Resonans 2008-03-03

Nummer 1 2008 av Tvärdrag ute!

Ledare: Befria direktörerna

”Hyenorna vill ha mat”. Uttalandet fällde Elof Isaksson, ordförande för Sekos koncernfack i Telia. Bakgrunden är företagets varsel av nära två tusen anställda i Sverige. Beskedet kom samtidigt som vinsten i Telia är 17,7 miljarder och utdelningen till aktieägarna 18 miljarder kronor.

Exemplet Telia belyser dagens kapitalism.

De stora aktieägarna och riskkapitalisterna kräver att börsföretagen levererar snabb avkastning snarare än långsiktig utveckling av företagen. Kapitalismen har fått en allt tydligare slagsida mot vinstmaximeringen, i kontrast mot dess funktionella ändamål produktionen. I det förra välfärdskapitalistiska skedet hörde att företagen emellanåt också tog ansvar för anställda och i viss mån samhället kring företaget. Förskjutningen från produktionskapitalism till finanskapitalism och från nationell kapitalism till globala finansflöden innebär en enorm förändring av hur världen fungerar. Det ställer maktbalansen i samhället och på arbetsmarknaden på ända. Makt har i kölvattnet av denna förändring runnit från arbetet till kapitalets fördel.

Vi ser det i försvagade fackföreningar, privatiseringar och urholkningar av välfärdsstaterna och en kapitalism som försöker, och lyckas, hantera fler offentliga verksamheter. Även här talar exemplet Telia. Ett Telia i statlig ägo hade i alla fall kunnat agera annorlunda till följd av politiska beslut, men en tanklös avregleringspolitik har omöjliggjort detta

Färre gör kapitalistklassens grovgöra, det som i någon mån kan ge kapitalismen ett existensberättigande. I bakvattnet av deras framfart ser vi hur fundamentet i ekonomin drabbas. Bonussystem gör snabba nedskärningar och vinster till mumma i direktörernas lönekuvert och sätter en sten av girighet i rullning. Samtidigt saknas riskkapital för att utveckla svensk industri, bygga ut järnvägar och bidra till en kraftig omställning för att möta den globala uppvärmningen.

Enklaste sättet att förmera kapital idag är att flytta pengar, spekulera. Att ge sig in i långsiktiga risktaganden med investeringar, forskning och utveckling, bygga anläggningar och rekrytera kunnig arbetskraft, är besvärligt och riskabelt. Dagens tillväxt består till största delen av pengars förräntning och spekulation. Kaoset på den amerikanska bolånemarknaden är belysande. Man bygger en bubbla, ett gigantiskt pyramidspel, precis som 1929 eller 1987. Nu väntar vi bara på smällen och återuppbyggnadsarbetet. Det har gått så långt att det till och med i imperiets centra, USA, just nu förs en intressant kapitalistkritisk debatt i skuggan av det steriliserade presidentvalet.

Paul Krugman, ekonom, diskuterar i sin bok The Conscience of a Liberal (en liberals samvete) ett USA där det demokratiska Amerika gett vika för ett korrupt land av giriga kapitalister. Hans lösning är en ny giv och återskapade institutioner som balanserar kapitalets makt. I Supercapitalism, förklarar en annan ekonom, Robert Reich, varför kapitalismen av idag på grund av en ökad vinstlogik är tvungen att bete sig som den gör. Enligt Reich handlar det inte om girighet utan om en utveckling som styrs av teknik, globalisering och försvagade motmakter. Trots Krugmans nostalgiska tillbakablickande och Reich lite oskuldsfulla syn på amerikansk kapitalism pekar de bägge just på behovet av motmakter. Politiken behöver balansera kapitalismen. Detta är en socialdemokratisk obestridlighet. Redan 1944 beskrev Karl Polanyi i Den stora omvandlingen hur kapitalismen måste ”bäddas in” i samhället för att fungera. Reich menar i sin bok att kapitalisterna behöver hjälp av politik och fack för att skapa en balanserad marknad. Blir marknaden för stark på demokratins bekostnad kommer den att skada sig själv.

Övervinsterna i börsbolagen och direktörsbonusarna växer när löntagarna står tillbaka och tar ansvar. Det vore rimligt att en stor del av detta går tillbaks till samhället. Sedan fondstriden på 1980-talet har ingen i Sverige vågat tala i termer av rättvis delning av de vinster som svenska företag gör. Men ett oansvarigt kapital föder sin egen reglering. Girigheten skapar på sikt sin egen utjämning.

Den socialdemokrati som kommer tillbaka 2010 måste ta diskussionen på allvar. Att återinföra en ny progressivitet i inkomstskatten kanske med ett andra steg i värnskatten, ett förslag. Ett andra: en ny Saltsjöbadsuppgörelse om klimatet, där övervinsterna används till klimatomställning och klimatåterställningar? Varje miljard staten lägger kontrar kapitalet med lika mycket. Ett tredje och självklart krav är att staten börjar använda det väldiga pensionskapitalet som riskkapital för verklig utveckling och produktion. Man måste också våga ta steget från diskussionerna om återställare eller inte och kompromiss i skoldebatten eller inte. Vi måste hitta metoder att balansera den ojämlika fördelningen av makt och kapital som kapitalismens senaste utveckling förvärrat.

För socialdemokratin gäller att hitta en praktisk politik för en hållning som den Paul Krugman formulerar: ”Marknad är ett utmärkt sätt att organisera mycket av det som sker i ekonomin. Men marknaden är ett verktyg att använda när det är lämpligt, inte en gudom att tillbe.”

Det är dags att befria direktörerna.