Artikel 2008-07-06

Unga och villiga

Ungdomar som konsulter

Den bild vi matas med säger att det finns en eskalerande trend och att partierna förutspås dö ut inom en överskådlig framtid. Hur väl stämmer bilden med verkligheten? Valdeltagandet bland unga ökade faktiskt mellan valen 2002 och 2006. Visst finns det olikheter mellan generationerna i det politiska intresset och engagemanget, men olikheterna är ännu större mellan dem som kommer från arbetar- respektive akademikerfamiljer.

Det finns även skillnader mellan könen där tjejer tenderar att vara mer positiva till politiskt engagemang än killar. Men okej, låt oss säga att bilden är sann. Vad gör man åt det? En ökande trend bland landets kommuner är att starta olika former av ungdomsråd eller ungdomsparlament som ska bestå av ”vanliga” ungdomar som ska driva frågor som rör dem. Ett exempel är Linköpings kommun. På hemsidan beskriver de ungdomsparlamentet som ”partipolitiskt obundet och man jobbar istället med sådan politik som handlar om att förbättra Linköping” (till skillnad alltså från partipolitik som går ut på att försämra).

Vilka sitter i ungdomsparlamentet och på vems mandat? Det är ungdomar som själva söker sig till parlamentet och de företräder sina egna, inte ungdomars generella intressen, enligt den ansvariga tjänstemannen Anna Bjärkmar. Eller som hon själv uttrycker det: ”Man ska ju inte tro att de representerar Linköpings ungdomar.”

Ungdomsparlamentet i Linköping har funnits ungefär sedan millennieskiftet och kom till efter att kommunfullmäktige antagit en motion som lagts av vänsterpartiet. Motionens mening var egentligen att parlamentet skulle vara till för de politiska ungdomsförbunden, men i stället valde (s) att skapa ett parlament för andra ungdomar. Den som fick ansvar för att genomdriva idén var Jakob Björneke.

”Jag var egentligen ganska skeptisk, såna där ungdomsparlament brukar bli på de vuxnas villkor […] det blir de vuxna som levererar något till ungdomarna och inte tvärtom.”

Han var dock en av dem som tyckte att parlamentet inte skulle utgöras av de politiska ungdomsförbunden, eftersom risken blir större att de följer samma agenda som kommunfullmäktige och inte tillför något nytt. Dessutom säger han sig tro att parlamentet kan vara en rekryteringsbas för de politiska ungdomsförbunden och därför positivt även för dem.

SSU i Linköping är mycket kritiska, ordförande Jonatan Hermansson beskriver ungdomsparlamentet som ett konsensusforum för dem som tar för sig: ”lite av ett medelklassforum, om man ska vara krass”; han menar också att de inte har något reellt inflytande. Det finns några SSUare som varit aktiva i ungdomsforumet innan eller efter SSU-tiden men ingen har varit särskilt långvarig eftersom de känt att de inte kan påverka. Jonatan berättar om en annan av kommunens satsningar på att skola ungdomar i demokrati – ”Ung dialog”. Alla ungdomar som börjar förstaring i gymnasiet besöker stadshuset och en del politiker från de olika nämnderna för att ställa frågor och på så sätt lära sig om politik. Jonatan, som är ledamot för (s) i bildningsnämnden, vittnar om direktiven inför den senaste träffen:

”Vi blev i princip tillsagda att inte diskutera politik.” Han menar att de politiska motsättningarna slätas över och att ungdomarna ges en missvisande bild av hur politiken fungerar.

Luleå kommun annonserade i vintras på arbetsförmedlingens hemsida om arvoderade tjänster som ”unga mentorer”, den enda kvalifikation som krävdes var att de sökande var unga och villiga. Maria Palo, den tjänsteman på kommunen som kom på idén, berättar att politikerna gett tjänstemannaorganisationen i uppdrag att hitta en ny inriktning på ungdomspolitiken; att hitta nya sätt att prata med ungdomar – ”vanliga ungdomar från gatan”.

På min fråga om risk för avpolitisering svarar hon att de funderat över det men att projektet syftar till kompetensutveckling hos tjänstemännen, inte att ge ungdomar mer inflytande.

Bakvänt, kan tyckas, att tjänstemän ska plocka ut och arvodera ett gäng ungdomar för att de ska berätta för politiker vad de tycker, alternativt berätta det för tjänstemännen som för det vidare till politikerna för att de ska få en verklighetsbild att formulera politik utifrån.

Många fler exempel finns att hämta från olika kommuner och ännu fler lär de bli i takt med att politikernas kamp för att finna de ”vanliga” ungdomarna som ska berätta ”sanningen” intensifieras. Vi behöver egentligen inte ens sträcka oss längre än till vårt eget moderparti. Under Almedalsveckan förra året presenterade Mona Sahlin den ungdomspanel som ska vara med och hjälpa till att berätta om ungdomars villkor och åsikter. I vissa sammanhang hyllas SSU i partiet och vi får veta att vi är viktiga och vi har en stor roll att spela. Men när det väl gäller och den stora omprövningen av politiken ska komma till stånd är det inte SSU man vänder sig till.

Visst finns SSU representerat i ungdomspanelen, men det är tydligt att det som eftersöks är ”de andra”, ”de vanliga” ungdomarna.

Jytte Guteland, förbundsordförande i SSU, håller med om att representationen är för låg och tycker egentligen att man ska gå genom SSU. Hon ser dock positivt på att partiet gick från att inte ha något fokus alls på ungdomsfrågor till att göra den här satsningen, ”jag vill inte bara skjuta ner det”. Trenden att organisera ungdomar utanför partipolitiken kan vara ett komplement, men har till stor del använts i syfte att reducera det partipolitiska engagemanget, menar Jytte. Vi måste vara vaksamma och kritiska och inte låta oss undermineras. ”Man bryter sönder ungdomars möjligheter att organisera sig och politiken individualiseras”, säger Jytte och påpekar att en enskild person aldrig kan bli så stark som en sammanslutning av personer med gemensamma värderingar och ståndpunkter.

Berättigade frågor att ställa är om ungdomsförbunden är passé. Har ungdomar hittat andra sätt att kanalisera sin ilska och sitt engagemang och därmed gjort oss överflödiga? Innebär en ”förnyelse” av demokratin en marginalisering av partierna och ett ökat tjänstemannastyre? Vem styr denna utveckling och för vem är den till gagn?

En enklare fråga att svara på är vem som inte tjänar på utvecklingen, och det är de som behöver politiken mest.