Feministerna måste byta strategi!

Är det bästa sättet för en kvinna som vill ha ett jämställdare samhälle verkligen att lära sig alla feministiska teorier och bli bäst på det? Kanske har teorin förklarats så många gånger att det nu är dags att handla?


 Bild: Lars Epstein

Att Linda Skugge i våras meddelade att hon slutat kalla sig för feminist för att det var dåligt för karriären var måhända en icke-händelse av stora mått. Man kan tycka vad man vill om Linda Skugge, men här är hon faktiskt något på spåren. Inte det där med att man bör sluta tycka saker om man vill göra karriär. Men det finns helt klart en risk med att alltför hårt nischa sig som feminist – nämligen att det motverkar sitt syfte. Hur paradoxalt det än kan låta, så är det så att om man ägnar mycket tid åt att prata om feminism kan det ske på bekostnad av att verkligen förändra något.

Alla kan se att det råder stora könsmässiga orättvisor i samhället. Som politiskt engagerad är det därför självklart att man vill göra något åt det. Som ung medveten kvinna är det dock lätt att fastna i feministfällan. Feminismen är ju ett instrument för att komma till rätta med ojämställdheten – den är inte ett mål i sig. Därför gäller det att se till att man väljer det mest effektiva sättet att åstadkomma förändring – att noga välja sin feministiska strategi. Idag är det inte säkert att den bästa strategin för en ung tjej som vill bekämpa patriarkatet är att läsa mer feministisk teori, prata om sexualiseringen av det offentliga rummet eller att klaga på att män använder mer talartid än kvinnor. Jag tror att en bättre strategi är att som tjej helt enkelt se till att använda jävligt mycket talartid själv.

Som feminist är det också viktigt att välja vilka frågor man engagerar sig i. Det finns en risk med att unga tjejer som engagerar sig politiskt ofta väljer frågor som handlar om sex och kön, frågor som porr, trafficking och mansvåld. Dessa frågor är nog så viktiga, men man kan fråga sig var alla feminister som intresserar sig för skattepolitik håller hus. Det går inte att komma ifrån att politiska beslut i tunga, traditionellt manliga frågor som rör ekonomi, tillväxt och arbetsmarknad påverkar de allra flesta människors vardag och därför är det ett problem att dessa beslut fortfarande ofta fattas av män. Det är tråkigt om tjejer väljer bort möjligheten att vara med och påverka på dessa viktiga områden. Poängen är inte att det nödvändigtvis finns en speciell feministisk (eller för den delen kvinnlig) tillväxtpolitik och att innehållet i politiken därför skulle bli annorlunda om kvinnor valde att engagera sig i de frågorna. Poängen är att när våra förmödrar tillkämpade sig rösträtt och rätt att göra sin röst hörd så var det för att kvinnor skulle få ta del av beslutsfattandet på alla områden, inte bara i några få, ”typiskt kvinnliga” frågor.

Ändra på bilden av kvinnan

Ett viktigt led i ett fortsatt feministiskt arbete är att förändra människors syn på vad en kvinna kan göra, och det sker bäst genom att se till att kvinnor gör saker som folk inte tror att de kan – till exempel ägna sig åt skattepolitik. Det är därför kvinnliga ledare som Condoleezza Rice, Angela Merkel och kanske till och med Maud Olofsson faktiskt betyder något, även om deras politik ligger långt ifrån socialdemokraternas och sällan innehåller några feministiska inslag i sig. Men att de finns där, tar plats, är chefer och har åsikter inom traditionellt manliga områden gör att massvis med män tvingas att omvärdera sin syn på en kvinna är. Man kan avsky deras politik men de visar att kvinnor kan vara politiska ledare. Det är också ett jämställdhetsarbete.

Den feministiska analysen är en analys av strukturer och den springande punkten är därför vad man kan göra åt strukturella orättvisor. Det finns en motsättning i att när vi försöker åtgärda en strukturell underordning gör vi det med nödvändighet som individer. Det är svårt både eftersom det är svårt att hitta en mer konkret motpart än ”patriarkatet”, som ju finns i oss alla, och för att det inte räcker att en enskild kvinna trotsar strukturerna för att verkligen förändra något. Det är till exempel lätt att säga att vi ska sträva efter en jämn könsfördelning i en viss församling, men om det är så att där idag sitter 75 procent män – vem avgör vilka män som måste gå? Då är det plötsligt individer det handlar om och inte strukturer.

Det är inte försvarbart att säga till en enskild man som vill något att hördudu, ditt kön är redan så privilegierat, därför måste just du stå tillbaka. Det man däremot kan göra är att försöka påverka strukturerna så att män och kvinnor kan konkurrera på lika villkor, vilket ju inte är fallet idag. Det handlar om allt från diskrimineringslagstiftning och föräldraförsäkringsuttag till kvinnliga nätverk och tjejgrupper. Men i det strukturella arbetet får vi inte glömma bort vårt individuella ansvar. Det spelar roll vad du och jag gör med våra liv, vilka exempel vi utgör. De val vi som kvinnor gör kommer att påverka både oss själva och kommande generationer. Om vi vill att kvinnor ska ha verklig makt och verkligt inflytande i samhället, varför inte börja med oss själva? Varför inte sätta igång och ägna oss åt skattepolitiken lite mer?