Fem förbannade år väntar Storbritannien

Den som sa det han var det. Inte. Så kan man sammanfatta det brittiska valet. Ed Miliband skulle bli premiärminister för en minoritetsregering och UKIP skulle få omkring tio mandat i parlamentet enligt opinionsmätningar och spelbolag. Ed Miliband hade nog till och med börjat planera flytten till Downing Street nr 10. Men börja aldrig möblera ditt kontor innan väljarna har sagt sitt. 

Aldrig för har den brittiska halvan av brittiska öarna varit så splittrad. Nationalismen verkar ha varit det avgörande i detta val och Labour har uppenbarligen gjort sig ovän med alla.

Skottarna straffade Labour för deras allians med de konservativa i folkomröstningen för självständighet. De valde en vänsternationalism med stjärnskottet Nicola Sturgeon i spetsen. Valets stora vinnare. ”Jag har stora skor att fylla, men väljer mina egna. De har högre klackar.” ska hon ha sagt när hon efterträdde Alex Salmond som ledare för Scottish National Party (SNP). Nog har hon fyllt ut sina egna skor bra.

Samtidigt har engelsmännen röstat höger. Efter skottarnas folkomröstning var David Cameron snabb med att säga sig vilja ge England eget inflytande över Storbritannien på samma sätt som Skottland och Wales redan har. Nationalismen är något som alla britter kan enas om. Om än uppdelad i varsin del av landet numera. Labour klumpades sedan ihop med SNP och blev enkelt för de konservativa att gå om.

Men valet är också berättelsen om att det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda. Det du inte har en tydlig idé om kan du inte heller förmedla. Fortfarande är det alldeles för tydligt att de konservativas analys av ekonomin och finanskrisen präglar även Labour. Mitten kan vara en tom öken att irra runt i. Särskilt för ett socialdemokratiskt parti när denna mitt lutar åt höger.

Labour är ett mittenvänsterparti som lyckats skrämma bort sina kärnväljare och inte fått andra att förstå varför de är relevanta. De har fortfarande kvar att hitta det politiska mod som fick deras föregångare att utforma NHS – gratis allmän sjukvård – mitt under brinnande andra världskrig.

De konservativa har vunnit på att plocka väljare från liberalerna som nästan är utraderade och på att UKIP missgynnats av majoritetsvalkretsarna. Men man kan också vinna val utan att vinna själva valkampanjen. Det har dragits många paralleller till valet 1992 när Neil Kinnock spåddes vinna för Labour men förlorade. ”Jag fick pris för kampanjen men förlorade ändå.” sa han till vänstertidningen New Statesman nyligen.

Ed Miliband har gjort en ganska bra valkampanj. Han har gått från akademikertönt till en ledare med självförtroende. Det räckte inte ändå. Labour har inte gett tillräckliga svar på vart Storbritannien är på väg och det straffar sig alltid. Inte höger nog för England, inte vänster nog för Skottland. Framför allt inte nationalistiskt nog för någon av dem. Det kommer bli upp till nästa Labour-ledare att överbrygga de djupa klyftorna mellan landsdelarna, inkomstskikten och inte minst mellan inhemska medborgare och migranter. Hitta en plan för att reglera och beskatta kapitalet, investera i bostäder och välfärd, samt dela makten mellan landsdelarna för att skapa ett mer enat Storbritannien. Till dess blir det, med Daily Mirrors ord, fem förbannade år till.