Krönika 2009-03-03 /  2 kommentarer

Funktionssocialismens blinda fläck

Fredrik Jansson om en socialism utan gränser

Den svenska socialdemokratin har präglats ideologiskt av en vänsterreformistisk modell som den då socialdemokratiske nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson 1967 döpte till funktionssocialism i en intressant pamflett med samma namn. Tankesättet är dock betydligt äldre, både partiideologen Nils Karleby och statsrådet Östen Undén utvecklade dessa idéer redan under mellankrigstiden. Också något så ursvenskt som allemansrätten är en del i en liknande tradition.

Modellen kan beskrivas som att ägande, till skillnad från gängse synsätt, inte är något absolut och enhetligt. Istället är ägandet uppdelat i funktioner som kan kontrolleras av olika aktörer.

Som exempel kan man ta just allemansrätten. Även om det finns en privat markägare så innebär det inte att denne kontrollerar ägandets alla funktioner. Denne kan avverka skog, jaga och sälja marken. Naturvännen kan vandra fritt i markerna, övernatta och plocka blommor och bär. Staten kan lagstifta om nyplantering, vilka växter och djur som är fridlysta och beskatta vinster. Den äganderätt som vid första ögonkastet verkar solid och enhetlig blir genom funktionssocialismens raster fragmenterad och mångfacetterad.  

Det här synsättet har satt sin prägel på det socialdemokratiska folkhemsbygget då socialiseringen av produktionsmedlen sattes på undantag till förmån för skapandet av en modern välfärdsstat på socialistiska principer, "av var och en efter förmåga, åtvar och en efter behov". Med industrins hjul gående på högvarv och Saltsjöbadsandans samförstånd var det möjligt för arbetarrörelsen att skapa en alltmer omfattande välfärdssektor i gemensam ägo samtidigt som man avstod från att ta i nässlan, partiprogrammets proklamationer om att "bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer". Man nöjde sig i praktiken med att reglera bort kapitalismens värsta avigsidor genom att socialisera delar av dess funktioner.

Den här maktbalansen i samhället var möjlig så länge staten och kapitalet lade fokus på olika saker, det som av den tidens marxister kallades reproduktion respektive produktion. Från 1970-talet har balansen rubbats. Och även om det från vänster gjordes framstötar, framförallt när LO antog Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder, så är det framförallt högern som tagit mark under de senaste decennierna. Kapitalet har expanderat in på nya samhällsarenor. När man börjar se den bortre gränsen på sina klassiska områden har man börjat sträcka sig efter det som tidigare var självklara delar av den gemensamma sektorns domäner. Skola, vård och omsorg, såväl som kollektivtrafik, pensioner och el är nu varor på marknader där privatkapitalistiska intressen har tagit för sig.

Trots att Sverige fortfarande betraktas som socialdemokratins kärnland har det varit här som privatiseringarna har rullat fram utan allt för högljudda protester. I andra länder som annars präglats av en hårdför nyliberalism har motsvarande reformer stött på betydligt kraftigare motstånd. När skribenten Naomi Klein ville chockstarta sin exposé över nyliberalismens segertåg över världen plockade hon fram den nyliberala nestorn Milton Friedmans sista framträdande, ett förslag att göra om skolväsendet i det orkandrabbade New Orleans i samma stil som det svenska friskolesystem som infördes 1992. I skrivande stund pågår en hård strid om att privatisera den brittiska posten och dess kontor, flera år efter att den svenska posten bolagiserats och många av dess funktioner har lagts ut på entreprenad eller privatiserats. Men att lämna över skattefinansierade nyttigheter till privata aktörer är av någon anledning lättare i det av socialdemokrati präglade Sverige än i de betydligt mer högerorienterade anglosaxiska länderna. Och lösningen på gåtan finns i det funktionssocialistiska tankemönstret.

Funktionssocialismen växte fram i en tid då olika maktcentra balanserade varandra och gav möjlighet att bygga en omfattande och progressiv social demokrati i symbios med ett nationellt industrikapital. Men det som var en styrka i industrisamhället har blivit en svaghet i tjänstesamhället. Funktionssocialismens mantra om att det inte spelar någon roll vem som äger en verksamhet om vi bara har makten över funktioner som lagstiftning och finansiering har gjort Sverige till ett land där gränsen mellan en reellt existerande socialdemokrati och en nyliberalism med mänskligt ansikte har blivit alltmer otydlig. Här finner vi funktionssocialismens blinda fläck, en i grunden progressiv strategi har berett väg för en samhällsutveckling där privata vinstintressen har flyttat fram sina positioner på det gemensammas bekostnad.