Feministerna måste lära av Jan Guillou!

Många är de feministiska teoretiker som har skrivit om kvinnor och våld. Eller egentligen är det precis det de inte har skrivit om. Man har skrivit om mansvåldet: om män som slår, och kvinnor som tar emot.

Män slår kvinnor! Män slår kvinnor! Män slår kvinnor! Den äldre generationen feminister har skrikit sig hesa för att kunna visa på existensen av ett fenomen som alltid har funnits. Tyvärr har deras retorik i all sin välmening slagit tillbaka mot oss yngre kvinnor. Vad feminismen behöver är en ny teori om våld.

Få saker är så accepterade i samhället som kvinnors rädsla. Även de mest högljudda anti-feministerna är förstående inför denna rädsla. Många är de som vill följa mig hem, pracka på mig alarm, och lära mig att alltid ha mobilen påslagen i handen. Feministisk kommunalpolitik anses vara att ta hänsyn till kvinnors rädsla; att sätta upp lyktstolpar i parker och längs mörka joggingspår. Välmenande försök att skapa trygghet. Som om ljuset skulle hjälpa mot en verklig attack.

Vi kvinnor andas rädslan lika naturligt som luft. Vi märker den inte, den är vårt element. Utan att vara medvetna om det följer vi alltid dess manus, vi vet vad som sker annars. När Rödluvan lämnar stigen för att plocka blommar i den vackra skogen kommer stora stygga vargen och tar henne. Världen är full av vargar, lär de oss, det enda de vill är att ta oss om vi lämnar stigen. Kvinnors relation till våld är rädsla. Män slår kvinnor, det är vad vi alltid hört. Alla män är potentiella våldsmän, därför är vi också alltid lite rädda för alla män. Om pojkvännen höjer rösten lyssnar man, för rädslan är alltid där och man vill ju inte bli en av ”dem som misshandlas”, man vill inte vara ”den sortens kvinna”.

Eftersom rädslan hela tiden finns i våra system blir den ett naturtillstånd. Vi säger inte: ”jag är rädd”. Vi säger: ”Jag vill inte”, ”Jag kan inte”, ”Jag borde inte”. På detta sätt håller vi oss snällt på den redan upptrampade stigen. Vi tror själva att vi har valt den.
Män slår kvinnor. Subjektet män slår objektet kvinna. Vi är objekt av rädsla, aldrig subjekt för våld. Tragiskt nog har stora delar av den äldre feminismen gjort oss ännu räddare och därmed låst in oss i en falsk respekt för män, en respekt som styr våra liv. Vi är objekt av rädslan. Det enda handlingsutrymme vi har är inom rädslans gränser. Vi kan kräva fler lyktstolpar och tjejtaxa i taxin men vi kommer aldrig ur vår tilldelade roll som offer. Vad en modern feminism måste fråga sig är: hur tar vi oss ur de gränser som rädslan och alltså det manliga våldet sätter?

Jag är trött på att prata om manlig skuld, jag är trött på att prata om manligt ansvar, jag är trött på att prata om män överhuvudtaget. Jag kan inte se att män kommer sluta slå kvinnor inom den närmsta framtiden. Vad kan vi kvinnor göra?

Vi måste inse hur mycket rädslan styr oss. Våldet börjar inte vid ett eventuellt slag. Våldet är ett helt system som är meningsskapande både för kvinnor och för män. Man blir man genom att kunna våld och kvinna genom att vara ett potentiellt offer för våld. Det är dags att skriva om manus.

Jan Guillou kan ha rätt

Jan Guillous kända bok Ondskan skildras huvudpersonen Erik Pontis smått övermänskliga förmåga att skapa fruktan hos sina motståndare med ett rationellt, begränsat och brutalt våld. Boken berättar historien om hur Erik med hjälp av förståelse för våldet som spel och social meningsskapare lyckas ta sig ut den offerroll han tilldelats. Även om Ondskan knappast är bland den största litteratur som skapats, har Jan Guillou en djup och viktig förståelse för våld.

I en intervju i Dagens Nyheter (20/9) pratar Guillou om vikten av att inte se våldet som förknippat med en speciell gärning. Gör man det skjuter man över skuld på sig själv. Vi kvinnor är experter på att förknippa våld med speciella gärningar. Våld inom en kärleksrelation går emot allt vi tidigare har lärt oss om den lyckliga tvåsamheten. Det måste vara vårt eget fel; ”Om jag bara inte varit så gnällig, om jag bara plockat undan barnens leksaker, om jag bara…”. Och precis som Guillou säger så gör detta att man fastnar mer och mer i våldets system. Våldet blir meningsskapande även för en själv, någon annans övergrepp börjar tala om för en vem man är. Vi kvinnor måste lära oss att se våldet som utan förklaring. Som något som kommer utifrån och som inte har någon rätt att bestämma oss.

Framförallt måste vi sluta vara rädda. Guillou har i många år predikat att mobbade barn bör slå tillbaka genast: ”annars försätter man sig i ett mobbningsläge”. Vi kvinnor lever genom rädslan ut detta ”mobbningsläge” varje dag. Varenda gång vi väljer utifrån rädslan för våld accepterar vi mäns rätt att slå. Mäns rätt till makt över oss, vårt eget underläge. Att vara bra på våld handlar som Guillou tydliggör inte om att vara störst och starkast, det handlar om psykologi.

Sluta vara rädda!

Den svenska statsfeminismen bygger in rädslan i samhällets infrastruktur. Varenda lyktstolpe som sätts upp med utgångspunkt i kvinnors rädsla är ett steg i fel riktning. Kvinnors rädsla är irrationell: statistiskt sett kommer inte våldet dyka upp ur skogen längs det mörka joggingspåret, statistiskt är det den äktas mannen som kommer att ge sig på dig. Och när han gör det kommer du att gråtande falla till marken och känna inte smärtan utan din egen värdelöshet eftersom du är så van vid rädslan. Den kommer att äta dig inifrån tugga för tugga, och det är värre än att bli slukad av vargen.
En modern feminism måste våga se våldet i ögonen. Stirra djupt in i vad det värsta som kan hända verkligen är. Ja ett slag kan komma, men det betyder inte att jag är hjälplös, det betyder inte att jag förtjänar det, det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder bara en sak: Jag har rätt att slå tillbaka.