Filmen Pride – en brandfackla i debatten om identitetspolitiken

”Det finns en fana i vår klubblokal. Den är över 100 år gammal. Den visar två personer som håller varandras händer. Det är vad arbetarrörelsen handlar om. Att stå upp för varandras rättigheter”  – Dai Donvan, gruvarbetare i ett samtal med gayaktivisten Mark.

I filmen Pride som nyligen hade premiär ställer gayaktivisten Mark Ashton frågan varför polisen inte hänger utanför deras klubb och trakasserar dem längre. Svaret blir att polisen är och trakasserar strejkande gruvarbetare i stället. Tillsammans med några vänner startar han upp organisationen Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) och börjar en insamling till gruvarbetarnas strejkkassa.

Till en början möts Mark och hans vänner av skepsis från båda sidor. Homosexuella berättar ilsket om hur de trakasserats och flytt undan inskränktheten i just de små arbetarklassamhällen som gruvarbetarna bor i. Gruvarbetarfacket vägrar ta emot gayaktivisternas bidrag. Men när LGSM vänder sig direkt till ett av gruvsamhällena tas deras stöd emot och fackkommittén bjuder in LGSM till deras by som tack.

Denna verklighetsbaserade film om England under Thatchers 80-tal är en brandfackla in i vår tids debatt om identitetspolitik. Filmen bevisar att solidaritet är möjligt. LGSM:s insamling blev den enskilt största insamlingen till stöd för gruvarbetarnas strejk. Året efter åker busslaster med gruvarbetare till London för att gå i fronten för Prideparaden. Och Labourkongressen beslutar att skriva in HBT-rättigheter i partiprogrammet. Ett fackförbund märker ut sig för att ha drivit frågan extra hårt: gruvarbetarfacket.

”Ni har burit mitt märke för att stödja vår kamp och jag lovar att bära ert märke och att kämpa för era rättigheter” säger gruvarbetaren Dai i sitt tacktal på gayklubben i London. Det här är viktigt att komma ihåg när vi gräver skyttegravar inom vänstern och bråkar om vems kamp som är viktigast. Ibland dras det en gräns mellan identitet och materialitet, mellan kamp för att få vara den en vill vara och en kamp för exempelvis bättre lön och vettiga arbetsvillkor. Men det är att skymma sikten för det gemensamma. Det är inte varken eller som gäller. Det är både och. Alltid.

Solidaritet är möjligt, men får aldrig handla om att frånta någon problemformuleringsrätten över sin egen situation. Mark Ashton är skeptisk till att de lesbiska tjejerna Zoe och Stella vill dra igång en kvinnogrupp då LGSM är klart mansdominerad.

Denna skepsis mot en kvinnogrupp är både onödig och kontraproduktiv. Det är bara bra om människor får formlera sina egna erfarenheter tillsammans med människor som delar samma erfarenheter.

Solidaritet handlar inte om att skriva någon på näsan och förklara för dem hur de borde uppleva sin situation. Solidaritet handlar om att vi människor har en förmåga att sätta oss in i andra människors livsöden, lyssna till hur andra upplever att samhället idag behandlar dem och finna beröringspunkter som kan ligga till grund för en gemensam kamp.

På vägen hem från biosalongen läser jag löpsedlar om attacker mot moskéer i Sverige. Jag tänker på vad en grupp som ”HBTQ-personer mot islamofobi” skulle kunna betyda idag. Eller om nästa Pridefestival har ett tema om illegala flyktingars arbetsvillkor. Eller symbolvärdet om en mansdominerad fackklubb hade skrivit ett stöduttalande efter att RFSU:s filmfestival om fri abort attackerades i höstas. I en tid när nyfascismen växer i spåren av de klyftor nyliberalismen skapat är det viktigare än någonsin tidigare att vi finns där för varandra.

Pride är därför en självklar film att visa på varenda grundkurs med SSU i framtiden. Den lär oss nämligen vad arbetarrörelsen i grund och botten handlar om. Att stå upp för varandras rättigheter.