En ny fredsrörelse

Bild: ungisverige.nu

 

Jag äter middag med en vän. Och mellan tuggorna spottar jag ur mig en replik som är lika oinspirerad som slentrianmässig: “Det finns ju ingen fredsrörelse kvar i det här jävla landet!”

På näthinnan har jag dels ett inslag jag såg på Agenda, eller om det var Aktuellt, som följde några i motvinden tappra fredsaktivister i Luleå. Samt den på människor fattiga demonstration mot Värdlandsavtalet som ägde rum förra året. Maj Britt Theorin talade. Hennes och Nej till Nato:s engagemang är skitviktigt. Men kvar står den gnagande känslan: Så få önskar fred i denna krigiska tid. Det finns tydligen inga antiimperialistiska ungdomar. De enda fredsaktivisterna är samma människor som gick i 60/70-talets Vietnamdemonstrationer. Vi borde vara massor som höjer nävarna tillsammans med de pensionerade kvinnor som aldrig ger upp med sina namnlistor, demonstrationer och olydiga kroppar på militärens flygbanor.

Men min vän bekräftar inte min slentrianmässiga tes. “Det finns visst en fredsrörelse i det här landet” säger hon. “Den sitter ju på Medborgarplatsen!”

6 augusti satte sig ett hundratal ensamkommande asylsökande ungdomar på Mynttorget, utanför riksdagen i Stockholm. En sittstrejk som pågått i över två veckor och som sedan en tid tillbaka utspelar sig på Medborgarplatsen. Deras krav är att alla utvisningar till Afghanistan ska stoppas, eftersom “det som väntar dem som åker tillbaka är trakasserier, människohandel och hemlöshet”.

– Jag önskar att vi inte var tvungna att göra den här sittstrejken, säger talespersonen Mahmood Rezai till Tvärdrag. Men ingenstans i Afghanistan är det tryggt just nu. Vi kommer sitta här tills den svenska regeringen och Migrationsverket stoppar utvisningarna.

19 augusti demonstrerar ett gäng rasister mot sittstrejken och skriker “Inga afghaner på våra gator”. På de strejkandes sida sluter många andra upp, med röda hjärtan som fyller plakaten och som skanderandes “kärlek, kärlek” överröstar rasisterna.

– Det visade att det faktiskt finns många i Sverige som vill stoppa utvisningarna till Afghanistan och stå upp för våra mänskliga rättigheter, säger Mahmood Rezai. Det kändes jättebra när jag såg flera svenskar från olika partier och organisationer som stöttade oss.

Dagen efter demonstrerar de strejkande ungdomarna. Stockholms gator fylls av stämmor ropandes “Jalla, jalla, Sverige för alla”. Händer i luften formar peace-tecken och hjärtan. Tillbaka på Medborgarplatsen varvas tal, ramsor och jubel. På trappan till Medborgarhuset hänger banderoller. “Skicka oss inte till döden” “Afghanistan är inte säkert – vi behöver amnesti” “Stop deportations” “Låt våra vänner stanna” “If you believe I have the right to a life, come sit with me!”

På frågan om vad de förväntar sig av en organisation som SSU svarar Mahmood Rezai:

– SSU:are har varit här och visat stöd för oss. Men vi vill att de ska göra mer för att påverka Socialdemokraterna att stoppa utvisningarna. Det vill jag fråga alla som kommer hit från SSU – vad kommer ni göra för oss och våra mänskliga rättigheter?

På Medborgarplatsen sitter en rörelse av människor som känner krigsindustrin inpå bara skinnet. Som har fått nog och säger ifrån. Som vägrar ge upp med sina demonstrationer, uttalanden, presskonferenser och olydiga kroppar på trappan till medborgarnas hus. Som genom sin protest blir ett subjekt. “Skicka oss inte till döden.” Det är en fredsrörelse.

Det är ungdomens livslust så flammande röd, som ger färg åt den stig de beträtt. Den är arg, den är ung, den är fylld utav sorg. Ungdomen vandrar framåt, och det är vår medmänskliga plikt att vandra med dem. Och sitta med dem. Sida vid sida.