Här börjar man


Det är illa med jämställdheten i förskolan. Men undantag finns. På Mjölnarens förskola ska pojkarna bli världens bästa pappor. Flickorna leker i Sherwoodskogen. Och prinsessan räddar prinsen.

Det handlar om jämställdhet – från första början.

Du behöver inte gå längre än till hallen för att upptäcka det. Här sitter Hannes på sina knän. Hans regnkläder hänger på tork, nu ska han hjälpa kompisarna av med deras. Han tar tag i vännens gummistövel, drar, vips så är den av. Går vidare till nästa kompis. Tar tag i hans pyttestövel, pustar till, drar och den är av. Kompisen faller bakåt av kraften, galonisarna prasslar till, han drar handens baksida över pannans fläck av lera. Hannes hjälper honom att knäppa upp jackan.

Redan i hallen har man märkt att Mjölnarens förskola, i Järfälla utanför Stockholm, jobbar med jämställdhet.

– Vi uppmuntrar killarna att hjälpa varandra. Förr var flickorna hjälpfröknar, säger Ingrid Stenman, barnskötare, genuspedagog och ansvarig för jämställdhetsarbetet för 1-5 åringarna på Mjölnarens förskola.

Jämställdhetsarbetet började med att hon fick kunskap om sin okunskap. 2001 gick hon på en föreläsning där hon fick höra att flickor och pojkar redan i förskoleåldern hade en klar uppfattning om könsmönstren. Nej nej. Så är det inte hos oss, tänkte Ingrid. Hon gjorde en undersökning. Just så var det. Hon lät fyra- och femåringarna rita och berätta om vad flickor och pojkar är och gör. Flickorna beskrevs utifrån sitt utseende, pojkarna efter hur de agerade. Var hade barnen fått detta från, frågade sig Ingrid. Från oss vuxna, blev svaret.

Mest pojkföräldrar oroliga

– Det är inte barnen som ska förändras, det är personalens förhållningssätt och förväntningar på barnen. Vi sitter själva fast i könsmönstren och är inte medvetna om att vi bemöter pojkar och flickor olika. För att se sin egen roll i återskapandet av könsmönstren måste personalen få kunskap och åter kunskap om genus och jämställdhet. Ingen kunskap – inget problem, säger Ingrid och hoppas på ett större engagemang för jämställdhetsfrågor i lärarutbildningen. Och på att huvudmännen, kommunen, bättre ska utbilda sin personal.


Egentligen är det inget att snacka om. Att arbeta med jämställdhet är inget man gör av fri vilja. Uppdraget finns i förskolans läroplan. Ändå har reaktionerna varit olika. Några föräldrar har ringt från Växjö, de skulle flytta till Stockholm, hade hört talas om Mjölnarens jämställdhetsarbete och frågade om det fanns plats. Andra är skeptiska. De föräldrar som har ifrågasatt har varit pojkföräldrar.

– De är rädda att deras söner ska bli flickiga. Det är i förskolan som i samhället, mer accepterat att en tjej är ”pojkflicka” än att en pojke är ”flickpojke”, säger Ingrid och tillägger:

– Vi tar inte bort någonting från barnen, vi lägger till. Öppnar dörrar. Suddar ut gränserna för vad man av tradition får, eller inte får, göra.

Så visst är det är tillåtet för flickor att komma med prinsessklänning. Bara det är tillåtet att inte göra det. I vilket fall. Personalen uppmuntrar inte barnen efter hur de ser ut.

– I stället för att säga ”Vad fina hårspännen du har”, säger vi ”Vad bra att du har hårspännen. Då ser du bättre när du hoppar”.

Lägga till, inte dra ifrån

På Mjölnarens förskola används ett kompensatoriskt arbetssätt. Det innebär att de stärker de förmågor som av tradition tillskrivs det andra könet. Flickorna övar på att ta plats, ta initiativ och på att stärka sin egen vilja. Pojkarna övar på att vänta på sin tur, på att samarbeta och på att kommunicera med ett rikt språk i stället för med knytnävarna. För att träna de förmågorna arbetar förskolan med flick- och pojkgrupper vid vissa tillfällen. Grupperna gör samma saker, men på olika sätt.

– Om vi till exempel ska spela fotboll tränar flickorna på att springa efter bollen, på att gapa och skrika lite, och göra mål. Pojkarna får poäng när de passar varandra. När man sen sätter ihop gruppen, för det måste vara målet, kan de plötsligt spela ihop. Vi når ingen jämställdhet med själva delningen. Det är vad vi gör i de delade grupperna som är avgörande för om jämställdhet nås när vi åter blandar grupperna, säger Ingrid.
Regnet gråter längs fönsterrutorna. Inomhus är det liv och leenden. I dag har avdelningen Kransen delats in i en flick- och pojkgrupp. Fyra pojkar sitter runt samma legoplatta. Flickorna har varsin. Barnskötare Ingela Frohm-Berg sitter med pojkarna.

– Vi börjar med att prata om vad de vill bygga. De säger ”Jag vill bygga det här”. Jag säger ”Prata ihop er med era kompisar”. I dag kom de överens om att bygga ett slott. På detta sätt övar de på att samarbeta och de får igång språket, säger hon.

Fyraåriga Johan är djupt försjunken i slottsbygget. Han sätter pekfingret fundersamt på läpparna, tycker att det är bra att bygga tillsammans.

– Mm. Då är alla kompisar, säger han.

Tjejerna sitter några meter bort. De har var och en bestämt vad de ska bygga. Saga ett badhus. Ellinor ett slott.

– Det är roligt att bestämma själv. Men mamma och pappa bestämmer också, säger Ellinor.

Barnskötaren Kerstin Jörnen sitter bredvid.

– Vi uppmuntrar flickorna att göra individuella val, vi får dem att känna att de bestämmer själva. Sen kan de ju samarbeta ändå. I dag kom kungen till badhuset och badade, säger hon.

Hyllmetrarna av böcker är många på avdelningarna. Högläsning är tradition. När Mjölnaren drog igång sitt jämställdhetsarbete köpte de ny litteratur. Innan fanns inte en bild av en kvinna där hon inte lagade mat, bakade bullar, diskade eller drog barnvagnar. 80 procent av huvudrollsinnehavarna var pojkar.

Liksom man använder litteraturen, använder man leken. Alla leksaker samlas i ett rum för att undvika ”könsmärkta” rum. Bilar bredvid spisen. Byggmaterial bredvid tyg, paljetter och diamanter. Dinosaurier bredvid dockor.

– Då blir det till exempel enkelt för pojkarna att roffa åt sig en docka. Innan lekte flickor och pojkar bredvid varandra, nu leker de i mycket högre grad med varandra. Att leka i hemvrån har blivit en självklarhet och några pojkar har sagt ”vi ska bli världens bästa pappor”! säger Ingrid.

Ett frö till jämställdhet

Det händer saker på Mjölnarens förskola. Ett år efter Ingrids första analys gjorde hon en ny. Barnen fick rita och berätta om vad flickor och pojkar är och gör. Svaren blev annorlunda: ”Pojkar gillar bilar och dinosaurus, ibland spelar dom fotboll, fast det gör tjejer också.” ”Tjejer leker ju med smink och sådär och killar mer med bilar typ, men man behöver ju inte det, man kan ju göra som man vill.”

Lukten av blöta regnkläder blandas med doften av potatis. Snart lunch. Pojkar och flickor sitter vid olika bord.

– Då blir det lättare att arbeta med det man vill uppmuntra till. Förut var pojkarna stökiga och högljudda på flickornas bekostnad. I dag har vi en lägre ljudnivå, pojkarna skickar maten till varandra och flickorna låter sig inte avbrytas, säger barnskötare Monika Uddström med ett barn i knäet och ett skrikandes vid glasdörren. Bredvid skriket står Allan. I väntan på mat tar han upp en vit handväska, i ormskinn med gulddetaljer, som ligger bland utklädningskläderna. Han dinglar med den, utan skrupler.

Dagens lunch är kasslergratäng, kokt potatis och gröna ärtor. Ekologiska bananer till efterrätt. Barnen Alexander och Jan dukar fram härligheterna.

– Ett, två, tre… Det fattas ett glas, upptäcker Alexander och hämtar ett efter att han ställt ner gratängformen.

Okej. Visst. På Mjölnarens förskola är barnen gränsöverskridande. Men spelar det någon roll när de kommer ut till ett samhälle där pojkar inte får gråta. Där flickor går till kiosken och ser uppumpade bröst på omslagen till herrtidningarna, några hyllor över Barbietidningarna.

– Vi sår ett frö. Det som vi ger barnen här – möjligheten att vara gränsöverskridande – har de med sig i framtiden. Allt vi gör, eller inte gör, påverkar barnen, säger Ingrid.

I juli lämnade ”Delegationen för jämställdhet i förskolan” sin utredning till dåvarande förskoleminister Lena Hallengren. Delegationen slår fast att den svenska förskolan har svårt att uppnå jämställdhetsmålen i läroplanen, men tycker inte att det behövs mer lagar och bestämmelser utan främst mer kunskap. De vill att förskolans läroplan ska omfatta alla förskolor, såväl de med kommunal som de med enskild huvudman. Deras ambition är att det 2012 ska finnas en utbildad genuspedagog per 25 anställda. De tycker att lärarhögskolornas utbildning i området måste förbättras.