Granskarna måste granskas

Illustration: Linus Nyström

Trots att journalister ställer kritiska frågor varje dag är de ofta ovana vid att själva bli ifrågasatta. De slingrar sig ofta och går till motangrepp för att behålla det enda de har – trovärdigheten. Förloras den finns det knappt någon mening med att fortsätta alls. Johan Frick har träffat landets fem ledande mediegranskare. De berättar om lättkränkta journalister, om slimmade redaktioner och om kårandan bland mediearbetare.

Det är när vi har suttit och pratat en bra stund och intervjun egentligen är över som Martin talar ut om det allra svåraste med att granska sina kollegors granskningar:

– Jag har förlorat många vänner. Det får man väl leva med. Jag klarar mig bra utan dem. Men det är ett antal journalister som har ringt och sagt upp bekantskapen för alltid.

Jag frågar honom om det är tydligt att det har varit just därför. När jag lyssnar på inspelningen i efter­hand låter det på mig som om jag ifrågasätter Martin. Det var inte min mening. Antar att jag blev överrump­lad av svaret och inte visste vad jag skulle säga.

– Ja, de har ju sagt det, svarar han.

Sedan är intervjun över.

På Holländaragatan i Stockholm produceras Sveriges Radios ”Medierna”. Det är landets enda mediegranskande program som har allmänheten som sin främsta målgrupp – inte branschfolk. Programle­dare är Martin Wicklin, tillika delägare i produktions­bolaget Tredje Statsmakten AB. Det är de som ligger bakom ”Medierna”. I trapporna på Holländargatan riskerar man inte att springa på någon från Sveriges Radio i onödan.

– Det blir inte heller några ansträngda fikaraster med nyss granskade kollegor.

– Det är väldigt skönt att inte sitta i Radiohuset och behöva möta dem hela tiden. För då blir man kompis till slut.

Det är främst två sidor av mediegranskningen som Martin betonar starkt under intervjun. För det första gäller det synsättet på journalister och medie­chefer som vilka makthavare som helst. För det andra lyfter Martin fram Twitter och de sociala medierna som en ny arena för mediegranskning. Men det senare kommer jag att återkomma till längre fram i artikeln.

Om det finns de som tror att journalister alla gånger drivs av en sanningslidelse, och därför också är höjda över den sortens kritik och granskning som de utsätter andra för, så vill Martin motbevisa dem. Han berättar engagerat om reportrar och chefredaktörer som slängt luren i örat på honom när han ringt upp och ställt kri­tiska frågor. Tål inte granskarna granskning? Somliga ger även ifrån sig svammel och papegojsvar när de blir pressade. Det för osökt tankarna till en viss Tobias Billström och hans sätt att bemöta journalister.

Det kan låta självklart att även medierna ibland måste sättas under lupp. Ändå har betydande delar av mediegranskningens infrastruktur slagits sönder på kort tid. 2006 lade SVT ned sitt mediegranskande program ”Mediemagasinet”. Sedan dess har sajten ”Second Opinion” upphört att existera, liksom Rädda Barnens ”Quick Response”. Den senare bevakade me­dierapporteringen om invandring och främlingsfient­lighet, medan den förra var mer allmänt hållen.

Och i november förra året slutade Sveriges Radios ”Publicerat i P1” att leverera sina kritiska gransk­ningar av publicistiken och etiken. Beslutet att lägga ner ”Publicerat i P1” mötte hård kritik på flera håll.

Parallellt med nedmonteringen av de mediegranskande redaktionerna rullar sparpaketen i branschen. Bara det här året har flera hundra re­portrar och andra medarbetare tvingats gå från DN, Sydsvenskan och Mittmedia. Somliga vittnar även om en mer sluten bransch – och om rädda journalister.

En av dem är Johannes Nesser, reporter på tidning­en ”Journalisten”. Han menar att det är en medveten politik från medieföretagens sida att skrämma sina anställda till tystnad:

De som är vikarier eller inne på projekt på public service vågar inte prata om sina arbetsvillkor eller vilka problem som finns med olika arbetsmetoder, för att man har otrygga anställningar. Det blir jättesvårt att granska mediebranschen när folk inne i medie­branschen är så rädda för sina egna arbetsgivare och rädda om sina jobb.”

När Johannes berättar för mig om journalisternas arbetsvillkor, är rädslan ett återkommande tema. Framför allt är han kritisk mot det som skrivs om journalister och journalistik på Twitter. Antingen är kommentarerna ”helt snurriga” – eller PR. Johannes uppfattar även tonläget i de sociala medierna som stundtals hotfullt när det kommer till diskussioner om medierna.

– Och att då sätta sig ner och granska och försöka få kommentarer eller ringa runt har blivit svårare för att redaktionerna sluter sig mer och mer gentemot vad man upplever som ett yttre hot. Framför allt från soci­ala medier och hatsajter. Journalister hotas ju mycket mer i dag än för femton år sedan, eller för bara fem år sedan.

Någon som också ser problem med Twitterdreven – om än inte odelat – är Axel Andén. Han är chefredaktör för ”Medievärlden”. Det är en tidning som lägger stor vikt vid utgivarfrågorna och press­etiken i sin nyhetsvärdering. Axel anser att dagens mediegranskning är endimensionell, ofullständig och ibland även plump. Enligt honom hör behovet av mediegranskning ihop med det pressetiska systemets fortlevnad såsom vi känner det i dag:

– Jag var på en lunch i riksdagen förra veckan […] då var det representanter där från riksdagens alla par­tier, och de sa: ”Diskuterar ni de här frågorna [utgi­varfrågorna] i branschen? Ni måste kunna visa det för att vi ska kunna slippa lagstifta!”

– De vill alltså inte behöva lagstifta.

För att undkomma en rad, enligt Axel, inskränkan­de lagar som pressystemet hittills har klarat sig utan, behövs mediegranskning ”på ett mer systematiskt och djupgående sätt än när det bara är enskilda misstag och väldigt tydliga exempel.”

Någon som inte håller med om faran med lagstift­ning på pressområdet är Martin Wicklin. Han tror att det skulle göra systemet en tjänst. Men det som framför allt engagerar Martin tycks vara mediegranskningens potential på nätet. I och med de senaste decenniernas tekniska utveckling tap­par nu nyhetsredaktionerna en stor del av sin makt, sitt tolkningsföreträde, eftersom medieanvändarna själva kan dela och kontrollera journalisternas källor.

För Martins och ”Medierna i P1”:s del innebär ut­vecklingen på nätet både fler och bättre tips, exempel­vis från Twitter:

– Ett program som vi gjorde om ”Kalla Fakta”, där man hade blåst upp riskerna med vaccinet Gardasil på ett väldigt ogrundat sätt, det fick vi tips om från en läkarstudent på Twitter som var upprörd. […] och då tittade vi på det.

Tove Leffler, chefredaktör för tidningen ”Svensk Bokhandel”, håller med sin tidigare arbets­kollega från ”Medierna”, Martin Wicklin, när jag träffar henne kort efter besöket på Holländargatan. Interaktiva mediedebatter i de sociala medierna gör att medierna ”flyttas ner från sin piedestal och tvingas ta mer ansvar för sina beslut”.

Den femte och sista mediegranskaren som jag intervjuat är Madeleine Dahlström. Hon är reporter på branschtidningen ”Dagens Media”. Som Madeleine berättar har de speciellt bra koll på medieaffärerna.

På frågan ”Vad är god journalistik?” är Madeleine den enda av de totalt fem som jag träffat och ställt frå­gan till, som konkretiserade sitt svar: ”Expressens SD-avslöjande. Filmen med järnrören. Den fick fram strömningar inom partiet som de själva säger inte finns där.”

Men hur är det med journalistiken om journalisti­ken, lyckas man påvisa strömningar inom branschen som de själva säger inte finns där? Eller är inte tid­ningarna fullt så transparenta som de kräver av det övriga offentliga Sverige att det ska vara.

Och varför läser vi så sällan om tidningar som kri­tiserar varandras scoop? Betyder det att den journalis­tiska kvalitéten är så hög att den inte behöver ifråga­sättas i någon större grad?

På ledarplats i Aftonbladet skrev Karin Petters­son i november förra året om tidningsdöden som är närmare än vi tror: ”Titanic har redan träffat isberget, och nu är frågan vilka som klarar sig och vilka som sjunker till botten.”

Det sjunkande skeppet har kanske ytterst orsakats av lägre upplagor för dagspressen, kombinerat med obetänksamma beslut på chefsnivå: bantade redaktio­ner, färre specialreportrar, fler skoningslösa drev. En medveten mediepolitik, som Johannes skulle ha sagt. Men framför allt är förtroendet för medierna kört i botten, vilket på samma gång leder till färre upplagor och motiverar ytterligare nedskärningar. Allt är inne i en ond cirkel.

Att det journalistiska innehållet börjar ifrå­gasättas på allt fler håll i landet, bekräftas dessutom från akademin. I en uppmärksammad artikel i ”Medie­världen” från 2012 konstaterar medieforskaren Tor­björn von Krogh att oron för kvalitéten på mediernas rapportering ökar. Det här gör att allt fler privatper­soner och organisationer söker sig till andra journa­listiska plattformar, till exempel de rasistiska nyhets­sajterna, hellre än de traditionella. Eller så upprättar de helt sonika sina egna mediekanaler.

– De legitima mediegranskande forumen finns inte längre, ju.

Men ytterst är detta ett demokratiproblem. Med­iernas kris är särskilt allvarlig eftersom den även för­utsätter en annan kris – demokratins. Utan mediernas fungerande granskningsfunktion och fria debatt kan ett samhälle inte kalla sig demokratiskt.

Och nästa år är det vallår. I september går då en betydande del av svenska folket till vallokalerna – men med ett allt mer sviktande beslutsunderlag.

Om inte journalisterna kan förse väljarna med den information som de behöver för att kunna göra infor­merade val och fatta viktiga beslut som rör dem, har den representativa demokratin problem.

Det är därför viktigt att förstå att mediegranskning inte enbart är en företeelse av vikt för branschen i sig, utan den finns till för demokratins och alla samhälls­medborgares skull.

Granskarna måste granskas – hur obekvämt det än må vara.