Högeridéer efterlyses!

 

Prata mer om idéer! Det är en återkommande uppmaning som brukar riktas till den politiska arenan, vilken av många uppfattas vara alltför präglad av teknokrater och spelteoretiker. Agenda hade för en tid sedan ett inslag om vad de skildrade som just idéernas borttynande betydelse i dagens politik. Detta efter två års bevakning av mandatläget i riksdagen.

En fin kontrast är däremot SVT:s nya program Idévärlden, där bara faktumet att folk får tala till punkt är befriande. Men i ett sådant resonerande format blir också avsaknad av idéer desto mer uppenbar.

För inte länge sedan var programmets tema kapitalism.

I avsnittet drev den socialistiska författaren Kajsa Ekis Ekman tesen att det kapitalistiska systemet bör skrotas, eftersom det både är djupt orättvist och håller på att leda till en klimatkatastrof. Efter anförandet följde en diskussion med den liberala författaren Mattias Svensson och moderata nationalekonomen Johanna Möllerström.

Att de inte var överens kanske ni kunde gissa på förhand.

Men samtalet satte också fingret på ett annat fenomen.

Under dryga trettio år av en global nyliberal trend har ekonomiska liberaler kunnat argumentera för en individuell frihet som infaller i takt med avvecklingen av välfärdsstatens ok av skatter och regleringar.

Mer marknad och kapitalism – vägen till frihet. Enkelt.

Men en ny situation har uppstått. Ekonomer som Thomas Piketty har tydligt avfärdat liberala löften om att avreglering och lönespridning skulle ge en trickle-down effekt, alltså gynna breda samhällslager. Istället äger åtta personer idag lika mycket som halva världen tillsammans.

Några få tog hem storvinsten, samtidigt som andra fick det sämre.

Följaktligen skulle en konstruktiv reaktion kunna vara: Vilket oerhört intressant utgångsläge för ett modernt idépolitiskt samtal!

Realiteter som den enorma kapitalkoncentrationen, framväxten av ett prekariat, en generation unga som kommer få det sämre än sina föräldrar. För att inte tala om klimatförändringarna i den kommersiella konsumismens fotspår. Det är en terräng där allt från marxister till socialliberaler borde kunna uttrycka kritik, finna lösningar och erbjuda nya idéer.

Men istället blir det allt som oftast, precis som i avsnittet av Idévärlden, en avlönad höger-armada som träder in. När en vänsteridé om möjligheten att bygga ett annat, mer jämlikt, samhälle anförs genereras direkt en motfråga om huruvida personen tycker att Gulag var en bra grej eller inte. Samma högerföreträdare brukar också ofta hävda att kapitalismen och demokratin är grenar av samma frihetsträd.

Ja… Möllerströms gamla partivänners motvilja att införa allmän rösträtt i Sverige bidrar snabbt till välbehövlig nyansering av bilden.

Den där liberala frihetsdrömmen då? Med en susning tycks den fladdrat förbi och gömts i nån dokumentsamlare mellan gamla delårsrapporter och Lafferkurvor.

Det som återstår idag verkar vara en näringslivshöger som axlat rollen som systemkramare. De försöker illustrera en bild av att valet om samhällets framtid står mellan ett högerpräglat status quo eller Sovjetstat och två tevekanaler. Det är en frågeställning som innebär ett sabotage av den materiella konflikten mellan höger och vänster. Konsekvensen blir att diskussionen istället förflyttas till en skala mellan polisstat eller blommor i håret. Vi kan också benämna skalan auktoritär-frihetlig.

Det är synd. En bra vänster sporras av en bra höger. Likaså behöver idéer brytas mot varandra för att finna intellektuellt djup. Konstruktiva samtal som utmanar och utvecklar tanken. Som ger politiken mod och mening – och handlar om det som faktiskt har betydelse.

Är en möjlig tolkning att liberalismen nått vägs ände? Moderaterna vadar i auktoritära vatten och famlar efter konservativa rötter. Björklund-liberaler trampar runt på ett populistiskt gungfly. Centern, visst, men är det allt?

Står det jämlika, rentav klasslösa, samhället ensamt kvar som utopi?

Det är svårt att tro. Men det börjar bli upp till bevis.