Resonans 2009-03-19 /  3 kommentarer

Lokalval i Turkiet öppnar för en ny vänster

Den 29 mars går turkarna till lokalval. Regeringspartiet AKP lär kamma hem flest röster, men det finns hopp om att detta kan bli ett trendbrott för vänstern, både inom socialdemokratin och i mer radikala läger.

Av tradition är lokalvalen oerhört viktiga. Turkiets nuvarande premiärminister Recep Tayyip Erdogan var själv borgmästare i Istanbul. Trots att han fick sitta i fängelse på grund av sin islamism räckte hans popularitet från 1990-talets borgmästarsejour, tillsammans med en make-over som förmildrade den muslimska framtoningen, till att vinna parlamentsvalen 2002 med det då nyskapade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP).

Det är inte svårt att känna en viss pessimism, ibland till och med apati, inför valet. Turkiets tre största partier består trots allt av nyliberala mjukislamister i AKP, visionslösa kemalister i Republikanska folkpartiet (CHP) och högerextrema Nationalistiska aktionspartiet (MHP). Lokala politiker har inga större befogenheter att skapa kursändringar som avviker från den nationella politiken. Detta innebär att AKP:s nyliberala korståg med privatiseringar lär fortsätta.

Inte heller ser valfläskandet ut att kunna hejdas. Omfattande tveksamheter har rapporterats från stora delar av landet. I Tunceli-området i östra Turkiet har regeringspartiet blivit påkommet med att dela ut vitvaror och förnödenheter för att kamma hem röster, medan CHP ertappats med att ge direkta allmosor i form av pengar i andra områden.
- Alla andra gör det också, så vi fortsätter på samma sätt som förut, sa premiärminister Erdogan till landets medier när han konfronterades med uppgifter om fusket i Tunceli.

CHP – den uteblivna vänstern
Trots detta är lokalvalen både viktiga och intressanta, inte minst för den progressive betraktaren. Det är ingen hemlighet att vänstern är decimerad i Turkiet. En rad omvälvande ingrepp i form av militärjuntor, konstitutionsändringar och övrig repression har genom årtionden sett till att en grogrund för vänsterpolitik inte ska kunna existera.

För ett otränat öga kan CHP framstå som en ljusglimt tack vare att man framhäver sig som ett socialdemokratiskt parti, men med en av tradition vänlig hållning till den bakåtsträvande och politiska militären, sin nationalism och med en nyfunnen islamisk valretorik är partiet allt annat än den vänsterkraft som många hoppas på.

CHP:s rötter går hela vägen tillbaka till landsfadern Mustafa Kemal Atatürk. Om något parti ska göra anspråk på att vara det historiska etablissemangspartiet så är det CHP. Eller som CHP-banderoller vid vissa lokala kontor säger: ”det var vi som byggde Turkiet och vi ska styra det!”. Som medlemsparti i Socialistinternationalen har man mycket att leva upp till. Sanningen är dock att de få glädjande besked som kan ges efter de genomförda valen eventuellt kommer att komma från CHP.

För CHP är det ett ödesval efter den katastrofala omröstningen till parlamentet 2007 som gav partiet strax över 20 procent, jämfört med regeringspartiet AKP:s 46.6 procent Även om CHP centralt försöker att konkurrera med regeringen genom att islamisera sin framtoning och att ta in kraftigt beslöjade medlemmar i rörelsen inför massmedier är det främst med löften om öppnandet av nya moskéer som partiet försökt locka islamistiska väljare på. Men CHP:s borgmästarnomineringar inför valet ger en annan bild av partiets valsatsning.

Socialdemokrater i nyckelstäder
Faktum är att CHP:s viktiga utnämningar av kandidater i flera av landets största städer pekar i progressiv riktning. I Istanbul är CHP:s representant Kemal Kilicdaroglu, en till synes torr byråkrat. Men i hans politik finns ett tydligt socialt innehåll och en mer utarbetad socialdemokratisk linje som partiledningen inte kan beskyllas för att vara i närheten av.

Då turkiska opinionsmätningar inte är särskilt pålitliga är det svårt att säga hur Kilicdaroglu kommer att prestera men han är vid sidan av AKP:s Kadir Topbas en av två kandidater som på allvar utmanar om borgmästarplatsen. Topbas har bland annat gått till val med löften om att privatisera färjetrafiken i Istanbul, medan Kilicdaroglu öppet skriver på sin hemsida att marknadens dråpliga effekter måste tas på allvar och åtgärdas. Enligt statistikbyrån SONAR ligger Topbas före med nästan tio procent i mätningarna, men de osäkra väljarna är många och Kilicdaroglu har börjat knappa in på AKP:s kandidat.

Även om Kilicdaroglu knappast kommer få utrymme till genomgripande ekonomiska förändringar handlar hans kampanj bland annat om att förmildra effekterna av AKP:s nyliberalism som gjort att redan fattiga områden i Istanbul blivit starkt eftersatta. En mindre korruptionsbelastad bakgrund och en tro på ett socialt skyddsnät har gjort att Kilicdaroglu har blivit något av CHP:s vänsterflygels stora hopp i valrörelsen.

En annan intressant kandidat är CHP:s Ankara-utnämnde Murat Karayalçın som länge tillhört partiets vänsterfalang. Karayalcin har mellan 1989 och 1993 varit borgmästare i Ankara och har tidigare lämnat CHP på grund av högerorienteringen under Deniz Baykals partiledarskap.

Karayalcin ställs i Ankara mot en av de mest kontroversiella borgmästarna i Turkiets historia, Melih Gökcek. AKP:s borgmästare framställs av kritiker som en av de politiker som låtit AKP tappa masken. Detta genom grova korruptionsskandaler och en omfattande nepotism. Trots Gökceks historia leder han opinionsmätningarna från SONAR med upp till tio procent, men Karayalcin är på uppgång och har redan knappat in flera procent den senaste tiden. Förutom Karayalcins partis trovärdighetsproblem är fördelningen av missnöjesröster i oppositionen mot Gökcek de faktorer som kan rädda borgmästaren.

Karayalcins tidigare utflykter bort från CHP ger i övrigt förutsättningar för en gruvlig revansch. Från att ha varit en progressiv optimist blev han en trött socialist och lämnade Baykal och CHP. Nu har han chansen att ännu en gång bli huvudstadens borgmästare. Om han vinner blir det visserligen en CHP-seger på pappret, men samtidigt ett hårt slag mot Deniz Baykal efter de båda herrarnas tidigare maktkamp i partiet.

Men viktigare än så är att CHP-ledningen kan vakna upp och se verkligheten; en visionslös nationalistpolitik med ett centralstyrt parti är inte ett vinnarkoncept. Om den socialdemokratiska flygeln visar sig vara framgångsrika kommer detta sända tydliga signaler till Baykal och hans närmaste krets.

Den radikala vänstern samlas
De tydligt vänstervridna partierna gör på många större orter gemensam sak för att kunna presentera ett tydligt alternativ till övriga kandidater. I många år har partierna till vänster om CHP inte haft något att säga till om och även om större valframgångar i de kommande lokalvalen vore högst anmärkningsvärda så finns det en viss potential att komma in i en positiv trend.

Den vänsterinriktade kurdrörelsen Demokratiska samhällspartiet (DTP) ingår i en valallians med socialisterna i Frihets- och solidaritetspartiet (ÖDP) och en rad mindre partier som sträcker sig från socialdemokrater till kommunister på den ideologiska skalan.
I en presskonferens i december offentliggjordes valplattformen. Kritik riktades där mot AKP, men även resten av det politiska etablissemanget
- Mot de dominerande krafterna i AKP, CHP och andra systempartier vill vi lägga fram ett alternativ som utgår ifrån jämlikhet och frihet för folket inför lokalvalen, sa Sevim Belli från Socialistpartiet (SP), vars grupp också ingår i valalliansen.

Med tanke på DTP:s starka stöd i kurddominerade områden i sydöstra Turkiet lär vänsterkandidaterna plocka hem en rad viktiga poster, i bland annat Diyarbakir. Även om större framgångar utanför kurdiska områden inte är att vänta så är det ett positivt initiativ att skapa ett radikalare alternativ som på sikt kan innebära ett tätare samarbete inom Turkiets vänster. Att valplattformen innehåller både turkiska och mer kurdiskt inriktade partier innebär också ett tecken på att dialog och samverkan är nödvändigt för att bekräfta att en konflikt mellan etniska intressen bara existerar i de stora partiernas tolkning av den turkiska politiken.

Med hopp om långsiktiga strategier och en etablering av vänsteralternativ kan så även ett AKP-dominerat val bli intressant och framförallt viktigt att följa. Det återstår att se om den socialdemokratiska offensiven i CHP-leden lönar sig. Om så inte blir fallet är risken att den efterlängtade vänsterrevanschen i partiet aldrig äger rum och då skulle en radikalare vänster mitt i en eningsprocess framstå som ett betydligt mer attraktivt alternativ för de som tror på demokrati och en socialt inriktad politik.