Feminism och kommunkamp

Maud Eduards är professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet och anses vara en av de mest tongivande feministiska forskarna i Sverige. Tvärdrags Faradj Koliev träffar henne för en intervju.

Maud Eduards har publicerat ett flertal böcker om könets roll i politiken och nyligen kom hennes senaste bok ”Feminism som partipolitik” (Leopold förlag 2016). I boken studerar Maud Feministiskt initiativ i Simrishamn från 2010 till 2014. Det är den boken jag är intresserad av att prata med henne om. Men jag anar att vårt samtal kommer att handla om mycket mer än Fi och Simrishamn.

Vi sätter oss på caféet bredvid universitetsbiblioteket på Stockholms universitet. Det är svensk sommar ute men vi tar båda något varmt att dricka. Jag har förberett några frågor som handlar om feministisk politik på kommunnivå i Sverige. Men jag är också nyfiken på varför Maud började jobba med feministiska frågor.

– Jag blev egentligen intresserad av politik när jag bodde i Paris under majrevolten 1968. Det var inte direkt feminismen eller jämställdhetsfrågor jag var intresserad av då. Intresset för politik ledde till att jag började studera statsvetenskap och sedan bestämde mig för att forska och då fick jag intresse för feministiska frågor. Men det ansågs inte som ”riktig” forskning.

Men hur kom intresset för feministiska frågor?

– Jag läste ju Simone de Beauvoir och andra texter som handlade om kön. Men intresset för feministiska frågor växte med tiden. Jag minns när jag var doktorand och fick uppdrag av prefekten på institutionen att ta fram undervisningsmaterial om vad som då kallades för ”kvinnopolitik”. Det var inte mycket skrivet om det då. Det var apropå FN:s första kvinnoår 1975. På den vägen började jag fokusera på kön i politiken.

Hur kom det sig att du blev intresserad av kommunpolitiken?

– Det började med ett stort kommunforskningsprojekt som för mig resulterade i en bok: ”Förbjuden handling – om kvinnors organisering och feministisk teori” (Liber 2002). Jag skrev om utomparlamentariska grupper och lyckades undvika den kommunala politiken men kom närmare den när Fi kom in i kommunfullmäktige i Simrishamn år 2010. Egentligen har jag inte varit särskilt intresserad av kommunpolitik men har aldrig haft så roligt som med denna bok. Jag kom så nära inpå den praktiska politiken – vad som går och vad som inte går att göra.

Vad handlar din senaste bok om? Eller, annorlunda uttryckt: vad vill du säga oss?

– Jag vill säga att det i vårt samhälle, där höger och vänster är så dominerande, är viktigt att andra (demokratiska) röster får komma till tals. Fi är ett ideologiskt projekt, men i än högre grad ett nytt demokratiskt projekt. Och det är det som gör Fi till ett intressant fenomen.

På vilket sätt menar du att dessa demokratiska röster kompletterar höger- och vänsterdimensionen i politiken?

– Min tanke är att politik i termer av höger-vänster inte räcker till för att hantera centrala konflikter i samhället, såsom kön. Det betyder inte att klassdimensionen får glömmas bort. Att studera varför vissa dimensioner inte uppmärksammas är fundamentalt för vår förståelse av samhället vi lever i. Fi, till exempel, tar upp frågor ur ett annat perspektiv, inte höger och vänster – trots att de möter mycket motstånd.

På vilket sätt gör Fi det annorlunda än andra partier?

– De pratar om orättvisor i termer av kön. Risken är att etablissemanget i Sverige säger att allt är bra och att det råder harmoni i jämställdhetspolitiken. Nästan alla partier är överens om målen i jämställdhetspolitiken i Sverige. Fi skakar denna harmoni och visar på orättvisor mellan könen. Det tilltalar många unga människor.

Hur ska man då bedriva feministisk politik på kommunnivå tycker du?

– Att sitta på kommunfullmäktige och prata med politiker ger en inblick i hur präktigt det är, hur ordentligt allting är. Det finns strukturer kring hur man ska vara med varandra. Samtidigt finns det maktspel där man gör upp bakom ryggen på varandra. Att bedriva feministisk politik på lokalnivå tycker jag verkar svårt. Det blir mer att prata i termer av jämställdhet. Till exempel så brukar Fi inte använda begreppet feminism utan istället prata om jämställdhet eftersom det är en diskurs som många känner till. Feminism uppfattas som lite obehagligt,  man gillar inte alltid feminism. Men jämställdhet går hem hos många. För mig handlar feminism om att förmedla att det inte råder någon harmoni, orättvisor i termer av kön är ingen tebjudning och ska inte heller vara det när det finns stora problem i samhället. Kön handlar om konflikt och orättvisor.

Vilka faktorer menar du skulle begränsa mig från att prata om feminism?

– Jag menar att det är tre faktorer. Den första är den lokala kulturen. Det vill säga när det finns en gemenskap och så kommer någon utifrån och förstör den genom att gå över gränsen för vad som anses acceptabelt. Det är oftast ett tecken på att de ideologiska skiljelinjerna har suddats ut och ersätts av en viss gemenskap. Till exempel så är de kommunbärande partierna ofta mer pragmatiska än ideologiska. Den andra faktorn är partipolitiken. Den är ofta låst. Man går inte utanför sina partipolitiska ramar och man röstar inte gärna över blockgränsen. Den tredje faktorn är att uppslutningen kring de jämställdhetspolitiska målen ironiskt nog leder till passivitet. Dessa tre faktorer, hur man nu vill utrycka sig, gör det svårt att prata om feminismen.

eduards

Men hur kommer det sig att de jämställdhetspolitiska målen förhindrar den feministiska diskursen?

– Den gör att jämställdheten blir konfliktbefriad. Man säger inte att det finns ett grundläggande problem som ska lösas utan kontexten är att alla är för jämställdhet, alla vill åt samma håll. Man avpolitiserar den, lägger en våt filt över den. Ingen vill ha konflikt eller bråka just om denna fråga. När Fi kom in i Simrishamn, till exempel, så sa andra partier att ingen här är emot jämställdheten och att bråka om dessa frågor är bara onödigt.

Vad skulle du säga att det finns för möjligheter för feministisk politik på kommunnivå?

– Det behöver bli ett annat samtal, ett mer öppet demokratiskt samtal. Hur ska vi tala och göra politik tillsammans, det är frågan.

Är rätt till heltidsarbete en feministisk fråga, tycker du?

– Jag tycker att kortare arbetstid är en bättre jämställdhetsreform. Vad som är feminism i teori och praktik är inte lätt.

Den amerikanska feministforskaren Cynthia Enloe menar att patriarkatet inte bör ses som ett förlegat system, utan att det moderniserar sina metoder i takt med tiden. Håller du med henne?

– Jag håller med om att det är mycket svårare idag att genomskåda systemet, absolut. Jag tror problemet är att kvinnor används eller beslagtas för syften som man inte riktigt ser idag. Till exempel ska kvinnorna in i militären och de ska jobba heltid – det vill säga göra det som männen gjort – och då anses det bli jämställt. Men jag frågar om detta leder till ett bättre samhälle. Det viktiga är inte förändringarna inom ordningen utan förändringarna av ordningen. Det blir fyrkantigt att kräva samma saker som män har gjort – det är kanske rättigheter som inte är något att ha. Militarismen är ett utmärkt exempel – kvinnor används för att gå in i militären och bli soldater – man glömmer vad som är bra för kvinnor. Och deras förslag och idéer förlöjligas för att militarismen har bestämda normer. På ett övergripande plan kan man säga att kvinnor beslagtas för andra syften än deras egna. Jag tycker att man måste vara misstänksam, kvinnor ska inte beslagtas för kapitalistiska och militaristiska syften. Det är svårt att värja sig när strukturerna inte är synliggjorda. Här är det viktigt med fristående kvinnorörelser men dessa är tyvärr inte så starka i Sverige. Kvinnor i fredsrörelsen för till exempel en tuff kamp. Och när Gudrun Schyman säger att militärbudgeten ska skäras ned med 10 miljarder så finns det inga gränser för hur många påhopp hon utsätts för.

Vad är då den största utmaningen i den svenska jämställdhetspolitiken idag?

– Jag tycker att det är en för stark betoning på identitetspolitiken. Fördelningsfrågorna behöver lyftas fram tydligare. Erkännande är viktigt men ska inte leva sitt eget liv utan kopplas till fördelningsfrågor. Risken är annars att medborgarna blir nöjda med att olika identiteter erkänns men utan att få ett bättre liv. Till exempel så pratar Fi mycket om mänskliga rättigheter, och det är väldigt bra men de kan inte frikopplas från problem kring demokrati och  omfördelning. Mänskliga rättigheter ska bevaras och skyddas men de måste också följa med resurser och kollektiv uppbackning.

Jag inser att minuterna har passerat väldigt snabbt. Men innan jag avslutar intervjun med att fråga vilka feministiska böcker Maud Eduards rekommenderar så vill jag veta vad hon tycker att det socialdemokratiska partiet bör göra inom jämställdhetspolitiken. Jag nämner givetvis de jämställdhetspolitiska reformer som har omvandlat Sverige till ett av de mest jämställda länderna i världen. Det är en stolt historia men vad kommer vi att stoltsera med i framtiden?

Jag ser Feministiskt initiativ som ett uttryck för en brist i politiken, ett hålrum som inget annat parti fyllt, inte ens av den socialdemokratiska regeringen som ändå kallar sig feministisk. Här ligger den stora utmaningen för S – att låta denna hållning sippra ner i nya tankar och handlingar kring jämställdhet och jämlikhet. Det borde för det första innebära en problematisering av jämställdhetsmålen i termer av kön och makt. Det borde också betyda att mäns våld mot kvinnor i samhället får högsta prioritet, det vill säga att den könsneutrala retoriken överges. Och då pratar jag våld på alla nivåer, från våld mot enskilda kvinnor till vapenexport och militarism. Feminism borde, till sist, betyda skydd av kvinnor och barn på flykt som vill återförenas, apropå flyktingkrisen och de nya stränga asylregler som antagits av riksdagen och som i stort sett omöjliggör detta. Mer strategiskt tror jag att det är viktigt att inte i första hand tänka feminism som ökad representation av kvinnor i rådande strukturer utan att ständigt ställa frågan: Vad vill vi kvinnor bli inkluderade i?

boktips

Foto: Peter Frantzell