Fackförbund för elever blev stödtrupp åt näringslivet

Vad har hänt med den organisation som förr var elevernas fackförbund? I Tvärdrag #2 2015 hälsar Johan Frick på hos elevrörelsen och finner en rörelse i konstant förändring. 

”Det är dags att gå från politiskt färgat elevfack till näringslivsinspirerad intresseorganisation” – Mikael Grenefalk, förbundsordförande för Sveriges Elevråds Centralorganisation SECO, 2007-2009 (Tidningen Metro, 24/4 -07)

FÖR MINDRE ÄN femton år sedan fanns det ett fackförbund för Sveriges elever – Elevorganisationen. Med lärare, rektorer och kommunpolitiker som motparter företrädde de elevernas intressen vare sig det gällde bristande arbetsmiljö, regelöverträdelser eller nedskärningar inom skolan. Förutom att organisationen även sålde medlemsförsäkringar, erbjöd fackliga grundkurser och gick i bräschen för betygens avskaffande, fanns där också en större, skolpolitisk vision om en radikalt annorlunda skola: en mer demokratisk, jämlik och jämställd skola.

SEDAN BYTTE Elevorganisationen namn – först till Sveriges Elevråds Centralorganisation SECO, sedan till Sveriges Elevkårer. Varje namnändring markerade ett epokskifte. Om Elevorganisationen hade beskrivit sig som en elevfacklig organisation, var SECO en centralorganisation för elevråd och Sveriges Elevkårer en branschorganisation för elevkårer. Under omvandlingen övergavs successivt den fackliga retoriken till förmån för en begreppsapparat lånad från näringslivet. Entrepenörskap blev ett kärnvärde jämte ledarskap, kreativitet och ambition – och ersatte därmed solidaritet, samarbete och skoldemokrati som hade gällt förut.

FRÅN ATT HA haft de traditionella fackförbunden som sin förebild, inledde man under SECO:s tid ett samarbete med Raoul Wallenberg Academy. Tillsammans arrangerade man, och gör än i dag, ”Raoul Wallenberg Academy for Young Leaders”. Det var därför inte förvånande när de i samma skede, 2007, gick ut och sade sig ha ”samma värden” som Ung Företagsamhet i en smickrande intervju på Svenskt Näringslivs hemsida.

VAD HAR HÄNT med den organisation som förr var elevernas fackförbund? Och vad innebär det att Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé i vintras gästade Sveriges Elevkårers kongress och sade ”Det finns en utsträckt hand från Nya Moderaterna till Sveriges Elevkårer”?

EFTER MIN GYMNASIETID i Borås, där jag själv var elevrådsaktiv, arbetade jag ett par år som utbildningspolitisk sekreterare på Sveriges Elevkårer, då SECO. Men det var flera år efter att organisationen slutat vara facklig och politisk. Jag ville veta vad som hände före min tid på Sveriges Elevkårer. Varför gjorde Elevorganisationen på 90-talet resan från ”politiskt färgat elevfack till näringslivsinspirerad intresseorganisation” och vilka blev konsekvenserna?

MATTIAS SCHAIN gick med i Elevorganisationen 1995. Så småningom blev han förbundsordförande för hela organisationen. Den organisation Mattias kom in i dominerade skolpolitiska frågor och debatter. Förutom att man ville avskaffa friskolorna och betygen, drevs kampanjer som ”Skolan suger, vem tar ansvar?” med målet att ge Skolverket rätten att förelägga skolor vid vite. Tongångarna utåt var överlag hårda. För hårda, tyckte Mattias.

1997 ÄNDRADE Elevorganisationen fokus från att driva spetsiga politiska frågor till att stötta elevråden ute på skolorna. När Mattias tog över som förbundsordförande, 1999, antogs ett nytt skolpolitiskt program där bland annat kravet på friskolornas avskaffande hade strukits. Enligt honom genomfördes den stegvisa avpolitiseringen friktionsfritt:

– Folk var med på det. Vi hade en tydlig rörelse då i att komma vidare, säger Mattias.

Trots det hade man 1996 inrättat Elevombudsmannen som fram till 2005 fungerade som elevernas juridiska ombud. Vid millennieskiftet var det elevfackliga anslaget fortsatt tydligt. Men 2001 avgick Mattias som förbundsordförande:

– Och sedan valde ledningen en annan inriktning efter mig, säger Mattias.

KONKURRENTEN SVEA var även tio år efter bildandet, 1994-2004, en på det hela taget oförändrad organisation. Elevorganisationen – den betydligt större av de två elevorganisationerna – hade under samma tidsperiod hunnit gå från politiskt stridbart elevfack med radikala anspråk till en professionaliserad och i skolpolitiskt hänseende avsevärt blygsammare organisation.

NÄR SEHER YILMAZ – i dag ordförande för Rättviseförmedlingen – valdes till förbundsordförande för Elevorganisationen 2004, blev ett av hennes prioriterade arbetsområden att på en rad olika sätt försöka tillgängliggöra organisationen. Av de skolor som var anslutna till Elevorganisationen var de flesta innerstadsskolor, och av de enskilt anslutna medlemmarna var majoriteten resursstarka elever ur den välbeställda medelklassen.

– Det var väldigt vitt, det var väldigt homogent, det var mycket ’Det är Kungsholmen och Södra Latin som är de starka’, säger hon.

Jag frågade Seher Yilmaz, men även Mattias Schain, om de bakomliggande orsakerna. De svarade båda att diskussionen om representation utifrån begrepp som mångfald, klass och förorten var frånvarande på deras tid, kanske rentav främmande. Å andra sidan kunde Seher dra sig till minnes en händelse som tyder på en viss medvetenhet.

– När jag blev vald till ordförande för Elevorganisationen Skåne […] minns jag att jag pratade med Mattias Schain som var ordförande då. Han sade ’Vi behöver fler som du’. ’Vad betyder det?’ svarade jag. Då sade han ’Fler som du, som har en annan bakgrund och inte kommer från akademikerhåll och är medelklass.

För att råda bot på den homogena sammansättningen av förtroendevalda och medlemmar togs inga direkta initiativ. Sehers arbete med att tillgänggligöra organisationen var främst riktat mot de befintliga medlemmarna.

– Tillgänglighet i ett nästa steg, att aktivt söka upp, där var vi ju inte, inte vad jag minns i alla fall, säger Seher.

DÄREMOT, BERÄTTAR HON, utkämpade organisationen en viktig strid för att bli kvitt den vänsterstämpel som hade följt med från 90-talet. För det ändamålet avskaffades 2005 det skolpolitiska programmet. Där hade organisationens politiska ståndpunkter funnits samlade. I dess ställe inrättades ett principprogram utan vare sig ställningstaganden och reformförslag.

YTTERLIGARE EN åtgärd i linje med att organisationen ville bli politiskt rumsren var att anställa en moderat på kansliet, vilket utlöste jubel. Till slut var vänsterstämpeln borta.

2006 – SAMMA ÅR som Seher Yilmaz slutade som förbundsordförande – introducerades entrepr nörsskap som ett av organisationens kärnvärden, vilket snabbt märktes. Om det på 90-talet hade funnits en idé om att elever skulle organisera sig av solidaritet med varandra, var den tanken starkt ifrågasatt 2006. På hemsidan från samma år kunde man läsa: ”Samarbete är en marknad […] Samarbete kräver inga ideal eller föreställningar utöver den grundläggande bedömningen av att just ditt elevråd tjänar på att samarbeta i vissa lägen.”

Elevorganisationen hade ömsat skinn.

EFTER TRE PÅ varandra följande årsmöten accepterade medlemmarna till slut ett namnbyte. När Elevorganisationen 2007 blev Sveriges Elevråds Centralorganisation SECO, markerades också slutet på en epok. I propositionen inför namnbytet stod att läsa: ”Vi anser […] inte att Elevorganisationen i Sverige är eller återigen ska bli ett fackförbund för elever.” Ytterligare ett skäl låg till grund för namnbytet: ”Vårt organisationsnamn kopplas av många ihop med vänsterpolitik […] Vi anser att vi borde röra oss bort från den politiska skalan…”

PÅ VÅREN 2007 intervjuades SECO:s då blivande förbundsordförande Mikael Grenefalk av tidningen Metro, där hans bakgrund i Moderaterna uppmärksammades. En av reporterns mer kritiska frågor löd: ”Du har sagt ’Det är dags att gå från politiskt färgat elevfack till näringslivsinspirerad intresseorganisation’. Vems intressen företräder ni?”. Mikael svarade att det är elevernas intressen som företräds, men att ett intresse inte utesluter ett annat: ”Inom näringslivet finns värden som vi letar efter. […] Entrepenörskap, kreativitet och ledarskap.”

MIKAEL GRENEFALKS företrädare, Eva Thalén – förbundsordförande 2006-2007 – lät sig 2006 intervjuas på Svenskt Näringslivs hemsida under rubriken ”Näringslivet inspirerar Elevorganisationen”, där Eva förklarade den nyfunna kopplingen till näringslivet: ”Vi ville skapa ett […] klimat där alla får ta egna initiativ […] Där kommer kärnvärdena ledarskap, kreativitet och ambition in. Och de ryms i entreprenörskapet.” David Berjlund, aktiv i Elevorganisationen på 80-talet och som sedan dess följt utvecklingen, tror att allt tal om entrepenörskap var SECO:s sätt att tackla ett av de problem som kan uppstå när en organisation som driver radikala krav beskylls för att sakna förankring.

– De kringgick problemet genom att sluta tycka alls. För dem var demokratisk detsamma som att vara politiskt neutral, säger David.

SVERIGES ELEVKÅRER stod länge och stampade på 22 000 enskilda medlemmar. I slutet på 00-talet lossnade det – och i dag är de 82 000. Hur gick det till? En av förklaringarna är kontroversiell och rör värvningsmetoderna.

TVÅ AV VARANDRA oberoende källor – båda anställda under andra hälften av 00-talet i olika delar av landet – har berättat för mig att det under deras tid i SECO fanns en inövad och något okoventionell metod för att värva medlemmar. I samband med skolans årliga skolfotograferingar uppmanade man elevråden att ställa upp bord utanför salen där klasserna passerade förbi. Elevrådens uppgift var att se till att så många som möjligt skrev upp sig som medlemmar. ”Bli medlem, så får ditt elevrådet mer bidrag” var orden man lockade med. Att påskrivningen inte bara innebar medlemskap i elevrådet, utan även i SECO, framgick sällan eller aldrig.

DRAR MAN SLUTSATSER av enstaka exempel kan man bli anklagad för ”anekdotisk evidens”. Men om värvningen gick till på det här sättet – om än bara delvis – finns det skäl att ifrågasätta om Sveriges Elevkårer verkligen hade eleverna med sig när de under 00-talet kapade de politiska och elevfackliga verksamhetsgrenarna. Oaktat dessa misstankar är Sveriges Elevkårer i dag en stark organisation, professionaliserad ut i fingerspetsarna och med 300 anslutna elevkårer och elevråd bara på gymnasiet.

NIKLAS DELANDER tillbringade femton år i elevrörelsen och Sveriges Elevkårer och hann arbeta både som förbundssekreterare och biträdande generalsekretare. Han är stolt över utvecklingen men missnöjd med samhällets gensvar:

– Jag tror att man missar hur stor folkrörelse det faktiskt handlar om, hur många som är medlemmar och engagerade. Det är antagligen också Sveriges snabbast växande folkrörelse, säger Niklas.

MEN ÄR DET verkligen en folkrörelse? Någon gång i början på 00-talet förlorade alla Sveriges gymnasieelever (323 700 elever läsåret 2014/15) den enda organisation som hade företrätt dem politiskt och fackligt. Vad tycker eleverna om det? Vet de ens om det? Deras röst existerar inte i debatten.

I DAG ÄR elevernas skolgång inte längre en politisk fråga. För elevorganisationerna handlar det i stället om att administrera en i allt väsentligt fulländad skolgång för resursstarka elever. Hurdan skolgång man får, ses som summan av individernas fria val. De elever som ändå engagerar sig gör det för att återskapa den redan existerande ordningen: skolfester, skidresor, events och ledarskapsutbildningar. Strävan efter förändring är inte längre riktad utåt, utan inåt. Denna strävan handlar om personlig utveckling och om att odla elevernas entreprenöriella egenskaper – inte om skolan eller samhället.

DET HAR I tjugo år hävdats att elevrörelsen varit utsatt för hot av olika slag, i form av kuppförsök från vänstern på 80-talet och radikalism på 90-talet som ska ha skrämt iväg potentiella, bidragsgrundande, medlemmar. Det sägs att elevrörelsen då placerades i ett fack, blev en ändlös vänstertillställning. Men det största hotet mot elevrörelsen är ändå idén om att det som sker i skolan existerar bortom politiken, och att elevernas strävan efter en rättvis och demokratisk skolgång är fullbordad.

Som svar på detta hot finns inget annat än att erövra framtiden.