Enprocentarna

 

Den rikaste procenten i Sverige blir allt rikare. Men vilka är de, vad gör de och varför ska vi bry oss? 

Han sitter bakom sitt stora skrivbord på en mycket dyr adress i Stockholm. Utanför har hösten färgat staden grå, men här inne är det varmt och ljust. Angenämt.

– Jag har inget att be om ursäkt för, jag har inte tagit någonting från samhället, säger han.

Kanske är han den typiska svenska ”enprocentaren”. En vit, förmögen äldre man vid god vigör. Han är bankdirektör och miljardär. Tillhör den extrema toppen även inom den rikaste procenten – de som drar iväg ekonomiskt och lämnar oss andra bakom sig. Vilka är då Sveriges rikaste en procent och hur ser de på sin makt och rikedom?

Eliten drar iväg

Länge sades det att deras välstånd snart skulle sippra ner och gynna oss alla, men det var helt enkelt aldrig sant. Festen har bara fortsatt och fortsatt och vi kommer inte att bli bjudna. I Sverige ökar klyftorna mellan en växande underklass och en liten elit som bara blir rikare och rikare. Fenomenet tog sin början på 1980-talet, när bland annat neoliberalismens intåg, politiska omsvängningar med sänkta skatter, tredje vågens globalisering och teknikutvecklingen skapade nya möjligheter till investeringar och rikedomar. Värdet på företagen har ökat och några få har blivit väldigt rika. Och det har gått snabbt.

Enligt Bengt Ericson, författare till Den nya överklassen (2010) visste inte en enda svensk direktör vad en bonus var för något på 1980-talet. Idag vet de. Uppdrag granskning (21-09-2016) visade att de senaste tio åren har bonusarnas belopp för de svenska företagens vd:ar mer än fördubblats. Trots att många företag gått sämre har pengarna fullkomligt regnat över direktörerna. Vi bevittnade senast i somras hur Ericssons vd Hans Vestberg hann plocka ut över 200 miljoner kronor i ersättning innan han fick sparken (efter sex år på posten). Som plåster på såren fick han 28 miljoner i avgångsvederlag.

Utvecklingen gäller både inkomst- och förmögenhetsfördelningen i Sverige. Enligt LO:s rapport Makteliten (2016) har vd:arna på de 50 största bolagen inkomster som är 50 gånger större än den vanliga industriarbetarens. Det kan jämföras med 1980-talet då den ekonomiska eliten tjänade nio gånger mer än en industriarbetare. Vad gäller förmögenhetsfördelningen är det dock svårare att få en exakt uppfattning om hur denna ser ut idag. Sedan Alliansregeringens avskaffande av förmögenhetsskatten förs inte längre någon offentlig statistik över förmögenhetsfördelningen i Sverige. År 2007, det sista året med offentlig statistik, hade Sveriges enprocentare med störst förmögenheter drygt 17 procent av den totala förmögenheten i landet. I april 2016 gavs dock en ny studie ut där utvecklingen efter 2007 uppskattas av nationalekonomerna Daniel Waldenström och Jacob Lundberg. De uppskattar att den 1 procent med störst förmögenheter hade ökat till drygt 21 procent av de totala förmögenheterna år 2012. Därtill göms stora summor av svenskarnas förmögenheter idag i skatteparadis runtom i världen.

– Detta är inget som syns i den vanliga inkomst- eller förmögenhetsfördelningsstatistiken. Den ekonomiska ojämlikheten är alltså egentligen mycket värre än vad vi faktiskt kan observera, berättar Anna Almqvist, ekonom på LO och författare till Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige (2016).

Mycket tyder på att kapitalinkomsternas (inkomst av sparat kapital, som ränta och reavinster) ökade betydelse är en viktig drivkraft till varför den absoluta toppen drar ifrån. Enligt Anna Almqvist beror detta dels på att kapitalinkomsterna har blivit större över tiden och att de blivit koncentrerade till toppen av fördelningen och på så vis tillfallit den rikaste procenten.

– Kapitalinkomster har alltid varit en viktigare del för hushåll med höga inkomster. Detta innebär att om kapitalvinsterna blir större (så som de blivit) så leder detta till ökad inkomstojämlikhet, säger Anna Almqvist.

Dessutom har, sedan millennieskiftet, bidrag, försäkringar och skatter blivit mindre utjämnande vilket lett till att de med lägst inkomster halkar efter.

– Den svenska utvecklingen är en del av en internationell trend. Man har funnit att avregleringar av finansiella marknader i flera länder lett till stora ökningar av inkomsterna i toppen. I Sverige har vi dessutom haft förändringar i skattesystemet, till exempel avskaffandet av förmögenhetsskatten (2007) och den förändrade fastighetsskatten (2008), som bidragit till att kapitalinkomsterna blivit en viktigare bakomliggande orsak till den ökande ojämlikheten, säger Anna Almqvist.

Sett i ett internationellt perspektiv menar Jesper Roine, nationalekonom vid Handelshögskolan i Stockholm, att Sverige fortfarande är ett förhållandevis jämlikt land. Ökande inkomstskillnader är inte heller unikt för Sverige då en stor majoritet av OECD-länderna har upplevt ökade inkomstskillnader under de senaste decennierna. Dock menar Anna Almqvist att ojämlikheten verkar ha ökat särskilt mycket i Sverige. Under tidigt 1980-tal hade vi de mest jämlika inkomsterna i OECD; idag har såväl våra nordiska grannländer som flera centraleuropeiska länder mer jämlikt fördelade inkomster än Sverige har.

Vilka är de?

Enprocentarna består av en överklass på ungefär 80 000 personer, varav många är entreprenörer eller direktörer i stora företag med höga inkomster i form av löner och kapital. Enligt den franske fördelningsekonomen Thomas Piketty är det bästa sättet att bli rik på att ärva eller äga. Den som redan har, är den som har förutsättningar att få mer och det som sker är helt enkelt att de rikaste tar en allt större del av kakan. Därför tillhör också de rikaste enprocentarna i Sverige de mer kända storspelarna, så som familjerna Kamprad, Rausing, och Wallenberg. Finanssläkten Wallenbergs motto sägs faktiskt vara ”esse non videri”, latin för ”vara men inte synas”. Ett motto som väl exemplifierar finanselitens enorma inflytande bakom kulisserna.

Dessa rikingar syns dock ofrivilligt oftare än de andra enprocentarna i offentligheten. När Wallenbergbolaget Investor firade hundra år i oktober 2016 var bland annat statsminister Stefan Löfven och närings- och innovationsminister Mikael Damberg inbjudna till den glamourösa festen på Grand Hotel i Stockholm. Familjen Wallenberg har alltid ansetts ha goda relationer med Socialdemokraterna och senare samma månad sågs Marcus Wallenberg vid Stefan Löfvens sida under det omtvistade statsbesöket i Saudiarabien. Enligt källor till Expressen (21-10-2016) var huvudskälet till resan familjen Wallenbergs önskan att omförhandla restriktionerna kring vapenhandeln med Saudiarabien.

Bland de rikaste enprocentarna finns också en grupp yngre IT-entreprenörer som seglat upp på listorna över landets rikaste. Hit hör Niklas Zennström (Skype), Daniel Ek (Spotify) och Markus ”Notch” Persson som sålde succéspelet Minecraft till Microsoft, vilket placerade honom på Forbes lista över världens dollarmiljardärer och gjorde honom till Sveriges rikaste entreprenör.

En annan grupp med enorma inkomster, som bland annat blivit uppmärksammade på grund av misstankarna om att deras förmögenheter till stor del finns oredovisade i olika skatteparadis, är riskkapitalisterna. De verkar helst i skymundan bakom företagsnamn som Industri Kapital, EQT och Nordic Capital. Conni Jonsson (EQT) och Harald Mix (Altor som bland annat äger Apoteket Hjärtat) är två av de mest förmögna i den svenska riskkapitalindustrin och plockade mellan 2010 och 2012 ut hundratals miljoner kronor i ersättningar.

Personerna i riskkapitalbolagens toppskikt har också makt över hundratusentals människors arbeten och skolgång. I boken De svenska riskkapitalisterna (2014) ger riskkapitalfonden EQT:s Conni Jonsson sin syn på de enorma ersättningarna.

– Vi kan inte be om ursäkt för att vi tjänat så mycket pengar, säger han i boken.

Detta synsätt tycks återkomma bland de rika svenskarna. De tycker helt enkelt att de är värda dessa enorma summor, som de gjort sig förtjänta av genom sina entreprenöriella färdigheter och förmåga att placera pengar i olika bolag världen över. Vår direktör bakom det stora skrivbordet i det varma, ljusa rummet på Östermalm i Stockholm menar att om det inte vore för pengarna skulle han ”lika gärna kunna köra buss”, men att entreprenörerna och direktörernas arbetsinsatser helt enkelt är så värdefulla att de måste premieras högt. Han tillhör gruppen finansmän dit också Gustaf Douglas (ledamot för Moderaterna 2002–2014 samt ägare till ett av världens dyraste frimärken), Melker Schörliing (Melker Schörling AB) Carl Bennet (Carl Bennet AB-Gruppen) hör.

Enligt Jesper Roine är det viktigt att komma ihåg att det finns stora skillnader inom den rikaste procenten där också en liten del har dragit iväg och blivit ännu rikare.

– Ju högre upp en tittar i fördelningen syns en ökad koncentration. Framförallt är det den 0,01 procenten, alltså enprocentarnas egen enprocent, som dragit iväg extremt, förklarar han.

Bland de namn som syns på de guldkantade listorna över Sveriges rikaste finns också den stora gruppen enprocentare som är svåra att sätta fingret på vilka de är. För att räknas till den här gruppen behöver en generellt ha en nettoförmögenhet på ca 30 miljoner kronor (2012). Vad gäller ren inkomst tjänar den rikaste procenten idag ungefär en tiondel av alla inkomster som tjänas i Sverige.

De är vd:ar, direktörer, ordföranden, arvtagare och riskkapitalister. De är ofta vita medelålders män, med några undantag. De rör sig bland varandra och bosätter sig ofta i samma områden. De flesta kring Stockholm, då gärna på Östermalm, Djurgården eller Djursholm. En del av enprocentarna är också bosatta i Göteborg, i Lomma i Skåne samt på gods och herrgårdar runtom i landet. Idag har det också blivit populärt att bosätta sig utomlands på platser med lägre skattesats. Enprocentarna vill bo stort, gärna med närhet till vatten. De har tillgång till dyra utbildningar, nätverk, privat vård och omsorg. De umgås med varandra, sätter sina barn i samma skolor och håller varandra om ryggen. Samtidigt pågår en ständig tävlan där de rika jämför sig med varandra. Det gäller att visa upp sina rikedomar genom statusmarkörer såsom bostäder, sommarresidens eller lyxiga båtar. På fritiden jagar de och spelar golf. Enligt Bengt Ericson bagatelliserar enprocentarna sin rikedom och vill inte gärna erkänna sin makt. De syns och granskas mycket sällan.

Varför ska vi bry oss?

Trots att de syns och granskas så sällan påverkar de i allra högsta grad samhället genom sin rikedom och makt. Ju rikare enprocentarna blir, ju mäktigare blir de och desto viktigare blir deras intressen. När pengar hamnar på hög hos ett fåtal människor skapas en orättvis tillgång till makt och politiskt inflytande. Detta kan få konsekvenser både för demokratin och ekonomin enligt Thomas Piketty i Kapitalet i tjugoförsta århundradet (2013).

Den ojämlika tillgången till makt som antas komma med ekonomisk ojämlikhet är en av orsakerna till att ökade inkomstskillnader oroar också många andra forskare. Också Joseph Stiglitz, Kate Pickett och Richard Wilkinson har pekat på att stora ojämlikheter är skadligt för samhället och kan ha negativa effekter på sammanhållning, demokrati, hälsa och kriminalitet. Även OECD och IMF är tydliga med konsekvenserna.

Till exempel kan ekonomisk ojämlikhet bidra till att tilliten i samhället minskar. När det svenska välfärdssystemet inte bekommer dem som kan införskaffa all sin service privat kan de bli mindre lockade att använda gemensamt finansierade lösningar.

– Då kan en del av motivet till varför vi betalar skatt försvinna. Det här skapar en spänning i systemet och påverkar politiken, säger Jesper Roine.

Dessutom förfogar många av enprocentarna över det riskkapital som investeras och omvandlas till vinster i välfärden. När vårt samlade pensionskapital flyttas till börsen och när beslut om vården och skolan fattas av bankstyrelser på Jersey, då har makten flyttats till det privata. Det innebär mer pengar och mer makt till den rikaste procenten.

Hur ska det gå?

De åker på tjänsteresor med statsministern, för fogar över våra pensionspengar, flyr undan skatt för vår gemensamma välfärd, påverkar politiken och omger sig med både den ena och andra ekonomiska förmånen vi andra aldrig kommer att se röken av. Dessutom blir de bara rikare och rikare. Studier visar att vi svenskar i allmänhet tror att de rika äger mycket mindre än vad de i själva verket gör, men också att vi önskar ett mer jämlikt samhälle.

Utvecklingen med växande ekonomiska klyftor kommer inte att avstanna eller vända av sig själv. Det går att förändra, men då krävs politisk vilja. Skillnaderna har ökat kontinuerligt under de senaste 30 åren, oavsett färg på regeringen. Att toppen drar ifrån, framförallt som ett resultat av ökade kapitalinkomster, är den ena stora delen av detta. Den andra delen handlar om att stora grupper halkat efter, framförallt som ett resultat av att socialförsäkringssystemen och skattesystemet blivit mindre omfördelande. Det är viktigt att frågor kring detta kommer upp på den politiska agendan igen. Strukturerna är ingen naturlag. Bara ett system som kan förändras. Vi kan dock inte lämna det åt riskkapitalisterna och direktörerna. De vill bara tjäna pengar. Då blir det upp till våra politiker att reglera marknaden så att de rikaste inte kan fortsätta att sko sig in i ”välfärdsstatens” fördärv. Vi får inte låta det vara för sent.

 

Texten publicerades ursprungligen i Tvärdrag nr 4/2016