En kulturarbetares liv

 

I måndags skrev jag på papper för mitt fjärde jobb. Ett, två, tre fyra, nu blir det till att använda almanackan som kudde och sy fast namnbrickan på bröstet.

”Jo men det är väl fantastiskt att du har fått jobb på en riktig konstinstitution” säger mina kulturarbetarvänner. ”Nä men fy fan, en timanställning till, du kommer ju aldrig kunna ta ett lån eller gå i pension” säger resten.

Kulturarbetare i Sverige 2016, och med fyra jobb kan jag faktiskt försörja mig, med nöd och näppe.

Ibland brukar jag tänka på mitt yrkesval. Vad förväntade jag mig? Det är ju inte som att kulturarbetaren någonsin har kvalat in till en sådan där framtida-jobb-prognos som Saco vaskar fram en gång om året. Jag läser den där prognosen och grämer mig i en minut över varför jag inte blev VVS-montör. VVS-montör är alltid med.

För kulturarbetaren är det lågkonjunktur även när det är högkonjunktur.

Jag tänker på mina föräldrar och samhället de växte upp i, ett samhälle som slog världsrekord i klassresor. Mina föräldrar som saknar gymnasiebehörighet och deras dotter som samlar på akademiska poäng, men fel akademiska poäng. Vilken jävla fail. För det är väl det den svenska staten försöker signalera till oss som valde att studera på en institution som är permanent underfinansierad? Eller som arbetsförmedlaren på Arbetsförmedlingen Kultur formulerade det: ”Är det samhällets uppgift att finanisera era drömmar?”. Nej men om den speciellt inrättade avdelningen för oss som har extra svårt att få jobb inte ens tror på oss, då kanske det är lika bra att lägga ner.

I regeringens budgetproposition hittar vi kulturen under utgiftsområde 17 tillsammans med den brokiga skaran medier, trossamfund och fritid. Den största kulturbudgeten på tio år säger Alice Bah Kuhnke, 7,59 miljarder. En hisklig summa pengar, absolut. Men sett i ett vidare perspektiv utgör kulturbudgeten knappt 0,8 procent av statens totala budget. Eller ännu mer skrämmande, en knapp femtedel av det svenska rättsväsendet. Jobba förebyggande, anyone?

Samtidigt som kultursverige desperat fightas mot kronisk underfinansiering, tar kulturdebatten i Sverige en ny skrämmande vändning. Där Ann Heberlein härjar fritt på bästa sändningstid och där Sverigedemokraternas åsiktskorridor vidgas för varje dag. Okunskap bekämpas bäst med kunskap, och tro mig den kunskapen har vi gott om. Men när kulturtidskrifter går på knäna, länsteatrar får skära i sin verksamhet och den fria konsten får indraget stöd då är det något helt annat vi signalerar. Hoppet för en generös och progressiv kulturpolitik vilar på socialdemokratins axlar.  För innan vi hunnit blinka står det en ny Lena ”kultur har en negativ klang” Adelsohn Liljeroth och skär i den blödande kulturbudgeten. Vår tid måste vara nu.

I morgon tänkte jag ta lite obetald semester från mina fyra jobb. Det tar vi och skålar i billigt rödvin för!