Ett islamiskt folkhem?

Socialdemokraterna måste tänka om när de alltid söker samarbete med sekulära grupper i till exempel Mellanöstern. Det menar Mattias Gardell, som i fjol kom ut med boken "bin Ladin i våra hjärtan – globaliseringen och framväxten av politisk islam". De religiöst inriktade motståndsrörelserna måste ses i kontrast mot de repressiva – ofta sekulära – stater som de motverkar, menar han.


 Bild: Peppe Arninge/Scanpix

I och med terrorattackerna den 11 september 2001 och George W Bushs krig mot terrorismen är politisk islam något många förknippar med våld, USA-hat och skäggiga, ljusskygga män. Men islamismen spänner över ett betydligt bredare spektrum och liksom det finns kristdemokrater finns det islamdemokrater. I sin bok, "bin Ladin i våra hjärtan" beskriver religionshistorikern Mattias Gardell bland annat hur framväxten av politisk islam eller islamismen är nära förbunden med det globaliseringens olika faser.

Till exempel födde den koloniala expansionen i slutet av 1800- och början av 1900-talet många motreaktioner. Men det som är aktuellt för dagens islamister är främst marknadsfundamentalismens globala segertåg som inleddes under 1980-talet. Här gick globaliseringen in i en ny fas, något som blev än tydligare när muren föll 1989.

– Den globalisering som många av länderna i Arabvärlden upplever är inte den som folk i väst känner igen. Det blir inte lättare att resa för dem som har ett pass från Libyen eller Syrien. EU:s och USA:s tal om frihandel och rivna tullmurar klingar falskt när de ofta sätter upp flest handelshinder för andra länder – bland dem många av de muslimska länderna – att sälja sina varor, säger Mattias Gardell.

På många håll i världen uppfattar man istället globaliseringen som något som Väst försöker pracka på resten av världen. En USA-ledd expansion av västerländska värderingar och ett försök att skapa en världshegemoni där mammon råder och en export av västerländsk skräpkultur. Gardell hävdar att det är mer fruktbart att betrakta fenomenet i termer av en företagsstyrd "coca-colonisering" av världen, ledd av ett fåtal multinationella företag som får eldunderstöd av skattefinansierad amerikansk militär.

Det är i denna verklighet som många oppositionella söker sig till islamistiska grupper. I opposition mot repressiva, sekulära stater, som anställer vissa religiösa ledare för att öka sin legitimitet och som samtidigt effektivt fungerar som censurbyrå. Ett exempel är den egyptiske studenten och bloggaren Kareem Amer som nyligen dömdes till fyra års fängelse för att ha kritiserat staten och islam. Han fick tre års fängelse för att han förespråkade sekularisering, och ett års fängelse för att han kritiserat president Mubarak. Klart att det är lättare att få opinionen med sig om man dömer någon för att ha kritiserat islam, istället för presidenten.

I Sverige var demokratirörelsen sekulär och vänstern är idag intuitivt icke-religiös. Men Gardell menar att vi måste förmå att se detta i vår historiska kontext.

– I väst har vi låtit vår partikulära verklighet om hur moderniseringen gick till här bli en universell sanning. Här var vi tvungna att ta striden mot kyrkan, men i Arabvärlden gäller omvända förhållanden. Det handlar ofta om sekulära regimer i ganska unga stater som har inspirerats av till exempel Atatürks sekulära ultranationalism. Härskarna har köpt den koloniala bilden av islam och religionen som något bakåtsträvande. De försöker febrilt bli moderna och komma bort från tredje världen, genom att förbjuda och trycka ner religionen.

På det sättet blir vägen till motstånd mot kolonialismen att försöka hitta tillbaka till något som man upplever som sitt eget – och ibland idealiserar – som en svunnen storhetstid. Men här finns en även dröm om en alternativ samhällsmodell och genom detta är man delaktig i den globala sociala rättviserörelsen som träffas vid de sociala forumen runt om i världen.

En islamisk mittenväg

När han ska beskriva politisk islams utveckling, drar Gardell paralleller till arbetarrörelsens historia i Sverige och övriga Västeuropa. Den islamistiska rörelsen innehåller revolutionära grupper som vill göra revolution och genomföra en väpnad kamp för islams "sanna ideal". Den mittenrörelse som Gardell valt att kalla folkhemsislamister är istället helt inne på att koranen inte ska bokstavstolkas.

– Det viktiga är att det är en reformistisk rörelse som tar avstånd från våld och revolution. Det är ingen upplyst politbyrå som ska införa saker uppifrån, utan man eftersträvar istället ett folkligt engagemang för förändring. Liksom socialdemokratin i sin barndom får de mycket kritik av revolutionärerna, som hävdar att de viker av från den "sanna vägen", säger Mattias Gardell.

Gardell beskriver ingående olika exempel på moderat islamism, och i anpassningen till en svensk kontext ger han dem namnet folkhemsislamister. Här menar han bland annat grupperingar inom det Muslimska brödraskapet i Egypten, och delar av det palestinska Hamas.

– Jag använder det begreppet för att begripliggöra ett framväxande huvudspår inom samtida islamisk politisk filosofi som är den största oppositionella rörelsen i arabvärlden just nu, för att begripliggöra det politiska tänkandet för en svensk publik som är bekant med folkhemsideologier. Observera att inte är en förskönande eller idealiserande term utan ett begripliggörande begrepp som bär med sig den problematik vi känner igen från folkhemstänkandet. Hade jag skrivit för en latinamerikansk publik hade jag istället valt att likna tendensen vid en "islamisk befrielseteologi". Hade jag talat med kontinentaleuropéer hade jag valt "islamdemokrater" och för en nordamerikansk publik förmodligen "liberalislam".

Gardell menar också att denna anpassning är viktig, eftersom islam i västs ögon är fläckat av den koloniala bilden av muslimer.

– Att det blir viktigt att likna det politiska tänkandet kring islam vid -ismer vi känner igen från hemmaplan sammanhänger med de fasta kunskapsramar sanningsregimerna uppställt för vårt samtal kring islam och muslimer. Politiskt tänkande muslimer är sådana vi talar om – inte sådana vi talar med. Den fördummande islamofobin har fört med sig att politiskt aktiva muslimer inte kan tala själva, aldrig kan komma till tals eller bli tagna på allvar, eftersom vi i väst är så fläckade av vår koloniala kunskapsproduktion att vi inte skulle lyssna – om inte denna muslim bekräftade våra fördomar som en religiös fanatiker.

Socialt ansvar

Organisationer som till exempel det Muslimska brödraskapet vill se demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och en social jämlikhet. I kontrast till de stora statliga moskéerna där de statligt anställda böneledarna aktar sig för att ifrågasätta, är deras källarmoskéer ofta sprängfulla till fredagsbönen. De arbetar ofta i socialt utsatta områden där man bedriver såväl sjukvårdskliniker, som centrum för ungdomar, och engagerar sig i fackföreningar på klassiskt folkrörelsevis. Folkhemsislamisterna eller islamdemokraterna är naturligtvis en mycket heterogen rörelse, men Gardell vill hävda att dess vänsterfalang påminner om en klassisk socialdemokrati:

– Ja kanske inte Göran Persson, men eventuellt Göran Greider. Det är en reformistisk rörelse som tar avstånd från våld och revolution, men de har även en syn på ekonomisk jämlikhet som är klart socialdemokratisk. Kanske liknar de mest Broderskapsrörelsen.

Högerfalangen påminner istället om delar av kristdemokraterna – borgerlig men med sociala visioner.

– Skälet till att de håller samman är att de verkar i en så otroligt spänd miljö, ofta under hårdföra diktaturer. Om man lyckas i sitt uppsåt – att införa demokrati – kommer de troligen att sönderfalla längs de här konfliktlinjerna.

Hos folkhemsislamisterna finns även en stark tro på att man som praktiserade muslim måste ta ett samhälleligt ansvar.

– De skulle hävda att du inte kan vara en god muslim om du bara ägnar dig åt din egen privata frälsning och inte samtidigt engagerar dig för att skapa det goda samhället. Man lyfter fram fatwor som förkunnar att om en enda människa svälter ihjäl i en by är hela byn skyldig till mord. På samma sätt är vi alla ansvariga för alla de människor som går och lägger sig hungriga varje kväll i världen. Här inkluderas alltså i viss mån en ekonomisk demokrati i islamisternas demokratisyn. Även om det till exempel inte är något fel i att vara företagsam och lyckas bli rik, så måste du dela med dig när du väl har förtjänat några pengar, säger Mattias Gardell.

Vår tids islamofobi

Korsfarartiden och framför allt kolonialismen har lagt grunden till den islamofobi som väst idag upplever, menar Gardell. Under kolonialtiden grundläggs centra på olika platser i arabvärlden som specialiserar sig på kunskap om de koloniserade – "de andra". Det är dessa kunskapssamlare som framställer den muslimska världen som tidlös, irrationell, styrd av despoter med passiviserade om dock blodtörstiga undersåtar.

– Att dominera andra föder rädslor om "de andras" uppror. Dessa känslor växer fram samtidigt som den muslimska världen koloniseras, och det är nog ingen tillfällighet att vi idag matas med bilder av en blodtörstig terrorislam, samtidigt som västvärldens militär engagerar sig i nykoloniala anfallskrig mot muslimska samhällen.

Och Gardell är inte nådig i sin kritik av den svenska regeringens förhållningssätt till dessa krig:

– Jag förstår faktiskt inte vad det är de sysslar med. När man läser försvarsministerns propositioner så står det att man idag inte ser några militära hot mot Sverige, men sedan vill man alltså utöka den trupp som finns under NATO-flagg i Afghanistan. Svensk militär ska inte låna sig till koloniala straffexpeditioner. Fortsätter vi med det kan vi nog räkna med att det i framtiden kommer att finnas hot mot våra gränser.

Terrorismen kommer naturligtvis inte från ingenstans, menar Gardell, som också anser att det egentligen är ett under att vi fick vänta så länge som till den 11 september 2001 innan någon från syd slog tillbaka mot USA – med tanke på de mer än 150 krig och militära interventioner landet varit inblandade i under dess korta historia.

Hur borde socialdemokratin förhålla sig till de moderata islamistiska rörelserna?

– Socialdemokraterna har sagt att de vill främja demokrati och pluralism i Arabvärlden. Om detta stämmer bör ni inleda kontakter med dem som förespråkar detta, även om det skulle vara till exempel det Muslimska brödraskapet och Hamas-rörelsen. Det kommer att finnas många områden där ni tänker förvånansvärt lika – och vissa där ni inte gör det. Men man måste inleda en kritisk dialog.

– Det är också upprörande hur man straffar det palestinska folket. De har hållit ett otroligt demokratiskt val – utan att ens ha en stat till att börja med, men då väljer väst att bojkotta den valda regeringen. Genom att ställa upp på detta har den svenska socialdemokratin gjort sig medskyldig till allt det som hänt under det förstå året med demokrati i Palestina – tre gånger så många dödsoffer som året innan, skyhög arbetslöshet och ett stöd till Israel som håller folkvalda politiker fängslade utan rättegång.

Att Palestinakonflikten löses är extra viktigt, menar Gardell.

– Den har en nyckelroll i den globala ordningen och skulle egentligen kunna lösas ganska lätt om man bara satte som mål att implementera de FN-resolutioner som faktiskt finns. Alla måste förstå att det blir konstigt om man ställer vissa krav på en del stater och sedan ger andra undantag. Det är inte hållbart i längden.