En feministisk utrikespolitik kräver mer än tomma ord

För tjugo år sedan antogs Pekingplattformen i Beijing. Ett tillägg till FN:s Kvinnokonvention som på ett banbrytande sätt diskuterar kvinnors rättigheter, fred och säkerhet. Nu är tiden inne att utvärdera arbetet. Hur mår den feministiska säkerhetspolitiken idag? Sofia Tuvestad, politisk handläggare på Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), rapporterar för Tvärdrag. 

2014 HAR BESKRIVITS som den feministiska vårens år i Sverige, men det var också ett mardrömsår av patriarkalt förtryck och våld. Den terroristgrupp som kallar sig Islamiska staten började sprida skräck i Irak, och fredsförhandlingarna om kriget i Syrien utestängde kvinnorättsorganisationer och misslyckades igen. I Nigeria blev Boko Harams attacker allt mer brutala, och i vårt närområde blev Ukraina invaderat av ett expansionistiskt Ryssland. Listan över det våld som under förra året tvingade över 50 miljoner människor på flykt kan göras lång. Att Margot Wallström tänker driva en feministisk utrikespolitik ligger rätt i tiden politiskt, men även strategiskt. Vi är i desperat behov av nya strategier för att bygga fred och det bästa vi kan önska oss är en global löpeld av feministiska vårar.

FEMINISTISK UTRIKESPOLITIK handlar inte bara om att fler kvinnor ska bli diplomater och ministrar. Progressiva feminister ser att samhällen som är mindre ojämställda också är mindre våldsbenägna, att fredsavtal med genusperspektiv blir mer hållbara, att individers säkerhet är en förutsättning för att förhindra nya konflikter, medan våldsamma maskulinitetsnormer och vapenspridning kan få dem att blossa upp. Feminister synliggör det absurda i att kvinnor stängs ute från fredsprocesser. Statistik från FN visar att 92 procent av fredsförhandlarna varit män.

I FRÅGOR SOM mest fundamentalt påverkar oss som människor, de som sätter villkor för individers och samhällens liv och säkerhet, möter kvinnor som kräver halva makten ett nästan otänkbart motstånd. Feministiska aktivister i konfliktområden utsätts för hat, hot och våld i så grova former att det är svårt att förstå hur de orkar fortsätta.

JAG HOPPAS ATT 2015 blir året då fler förstår vad feministisk utrikespolitik egentligen handlar om. Jag vill att det blir året då fler feminister vaknar upp och riktar sin ilska och kraft mot den militarism som ofta blir det våldsamma patriarkatets drivkraft, skydd, och strategi för att ordningen inte ska rubbas.

SOM EN DEL I det arbetet behöver vi rikta blicken mot den internationella diplomatin. Flera förhandlingar står på agendan där progressiva krafter har chansen att vända det senaste decenniets globala feministiska backlash. Under 2015 ska det internationella samfundet ta fram nya globala utvecklingsmål, diskutera hur utvecklingsarbetet ska finansieras, och förhandla om ett internationellt klimatavtal. FN:s kvinnokommission ska utvärdera arbetet för jämställdhet utifrån den historiska Pekingplattformen, som för 20 år sedan tog sig an säkerhetspolitiken ur genusperspektiv på ett banbrytande sätt. FN:s säkerhetsrådsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet firar 15-årsjubileum, vilket innebär att arbetet utvärderas och nya strategier ska tas fram. I alla dessa processer behövs feministisk utrikespolitik.

FÖR DET FÖRSTA måste vi prata om pengar. När Malala Yousafzai mottog Nobels fredspris talade hon inte bara om flickors utbildning. Hon pekade också på det våld och den militarism som hon själv drabbats av, de normer och prioriteringar som står i vägen för hennes mål. Yousafzai frågade: Varför är de länder som vi kallar ”starka” så mäktiga när det kommer till att skapa krig, men så svaga när det kommer till att bygga fred? Varför verkar det vara så lätt att bygga vapen men så svårt att bygga skolor?

VI TALAR OFTA och gärna om Malala Yousafzais kamp för att flickor ska gå i skolan. Mer sällan lyfter vi hennes kritik mot hur resurser fördelas. Men naturligtvis hänger det ihop. Under 2013 spenderade världen stater totalt 1750 miljarder dollar på militära utgifter. Motsvarande siffra för biståndet är idag cirka 135 miljarder dollar. Vi vet redan att den summan inte räcker för de utmaningar som måste mötas.

MELLAN 2001 och 2011 nära dubblerades värdet av handeln med så kallade små och lätta vapen, så som handeldvapen. Det slags vapen som Malala Yousafzai blev skjuten med, och det slags vapen som USA har överfört i över 450 000 exemplar till Afghanistan utan tillräcklig kontroll över vart de tagit vägen. Tillgången till vapen bryter ned tilliten mellan människor, den förstärker makthierarkier mellan kvinnor och män, och gör konflikter väpnade såväl i som utanför hemmet. Min vän och kollega Annie Matundu Mbambi från DR Kongo sa en gång om vapenspridningen i hennes land: En man med en machete kan våldta en kvinna. Två män, varav en har ett skjutvapen, kan våldta en hel by.

1995 SKREVS MÅLSÄTTNINGAR om nedrustning och minskning av världens vapenhandel in i Pekingplattformen. Men vi har snarare upplevt en upprustning. Militarism ses som den primära lösningen på varje lokalt, nationellt och internationellt problem – oavsett vad problemet består i, sa nyligen den liberianska kvinnorättsaktivisten och fredsprismottagaren Leymah Gbowee till staterna i FN:s säkerhetsråd.

DEN FEMINISTISKA utrikespolitiken måste följa Yousafzai och Gbowee och kräva nedrustning som en förutsättning för utveckling och fred, som ett utmanande av patriarkatet i dess yttersta, mest våldsamma form. Wallströms fokus på nedrustning är en välkommen och logisk del av den feministiska utrikespolitiken som måste gälla även vårt eget handlande. Socialdemokraterna kan inte längre hålla svensk vapenindustri under armarna och beväpna diktaturer där kvinnor inte ens ses som medborgare. Bland de länder som fått köpa svenska vapen finner vi även Malala Yousafzais Pakistan.

FÖR DET ANDRA måste vi tala om makt. En feministisk utrikespolitik ska utmana politikens former och omfördela makten. Den kritiska feminismen kräver mer än fler kvinnor på politiska toppositioner, den blottlägger och kritiserar konstruerade idéer om hur samhällen ska styras. Den vet att kvinnor och feministiska aktivister i konfliktländer oftare är engagerade i gräsrotsrörelser som arbetar nära befolkningen, medan männen sitter på den formella makten och på pengarna. Den kräver att politiken för fred och säkerhet demokratiseras. Här finns ett enormt arbete att göra.

I JUNI FÖRRA året bjöd Storbritanniens dåvarande utrikesminister William Hauge in regeringar och organisationer till London för ett möte om att stoppa sexualiserat våld i konflikter. Vi fick lyssna till minister efter minister som i retoriken var rörande överens om att kvinnor och kvinnorättsorganisationers makt måste öka för att våldet ska stoppas. Hague själv deklarerade att regeringar inte ska behöva påminnas om att kvinnor ska delta i varje beslutsfattande forum. Det borde inte vara en sådan svår kamp som det är, sa han, att ändra gamla vanor.

MEN NÄR DET verkligen gäller blir det tyst. I anslutning till Londonmötet träffades ledare från bland andra Nigeria, Kamerun, och Tchad med representanter från EU och USA för att ta fram strategier mot Boko Haram. Mina vänner i den nigerianska kvinnofredsrörelsen hade arbetat hårt för att kvinnoorganisationer skulle få delta, ge sina perspektiv, ställa sina krav. Som representanter från civilbefolkningen, och som experter på kvinnors rättigheter och det lokala freds- och säkerhetsarbetet. Det är ju vi som har erfarenheterna från marken, sa min kollega Joy Onyesoh, det är ju vi som lever med våldets verklighet. Arrangörerna svarade att det inte var ”lämpligt” att låta kvinnorna från Nigeria delta.

EN FEMINISTISK utrikespolitik ska stärka fredliga, feministiska krafter. Deras kamp måste stödjas med sådan tydlighet att exkludering som den i London en dag inte längre är möjlig. Det är genom lokalt förankrade aktörer som de nödvändiga kraven och de hållbara lösningarna kan komma, inte genom att makten över krig och fred förblir hos de ofta korrupta makteliter som i värsta fall tjänar på våldet som ett kontinuerligt tillstånd. Pekingplattformen, säkerhetsrådets resolutioner, de nya utvecklingsmålen, allt detta måste vi använda under 2015 som en språngbräda för att kräva mer.

VI VET ÄNNU inte hur Margot Wallströms feministiska utrikespolitik kommer att se ut. Den har bara börjat. Men att Wallström väljer att sätta feminismen i centrum för regeringens utrikespolitik är knappast förvånande, inte bara mot bakgrund av hennes arbete i FN. Feministisk utrikespolitik är en naturlig fortsättning på socialdemokratins världssyn och värderingar där fler röster, grupper, klasser, ska vara med och bestämma om grundläggande livsvillkor och prioriteringar av gemensamma resurser – också i freds- och säkerhetspolitiken. Om den vågar vara antimilitaristisk utgör den feministiska utrikespolitiken den plattform vi behöver för att hitta nya lösningar och bygga säkerhet som håller.