Ge mormor femtusen!

 

Det går inte att påstå att dagens pensionssystem ger tillräckligt god livskvalitet för dem som avverkar sina sista år i livet. Allt för många pensionärer vittnar om en mager tillvaro där pensionen inte räcker till och förvandlar drömmen om en god sista tid till ett räknande av kronor och ören.

Att Sverige ens kan acceptera att vi har ett koncept som heter fattigpensionärer är makabert. Det säger en hel del om samtidens syn på staten som verktyg att omdana samhället till det bättre och ge de mest utsatta grupperna förutsättningar att leva goda liv.

Speciellt hårt slår det mot de som inte har stått närmast arbetsmarknaden eller av olika anledningar haft en låg löneutveckling under sitt yrkesverksamma liv. Det råkar i sedvanlig ordning vara kvinnor som hamnar i den kategorin tack vare en evighet av ojämställda löner och för dem som växte upp innan 1950 sannolikt ett liv utan arbete utanför hemmet överhuvudtaget.

Regeringen stoltserade med en sänkning av skatten på pensionen och lösgjorde en eller två hundralappar extra i månaden. Och förvisso, jag kan själv vittna om att i fattigdom är 200 kronor extra i månaden en hel del. Men det är inte i närheten för att komma tillrätta med roten till fattigdomen. Att skatten  på pensioner sänks som ett svar på fattiga pensionärer kan inte annat än tolkas som att pensionssystemet har havererat i att leverera det löfte som det en gång gav.

Genom ett kollektivt sparande ska alla människor i Sverige kunna förvänta sig en dräglig sista tid i livet när kroppen och huvudet inte längre orkar arbeta. Det moderna systemet bygger på någon idé om att de sparade pengarna ska förvaltas i en myriad av olika hittepåfonder för att på sådant sätt öka sitt värde genom aktiva placeringar av prominenta spekulerande tjänstemän med alldeles för mycket betalt, som på något magiskt sätt ska ”förvalta” pensionerna.

Ett grundproblem i att använda spekulation som grund för värdeökning är att det är en ständig risk att varken honung eller mumma infaller vid utbetalningsdatumet. Denna idé sätter också begränsningar i vilket handlingsutrymme politiken har att arbeta med utan att helt i grunden göra om systemet. Och om det är något vi lärt oss av den moderna politiken så är det att reformer ska ske på marginalen. Marknadsliberala lösningar har som princip, som hela sin grundtanke att de ska ta makt ifrån staten, samhället som kollektiv, och lägga det i händerna på den enskilde.

Därför ser vi skattesänkningar som den stora pensionsreformen, där det kan väntas att fler sänkningar kommer oavsett vilken regering som träder till makten. Men den reform som behövs är ökning av pensionen. En ökning av rang som i sanning kommer att förändra förutsättningarna för pensionärernas livsglädje.

Allmänpensionen behöver ökas med 5000 kronor rakt av. Finansieringen bör ske genom ett återinförande av ett antal av de skatter som den borgerliga regeringen tog bort. Kapitalskatt, arvsskatt, fastighetsskatt eller någon annan typ av lösning där resurser omfördelas från de som har allra mest, till de som har allra minst. En sådan höjning ger en omdanande förändring för hundratusentals pensionärer och alla de jobb som skapas av den nya ökade efterfrågan på produkter och tjänster från köpstarka pensionärer.

Det är bra för mormor, farmor, farfar och morfar. Det är bra för barnbarn och barn, det är bra för dig, mig och hela samhället. Visst låter det lite för galet för att vara möjligt? Höja pensionen med så mycket, bara sådär? Absolut. Och välfärdsstaten byggdes inte av människor med små drömmar och marginalreformer. Den byggdes av människor med mod, tro och vilja att skapa och forma ett bättre samhälle. Så höj pensionen, rejält.