En bok i terrorns tid

Som journalist på Reuters har Eva Sohlman fått unika inblickar i ett för västerlänningar i allmänhet och för västerländska kvinnor i synnerhet mycket otillgängligt land – nämligen Yemen.

För en person som jag, som inte vet så mycket om landet utan mest har förutsatt att det varit en fattigare men i övrigt snarlik kusin till den nordliga grannen Saudiarabien är "Arabia Felix i terrorns tid" en mycket nyttig lektion.

Yemen är Arabvärldens fattigaste land. Av dess 22 miljoner invånare lever hälften på mindre än två dollar om dagen och analfabetismen är mycket utbredd. Två av tre kvinnor kan varken läsa eller skriva. Samtidigt som landet är på gränsen till demokrati och ett av de mest öppna i regionen – har de överraskande fria val resulterat i att den sittande presidenten Ali Abdullah Saleh regerat i sammanlagt 28 år – 12 år i Nordyemen och 16 i det förenade landet.

Sohlman besöker den judiska minoritetsbefolkningen, ett kvinnofängelse och utgrävningarna efter drottningen av Sabas tempel. Hon träffar många högt uppsatta personer med vars hjälp hon kartlägger det samarbete med USA som Yemen bedriver för att bekämpa terrorismen och låter också vanliga yemeniter uttrycka sina åsikter i detta svåra dilemma. Landet är fattigt och sönderslitet av inbördeskrig och dessutom ett getingbo av klanstrider – vilket tydligen är den främsta anledningen till att USA valt att inte invadera som man gjort på andra ställen i regionen, eftersom de insett riskerna med att fastna i de struliga inrikesrelationerna.

Istället stöder de regeringens insatser för att gripa och hålla terrorister fängslade. I fängelset konfronteras fångarna av till exempel skriftlärda som ifrågasätter deras idéer och försöker övertyga dem om att koranen inte ställer upp på deras våldshandlingar. Boken förtäljer dock inte så mycket mer om metoden, mer än att ingen egentligen vet om det fungerar att försöka "omvända" terroristerna – och samtidigt som det naturligtvis är lika oacceptabelt att hålla fångar utan ordentlig rättegång, liksom det är på Guantanamo och överallt annars.

Boken kommer aldrig riktigt under skalet på Yemen. Jag saknar berättelserna om vardagslivet och en djupare känsla för de människor Sohlman besöker. Nu blir det alltför lätt att bara skrapa på ytan och vad de khat-tuggande och kalasjnikov-bärande männen egentligen tänker förblir en hemlighet. Författaren hinner inte äta lunch med frukthandlerskan Amina som bedriver ett eget företag, konkurrerar ut många av männen i fruktbranschen i huvudstaden Sana'a och som är en kvinna som sprängt nästintill alla könsbarriärer i Yemen. Men Sohlman måste vidare och leta efter spåren av Usama bin Ladin (vars far är född i Yemen och som känns som ett överdrivet spår) och vänta på att intervjua presidenten. Jag tror att de vanliga människorna hade gett boken det djup man saknar ibland. Istället förfaller hon till det annorlunda och exotiska – det som kanske kan bli ett scoop. Hon läser tidigare reseskildringar som kommit för att leta drottningen av Saba, men ser inte att jakten på det exotiska är det minst spännande. Resenärerna i den tidiga koloniala epoken letade efter tecken på de gamla civilisationerna och missade det intressanta som pågick nu. Sohlman går bort sig i sitt sökande efter Usama bin Ladins rötter. Vad är det egentligen för intressant med att besöka avlägsna släktingar till världens mest eftersökte man, som aldrig träffat honom efter att hans farfar fördrevs från sin hemby i början av seklet? Terrorns orsaker finns överallt i det omkringliggande samhället, och den tror jag man hade fått en ökad förståelse om Sohlman istället försökt sig på en djupare politisk analys av Yemen av idag.

Vad boken lämnar efter sig är dock ett sug efter att landet ska hämta sig från inbördeskriget, få ordning på sina vapenlagar och kidnappningar, så att fler kan få privilegiet att resa dit, och kanske slippa att ha tungt beväpnad militäreskort så fort de lämnar huvudstaden. Jemen verkar vara ett vänligt och vackert land, men lätt komplicerat.