I kolonialismens spår


Att se krig och orättvisor på tv-apparaten hemma kan väcka sorg och hopplöshet. De stora orättvisorna känns obegripliga. Men det är de inte, de är en konsekvens av ett kolonialt system som delar upp världen i centrum och periferi.

Ljudet av ett gråtande barn fyller mitt vardagsrum. Det är en liten flicka, med lockigt brunt hår som gråter med en förskräckt rädsla i sina ögon. Hennes stora kinder är täckta av aska och ner för hennes panna rinner det blod. Omgivningen är panikartad, vårdpersonal och skadade patienter springer ivrigt omkring. Mellan flickans gråt och omgivningens oljud hörs hennes skrik efter sin pappa. Hon ropar med rädsla i rösten efter honom, hon undrar var han är. Det hon inte vet är att hennes pappa precis har förlorat sitt liv vid ett bombattentat, kroppen är sprängd i bitar. Hon kommer aldrig få träffa honom igen.

Här sitter jag, i min vardagsrumssoffa med söndagsångest efter kvällsnyheterna igen. Det jag precis har fått bevittna bildar en klump i halsen som inte går att svälja. Den lilla gråtande flickan, hon ser ju precis ut som jag gjorde när jag var liten, med sitt mörka lockiga hår och de stora kinderna. Men ändå sitter jag här i mitt trygga vardagsrum, med en fjärrkontroll i handen som gör att jag kan välja bort att se hennes verklighet. Jag är här, medan hon är där. Jag växte upp i ett tryggt land medan hon kämpar varje dag för sin överlevnad. Jag har haft tur, det har inte hon.

Att växa upp med två kulturer ger många gånger perspektiv på livet. När det är så tydligt, att mitt liv ser och kommer att se så annorlunda ut än den lilla flickans enbart för att jag växte upp här, enbart på grund av att mina föräldrar lyckades fly, enbart på grund av tur. Sådana kvällar fylls ofta med en känsla av uppgivenhet, jag känner mig så liten och maktlös. Men det är framförallt en skam som sköljer över mig, för att jag är här, medan de är där.

Ofta slutar kvällen med att jag reflekterar över vad det är som gör att våra liv skiljer sig åt så markant, reflektioner som ofta slutar i ilska över den orättvisa som råder.

De orättvisor vi får bevittna idag, att den lilla flickan gråter efter sin förlorade pappa, att jag och hon kommer leva åtskilda liv, är inte på grund av något som skedde för länge sedan. Det sker idag, här och nu.

De gamla spåren och strukturerna från kolonialismens tid sitter kvar, men sättet på vilket det kommer till uttryck har emellertid förändrats. Efter den formella avkolonialiseringen, när länderna tog tillbaka sin självständighet, bytte kolonialstaterna formen för sättet att utöva sitt förtryck. Kolonialismen övergick till nykolonialism, landskapet vi har framför oss idag.

Välutvecklade länder i väst köper mark i dessa utvecklingsländer, etablerar företag, utnyttjar deras billiga arbetskraft och på det sättet behålls den ekonomiska kontrollen. Länderna ses som självständiga på kartan men verkligheten är en annan.

Genom att behålla den ekonomiska kontrollen i utvecklingsländer och behålla sin maktposition sätts utvecklingsländerna i en beroendeställning som är svår att ta sig ur. Denna handelsstruktur illustreras med den så kallade centrum–periferi-modellen. I centrum–periferi-modellen benämns utvecklingsländerna som länder i periferi, dessa är råvaruproducerande. De välutvecklade industrialiserade länderna benämns som länder i centrum. Det som är anledningen till att länderna i periferi sitter fast i denna ogynnsamma beroendeställning är på grund av att länderna i centrum är den enda kontakt länderna i periferin har med omvärlden, då det är det enda sättet att komma åt en förädlingsindustri. Då länder i periferin saknar en förädlingsindustri är deras inbördes handel starkt begränsad. Anledningen till att de inte har en egen förädlingsindustri är för att ländernas ekonomiska tillstånd inte gör det möjligt att utveckla en egen, och samtidigt gör inte den rådande handelsstrukturen det möjligt för dessa länder att ta sig ut fattigdomen.

Länderna i periferin måste alltså vända sig till länderna i centrum för att kunna förädla sina egna råvaror och komma åt andra förädlade varor. Detta förhållande gör att länderna i periferi måste vända sig till länderna i centrum med sina råvaror. Länderna i centrum har å andra sidan en god handel inbördes samtidigt som de har en god handel med länder i periferin. Detta förhållande gör att länderna i centrum kan importera råvaror från periferin för ett billigt pris, då länderna i periferin inte har något annat val, samtidigt som de kan exportera förädlade varor tillbaka till dessa länder för ett mycket högre pris. Denna handelsstruktur är skapad och upprätthålls för att gynna länderna i centrum, vår rikedom har en direkt koppling till utnyttjandet av periferiländernas utsatthet. Det är en ond cirkel som inte bryts, för att vi ska kunna ha det bättre på deras bekostnad.

Frågan som kommer upp i huvudet är emellertid varför inte dessa länder står emot och kräver rättvisa handelsvillkor? Problemet är att länderna i centrum försäkrar sig om att denna handelsstruktur ska fortgå genom att ingå samarbeten med periferiländernas lokala överklass vilken har samma intressen som länderna i centrum, som tjänar på denna struktur. Förlorarna i detta blir landets folk, som faller maktlösa.

Den situation som råder idag är dock inte en naturlag, förändring är möjlig. Vi som land, med en socialdemokratisk regering, bör alltid vara i framkant när det kommer till att motverka orättvisor. Det har vi alltid varit. Socialdemokratiska regeringar har alltid varit föredömen genom arbetet för internationella solidaritet. Vi har alltid stått upp för länder som inte orkat stå upp för sig själva, när alla andra har valt att se bort. Kampen för att alla ska kunna leva jämlika liv, oavsett var i världen vi befinner oss, är något vi måste driva i alla politiska rum. I FN, EU och inom den handel vi verkar. Vi får aldrig sluta kämpa för det vi vet är rätt.

Jag kommer i mitt politiska engagemang alltid kämpa för att nyhetsreportage ska vara fria från gråtande barn.