rad sociala och autonoma medier som visat att man kan spela en roll från en vänsterpostition: exempel på detta är Democracy now, Stockholms Fria Tidning, ETC.

3. Låt oss slå fast att arbetarrörelsens mediestrategi att föra ut sina frågor via borgerliga medier, istället för att äga egna medier, har stora brister, ja att strategin har misslyckats. När borgerligheten enas, när striden hårdnar krymps utrymmet för arbetarrörelsen att synas i motståndarlägrets tidningar. Vi märkte det inför valet 2006 där borgerligheten dominerade, vi märkte det i ”Wanja-skandalen” som drevs av borgerlig media. Logiken gör också att även Public service färgas av de dominerande borgerliga mediernas rapportering. Vilka skandaler som oemotsagt ska drabba oss inför valet 2010 återstår att se. Den inslagna vägen bär utför, där en tillbakapressad arbetarrörelse desperat försöker kommunicera över fiendens avklippta telefonledningar.

4. Arbetarrörelsen behöver oberoende medier. I det nya medieklimat som framträder ökar behovet av fria medier. Det uppstår problem med varje form av partitidningar att nå trovärdighet, men också att med kraft nå ut till, och påverka allmänheten.  Vissa av svagheterna med de historiska medieprojekten i arbetarrörelsen var lojalitetskravet. En tidning, särskilt idag måste stå oberoende fastän den är beroende och ha mandatet att på ett fritt och ärligt sätt kommentera och rapportera det som är publicistiskt intressant. Därför måste formerna för framtida mediesatsningar utformas så att redaktör väljs, men att denna redaktör är ansvarig till dess uppdraget avslutats. Bara genom att vara ärliga och seriösa kan vänstermedia nå trovärdighet.
Istället för ett lojalitetsförhållande med rörelsen eftersträvas ett solidaritetsförhållande, där de publicistiska målen ställs mot gemensamma värderingar och solidaritet med rörelsens långsiktiga överlevnad.

5. Kvalitet och sortering. I det nya medielandskapet händer två saker, förutom att de gamla dagstidningarna har ekonomiska problem. Journalistisk är dyrt och en bristvara och varje dag dränks vi som medborgare i ett oerhört informationsflöde. För en smart mediesatsning finns här två uppgifter att fylla som fortsättningsvis kommer vara en stor konkurrensfördel: att utifrån en tydlig vänsterposition sortera i nyhetsflödet (folkbildningsuppdraget) och att ge utrymme för seriös, kostsam och viktig journalistik(grävuppdraget). I de stora borgerliga dagstidningarna krymper journalistiken ihop och värderingarna är blå, i den marginella vänsterpressen är journalistiken oftast ännu mindre men röd. Arbetarrörelsen behöver egen omfattande resursstark journalistik som är röd.

6. Arbetarrörelsen måste se medier och opinionsbildning som investeringar.  Ett tungt argument som ofta förs fram mot varje offensiv satsning på medieområdet är att det kostar pengar. Låt oss slå fast detta faktum: Arbetarrörelsen har pengar. Miljarder omsätts varje år i löner, lokaler, arvoden. Arbetarrörelsen har tiotusentals anställda. Arbetarrörelsen kommunicerar redan idag för hundratals miljoner. Naturligtvis kan inte allt detta upphöra, en oerhörd mängd verksamheter är primära och viktiga. Men på marginalen skulle arbetarrörelsen, om den ville nå ut, ville förändra, faktiskt kunna prioritera en kraftfull mediesatsning. Genom omdisponeringar av anställda, genom garantibelopp ur konfliktfonder, mediefonder, ur de vanliga budgetarna skulle hela arbetarrörelsen kunna samla sig att starta riktiga medier som kan konkurrera och påverka opinionen.
Cynikern vet alltings pris men intets värde. Idag satsas hundratals miljoner på S valrörelse, det mesta till anställningar och annonsering. LO har en stor presstjänst och stor mediebudget. Skulle inte delar av detta kunna omdisponeras?
Frågan är inte om vi har råd utan om vi har råd att låta bli.

7. Arbetarrörelsen behöver snygga och professionella mediekanaler. De satsningar vi föreslår måste också konkurrera på lika villkor med borgerlig media. Trist, men viktigt att inse är att ytan säljer, särskilt i media. Därför måste nya arbetarrörelsemedier vara snygga, aptitliga, och satsa på formgivning. Dessa satsningar måste också tävla på lika villkor. Vänstern behöver inte fler billiga amatörmedia.

8. 50 miljoner för en dagstidning. Som vi tidigare visat skulle det för 50 miljoner vara möjligt att skapa en svensk rikstäckande rödgrön 6-dagars dagstidning enligt modellen Klassekampen i Norge. Med 10 000 prenumeranter, presstöd och andra intäkter skulle priset bli en bråkdel av detta kanske ca 2-10 miljoner. Men även om vi tänker oss att hela beloppet skulle garanteras – dvs. ca 50 miljoner – är det ett orimligt belopp? Är det orealistiskt? 50 miljoner motsvarar, lågt räknat 100 ombudsmän i arbetarrörelsen.

9. Starta en VänsterFokus kring tidningen Tvärdrag och LO-tidningen! För en bråkdel av priset för en dagstidning skulle en radikal rödgrön version av tidningen Fokus skapas, som konkurrerar med djup journalistik, de bästa skribenterna och krönikörerna, som Fokus, fast vänster.

10. Bygg en ny tidning kring befintliga webb-strukturer. LO Tidningen, Dagens Arena, ETC, Tvärdrag skulle kunna samarbeta kring en gemensam webbplats där LO tidningen utgör arbetsmarknads- ekonomiredaktion, Arena har ledarsidan, Tvärdrag har kultursidan. Idag är de olika kanalerna varför sig för smala och avgränsar sig egoistiskt mot andra. Tillsammans skulle vi med befintliga strukturer samt en liten samordningskostnad ha en stor tidning på webben.

11. För 1,5 miljon till per år skulle Tvärdrag kunna bli en månadstidning.

12. Satsa på en ung radikal tankesmedja. Arbetarrörelsen behöver också stärka upp bokutgivning, rapportskrivande och formande av nya radikala förslag. Sannolikt behövs fler oberoende tankesmedjor. Gärna med tydlig rödgrön koppling, men oberoende, se punkt 4. Uppgiften för denna tidning ska också vara att fostra nya debattörer, skribenter och opinionsbildare. Förutom förlagsverksamhet, rapportskrivande och debatterande skulle denna tankesmedja också kunna ta ansvar för ideologisk fostran inom LO:s ungdomsverksamhet och SSU. En idé är en Wigfors-akademi (enligt modell Stureakademin inom Timbro). Målet att fostra nya debattörer och vara en läsvärd plantskola. Partners för detta skulle kunna vara SSU, Tvärdrag, ABF, LO.

13. När en rödgrön regering kommer till makten måste presstöd, tidskriftsstöd och litteraturstöd höjas och försvaras. I en värld där konkurrensen slår ut seriös kvalitetsjournalistik och litteratur måste samhället ta sitt ansvar för att stimulera ett levande intellektuellt samtal. Detta gynnar vänstern indirekt, men framförallt försvaras oberoende journalistik och det fria ordet. EU ska hålla fingrarna borta.

14. Stärk Public service, utred en skattefinansierad Public servicetidning. Det fria ordet utmanas av kommers och monopol. Därför måste arbetarrörelsen fråga om inte oberoende journalistik också kan vara ett statligt ansvar när papperstidningarna utarmas. En sådan tidning skulle läggas i ett bolag vid sidan av SR, SVT och UR och finansieras med skattemedel och prenumerationsavgifter.