Framåt tillsammans

Den 22 juli 2011 är ett datum som för alltid etsat sig fast i vårt medvetande. Det var en vacker dag som övergick från sång och glädje till outgrundlig sorg och smärta. Sex år har nu gått sedan den högerextrema terrorn tog Utøya i sitt våld och 69 socialdemokrater miste sina liv för sin tro på jämlikhet och solidaritet.

Aldrig förr hade terrorn kommit oss så nära, aldrig förr hade vi behövt tänka tanken att det kunde varit vi eller någon vi kände som var på Utøya. Våra kamrater i AUF mördades för att de drömde om en värld som inte känner några nationsgränser, en värld där alla är jämlikar, bortom en plats i produktionskedjan. För att de trodde på något, på drömmen om det röda. Denna dröm försökte en hänsynslös gärningsman att släcka, med sin rasistiska och fascistiska världsbild.

Gärningsmannen är dömd och satt i förvar, men hans förvridna idéer frodas och blir allt mer synliga i samhället. Nazister organiserar sig öppet och tillåts verka på den demokratiska arena de kämpar för att avskaffa med väpnad revolution. Med politiskt våld och hot om våld sprider de hat och rädsla hos många människor och grupper. Under Almedalsveckan brändes fanor från Byggnads, Socialdemokraterna och Pride-flaggan. Detta måste få ett stopp.

SSU har tidigare lyft frågan om hur lagstiftningen borde stärkas för att hindra nazisters öppna hat. Det är ett bra steg på vägen, men det kommer inte att räcka för att bräcka den högerextrema organiseringen. Här har vi ett jobb att göra och vi behöver vara många som arbetar tillsammans om det ska gå. Vi måste vända utvecklingen där solidariteten tvingas att retirera, där jämlikheten minskar och människors frihet begränsas.

Det gör vi genom att prata med människor om hur vi gemensamt kan skapa en bättre värld, utan att någon får det sämre. Genom att vi går i demonstrationståg, firar Pride, deltar flitigt i folkrörelsearbetet, river bort rasistiska klisterlappar, säger ifrån när vardagsrasismen visar sig på arbetsplatsen eller på skolgården. Gör något eller gör allt, om så bara genom att backa upp dem som ständigt står i främsta ledet. Ingen är viktigare än den andra i kampen om ett fritt och jämlikt samhälle.

Vi är skyldiga våra kamrater som dog på Utøya att föra den kampen vidare, liksom vi är skyldiga oss själva det. Kampen för en fri, solidarisk och jämlik värld är allas vår kamp. Den kampen måste vi föra tillsammans. För när allt kommer omkring, vad är alternativet?

Agnes Kauranen
Anna Franzén
Pontus Samuelsson