Hur?

Under valrörelsen gick debatten om debatten het. Alltså om, hur, när, varför och vem som skulle diskutera med Sverigedemokraterna. Även efter valet är den frågan aktuell, kanske mer än någonsin.

Sverigedemokraterna har efter årets val aldrig haft en starkare ställning. Partiet framgång var massiv och de kan inte längre betraktas som ett problem hemmahörande i bruna Skåne. Ifall inget görs fruktar nu allt fler att de om fyra år finns de i riksdagen. Men hur ska vi uppfatta Sverigedemokraterna, deras framgång och hur tar vi på bästa sätt fajten mot dem?

Vad är det som ska bekämpas? Att bara säga Sverigedemokraterna är att göra det alldeles för enkelt för sig. Genom att bekämpa partiet och dess representanter vinner vi visserligen mycket. Men det vi vill åt är åsikterna, synen på människan som partiet i sin politik och genom sina företrädare ger uttryck för. Att bli av med partiet, men inte de åsikter som sympatisörer till Sverigedemokraterna bär på löser ingenting, nya partier kommer att komma. Genom att inrikta oss på väljarna kommer vi åt kärnan och det fäller partiet.

Rasistiskt, populistiskt missnöjesparti

Vad är det då för åsikter människor som röstat på partiet hyser? Vilka åsikter partiet hyser behöver vi inte orda om så mycket: det är ett rasistiskt parti. Partiet vill gärna sprida bilden av att de utesluter de med extrema åsikter och att de numera är rumsrena. En kort titt på deras partiprogram visar på deras inhumana människosyn som står i strid mot de mänskliga rättigheterna och på hur ras tanken i form av synen på "svenskhet" står i centrum. Bland deras företrädare återfinns grovt kriminellt belastade och många med en bakgrund inom nazistiska rörelser. Förslag som de lagt i kommunfullmäktige där de haft mandat är i många fall absurda. Förutom definitionen som rasistiskt parti passar epitet populistiskt missnöjesparti väl in. Att rida på missnöje i kombination med populistiska förslag är tyvärr ett välbeprövat framgångsrecept.

Det gäller att för det första ta reda på grunden till människors missnöje: brister i välfärden. Brister som med högerns regeringspolitik kommer att bli större. Socialdemokratins uppgift som konstruktiv oppositionskraft kommer att vara avgörande för vilken lösning som vinner gehör, den enkla populismen eller välfärdspolitiken. För det andra att genomskåda populismen genom att granska de förslag de lägger. Och för det tredje, och viktigaste, att ta tag i rasismen. En rasism som troligen rymmer två, om inte fler, delar: dels den nazistiska dagordningen och dels svensson rasismen, light varianten. I grunden handlar det om att bekämpa människors fördomar genom kunskap.

Hur bemöta missnöjet?

Hur gör vi då detta bäst? Genom landsomfattande kampanjer, ständiga samtal med och mellan människor baserade på människovärdet och kunskapsinformation, bland annat. Vilka är ansvariga? Alla: stat, kommun, arbetsgivare, fackföreningsrörelse, idrottsrörelsen med mera. De politiska partierna roll är avgörande. Hur de väljer att bemöta Sverigedemokraterna är avgörande. Expo:s rekommendation var länge vedertagen. Ta debatten där den uppstår, på lokal planet. Ge inte dem inte mer utrymme än de förtjänar, det vill säga ta inte debatten nationellt. Ett ställningstagande som socialdemokraterna och de flesta andra partierna följt. Undantag fanns dock och kanske inte så förvånande återfinns de exemplen på högerkanten, i det emellanåt populistiska folkpartiet. Undantag som gett Sverigedemokraterna ett utrymme de aldrig annars skulle ha fått.

Efter valet har allt fler röster höjts för att nu måste vi ta debatten. Och ja, debatten ska tas – frågan är hur den tas bäst. Syftet är ju att angripa människors värderingar genom att förebygga fördomar med kunskap. Vilken nytta gör då en debatt där Sverigedemokraterna ges fritt utrymme att marknadsföra sina åsikter som visserligen blir bemöta men också legitimerade genom debatten. Alla vill vara den som tog debatten och bekämpade rasismen i Sverige, trist bara att det ledde till motsatt effekt. Tar man en debatt med en Sverigedemokrat som har cirka tre procents stöd ska du vinna stöd från nittiosju procent av åhörarna för att ha vunnit debatten. Känslan av att de som väljer att ta debatten, offentligt och nationellt, framförallt gör det för egen uppmärksamhet lämnar en bitter eftersmak. Hade alla fokuserat där det gör nytta, i samtalet med människor hade oron varit mindre. Istället närmar sig ett svårt läge. Ifall socialdemokraterna väljer att vidhålla sin linje att ta debatten där den uppstår men att inte hjälpa Sverigedemokraterna till ökat utrymme är risken att det blir utan effekt och slår tillbaka då andra partier eller aktörer gör det. Det bästa vore givetvis att partierna gjorde gemensam sak. Ifall det inte är möjligt får socialdemokraterna agera efter läge det vill säga ger högern dem utrymmet nationellt får vi också ta de debatterna. Socialdemokraterna borde gå på offensiven. Utmana de andra partierna i att vara med och ta samtalet med väljarna. Är övriga partiet ärliga med sina avsikter borde också de inse att det är där den verkliga skillnaden görs…

Det viktigt att komma ihåg att legitimering av åsikter aldrig är en lösning – inte heller nonchalans. Därför finns det skäl till viss självkritik när det gäller socialdemokratins agerande när det kommer till tal om social turism, de apatiska flyktingbarnen eller Jens Orbacks uttalande i valrörelsens slutskede angående krav på motprestationer. Inlägg som lätt kunnat uppfattas som en legitimering av Sverigedemokraternas perspektiv på invandring. Avståndstagande är en förutsättning. Där talar historien, i närtid och dåtid, samt vår samtid sitt tydliga språk. Därför är det extra oroväckande med en högerregering. Nu är det inte oppositionspolitiker utan regeringsmedlemmar som kommer att sitta i tv och legitimera, precis som partikamraterna i Danmark gjort. Högern i Sveriges vänner runt om i Europa och världen är inget vackert sällskap. Men det visste säkert folkpartiet och moderaterna redan innan de sneglade på exempelvis Danmark.

Medias agerande är också avgörande. I valrörelsen framställdes Sverigedemokraterna som utestängda av etablissemanget huvud diskussionen handlade om ifall och hur de skulle bemötas. Det skapade partiet en underdog ställning som troligen många människor kände igen sig i. Media kan inte längre undfly sitt ansvar utan måste på allvar granska Sverigedemokraterna och åsikter bakom. Att bara ge dem utrymme är faktiskt att ta ställning.

Slutligen, en vägledande, påminnelse från Martin Luther King: "Det är inte de onda människornas handlingar som är farliga utan de goda människornas tystnad."