Hur skapas jämlikhet?

 

En ny gemensam syn på vad jämlikhet är krävs för att reglera kapitalismen och bekämpa populismen.

Många av världens länder, speciellt i västvärlden, befinner sig just nu i en period där jämlikhetsreformer ses som kostsamma och endast till för att förbättra situationen för samhällets underpresterande individer, medan populistiska reformer är på frammarsch och ses som rättvisa och nödvändiga. Hänsyn till strukturer och det gemensamma ansvaret har fått stå tillbaka till förmån för individualiseringen av politiken och samhället i stort. För att kunna skapa en grogrund för fortsatta jämlikhetsreformer måste vi som ett första steg se till att vi har en gemensam syn på vad jämlikhet är. Detta kräver i sin tur en diskussion kring jämlikhet på breda fronter. Att ta itu med detta utgör en tuff uppgift, men är också den enda vägen framåt för ett jämlikare samhälle.

I den uppmärksammade boken Kapitalet i det 21:a århundradet slår den franske ekonomen Thomas Piketty fast att de rika har blivit ännu rikare – och de fattiga ännu fattigare – sedan 1970-talet. Enligt Piketty beror detta på kapitalismens inneboende natur, vilken förutsätter en ökad ojämlikhet ju mer kapitalet växer. Att utvecklingen har gått så långt när det gäller den nivå av ojämlikhet vi nu uppnått har inte bara förödande konsekvenser för samhällets minst bemedlade, utan även för det demokratiska systemet. För att stävja denna utveckling krävs därför åtgärder som omfördelar inkomsterna och motverkar trenden mot en ännu mer ojämlik värld.

Piketty må ha rätt när han menar att det ligger i kapitalismens natur att främja ojämlikhet. Detta hindrar dock inte politiska åtgärder för att motverka detta. Det som förklarar uppkomsten eller avsaknaden av jämlikhetsreformer är inte det övergripande ekonomiska systemet, utan hur samhällen och nationer ser på jämlikhet och det eftersträvansvärda samhället. Kapitalismen är inget självprogrammerat system, utan påverkas av normer och idéer som formar och omformar individers sätt att se på världen och kan regleras på ett sätt som gör att det tjänar olika intressen inom och utom nationsgränserna. Som Piketty själv tar upp i boken så är företagsledarnas ständigt växande inkomster en faktor som ökar ojämlikheten. Men det har inte alltid varit så. Ojämlikhet drivs kanske primärt av det moraliska förfallet, individualiseringen av samhällsproblemen, avsaknaden av en gemensam syn på vad som utgör jämlikhet och hur man bäst skapar den.

De politiska ledarna i västvärlden under 1800-talet och början av 1900-talet präglades av dåtidens sociala verklighet och de socialistiska idéer som tog avstamp i arbetarnas hårda tillvaro. Som den franske historikern Pierre Rosanvallon beskriver i sin bok The Society of Equals, så stod de politiska ledarna då inför två val: att antingen acceptera en fiskal revolution eller riskera en social sådan. De katastrofala följderna av första och andra världskriget skapade en känsla av gemenskap: som ett resultat av miljoner förlorade liv fokuserade man på det som förenade människor, inte vad som skiljde dem åt. Det är också under denna period som till exempel USA introducerade ett progressivt skattesystem.

Det som är av särskild relevans för vår tid är att samförstånd rådde mellan skilda samhällsgrupper kring vad jämlikhet var och hur det kunde uppnås. Idéer om att den isolerade individen inte existerande och att varje likhet eller olikhet som definierade individer var formad av gemenskapen, betonades av de tongivande politikerna och intellektuella. Solidaritet hade en annan definition och praktisk innebörd än den har nu. Fattigdom innehöll vidare inte lika stigmatiserande drag som idag – fattigdom sågs i högre grad som ett resultat av de rådande strukturerna, bortom individers kontroll. Och välfärdsstaten sågs som en garant för att bryta dessa strukturer. Dessa idéer var också närvarande bland företagsledarna. De ekonomiska vinsterna genererade av företagen sågs som kollektiva prestationer. Inflytelserika ekonomer och företagsledare anslöt sig till idéer som framhävde gruppens förtjänst snarare än en eller flera chefers. Till exempel så ändrade management-gurun Peter Drucker synen på anställda i företag, lyfte upp innovatörernas roll för den ekonomiska utvecklingen och förordade rimliga löner för företagsledare. Anställda var människor, inte maskiner, och det var innovatörer och entreprenörer som skapade tillväxt. Medan cheferna sågs som en viktig del i maskineriet så var de inte ensamma.

Men precis som Piketty visar i sin bok så händer det någonting kring mitten av 1900-talet. Det som hände kan kallas för ett slags paradigmskifte, mer eller mindre en motsatt spegelbild till de idéer som härskade innan 1970-talet. Kapitalismen omvandlas och sociala problem flyttas från den kollektiva sfären till individen. Trycket för jämlikhetsreformer avtar i takt med skapandet av normer och idéer som luckrar upp de gamla jämlikhetsidealen. Inom världspolitiken representeras dessa idéer av Thatcher och Reagan. Inom företagsvärlden får chefer och de redan bemedlade legitima argument för att höja sina löner. Psykoanalytikern Elliot Jaques idéer om hierarkiska organisationer och anställda som ”undersåtar” – vilkas kapacitet mäts utifrån högst tveksamma metoder för att bedöma var i hierarkin de hör hemma – får fotfäste.

För att återskapa förutsättningar för jämlikhetsreformer behövs en bred samsyn om jämlikhetens innebörd och syfte – idéerna måste frodas och diskuteras på breda fronter. Rädsla och krismedvetenhet i politiken ska inte underskattas, rädslan för kommunisterna fick till exempel Bismarck – känd bl.a. som den första politiska ledaren att skapa en välfärdsstat – att under 1800-talet prioritera breda jämlikhetsreformer. Vi lever i en alltför svajig värld, som gagnar rasistiska och populistiska krafter. Samförstånd kring begreppet jämlikhet borde därför ses som nödvändigt. Frågan är om vi måste vänta på större katastrofer för att kunna nå bred uppslutning kring detta?

De utmaningar vi står inför idag, som immigration, ekonomiska kriser, terrorism och korruption, gynnar populisterna. Chavez, Le Pen, Trump, Duterte och Farage är bara några exempel på politiker som lyckats rida på denna våg. Som representanter för de populistiska idéerna är de toppen på isberget. Det har gått så långt att den traditionella dimensionen i politiken mellan vänster och höger i Sverige har ersatts av en uppdelning mellan de som är för och de som är emot öppenhet. Det är värt att kämpa för öppenhet och inkludering – men frånvaron av jämlikhetsdebatten syns i de populistiska förslagen som dagligen framförs av olika etablerade partier och tyvärr också deras ungdomsförbund. Det är föga troligt att en uppdelning baserat på skiljelinjen mellan ett läger för och ett emot öppenhet kommer att utgöra en stabil grund för just breda jämlikhetsreformer.