Elisabeth Lindberg: Därför sopar Corbyn mattan med konkurrenterna

Den 7 maj förlorade Labour parlamentsvalet i Storbritannien. Nu pågår kampen om vem som ska efterträda Ed Miliband på posten som partiledare. Starkast stöd har Jeremy Corbyn. En till synes oansenlig parlamentsledamot med sockor i sandalerna men med medlemmarna på sin sida. Elisabeth Lindberg tar pulsen på ett Labour i förändring. 

Det är en dryg vecka kvar till Labours framtid avgörs och det lutar åt att Jeremy Corbyn tar hem åtminstone den första valomgången i partiledarvalet. Om inte hela rasket. De andra ledarkandidaterna – Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall – ligger långt efter. Andy Burnham tycks visserligen hoppas på en andra valomgång där han kan mobilisera alla som inte vill se Corbyn leda Labour. Det är en helt annan situation än någon verkar ha kunnat föreställa sig.

Några siffror: De konservativa gick fram med 600 000 röster. För ett land med cirka 45 miljoner väljare är det en ökning med 1,3 procent. Liberalerna förlorade 4,4 miljoner röster. Labour plockade upp 700 000 av dessa. I Skottland röstade 1,4 miljoner på Scottish National Party (SNP) och Labour förlorade alla sina valkretsar utom en. UKIP plockade röster till den grad att självaste Ed Balls, Labours ekonomisk-politiska talesperson, förlorade sin parlamentsplats. Ed Miliband var 2 miljoner röster från att vinna.

Efter den här lilla sifferexercisen är det ganska tydligt att det inte gått en enorm högervåg genom Storbritannien. Det som hänt är att missnöjet, polariseringen och oron inför framtiden ökat. Och framför allt, mer än något annat, att Labour inte pallat trycket och gått i kras.

Utrymmet för Jeremy Corbyn kunde inte varit större. Som Daniel Wolski skriver på Dagens Arena: Hur det än går för honom har han vunnit. Ed Miliband öppnade upp för Labour att prata om ojämlikheten i Storbritannien, men Corbyn har tagit allt ett steg vidare. När han säger att han vill sätta stopp för åtstramningspolitiken tas det på allvar. Han har krävt ett större ansvar för flyktingar i många år. Han röstade nej till Irak-kriget. Sådant tar skruv. Det får unga att strömma till och äldre medlemmar att känna hopp. Eller som en insändare i The Observer sa: Hellre tillbaka till 1970 med Corbyn, när det fanns jobb och bostäder åt alla, än 1870 med Tories.

Ingen av de andra kandidaterna kan på samma sätt distansera sig från tidigare Labour-ledningar och från de konservativas David Cameron. Deras utgångspunkt är att de är valbara. Det har tagit dem tid enbart att komma fram till att de måste gå emot Camerons linje att Labour orsakade budgetunderskottet. Den tveksamheten har fått många Labour-medlemmar att tröttna. De struntar helt enkelt i om valen vinns eller inte så länge deras ledare inte starkt bottnar i sina värderingar. Den som är mest äkta verkar ta hem spelet.

Corbyn har inte öst vackra ord om mänskliga rättigheter och samtidigt gått med på att skära ner välfärden. Han har gått emot sitt parti i över 500 omröstningar hellre än att kompromissa med sina övertygelser. Det är i sig ingen bedrift och skulle Labour ha ett tydligt syfte skulle en person som Jeremy Corbyn fortsätta vara en kufig typ i utkanten.

I Cameron har Labour en motståndare som mer än gärna skär ner 15 miljarder i välfärden, skrotar studiestöden och sänker skatterna för de rikaste. Skotska nationalistpartiet SNP utgör ytterligare ett hot. SNP har lovat skottarna en annan väg än den ”engelska” nedskärningspolitiken om de överger just Labour. Och sist men inte minst måste Labour förhålla sig till EU- och invandringskritiska partiet UKIP som håvar in desillusionerade väljare, främst i norra England och Wales. Inga av de här utmaningarna har det gamla etablissemanget lyckats hitta svar på.

Problemet för de ”Blairites”, som kretsen kring Tony Blair och dess anhängare ofta kallas är att de må ha vunnit val historiskt, men förlorade de två senaste helt och hållet. Det finns i många Labour-medlemmars ögon inget som säger att högern skulle vara bättre på att vinna val än vänstern längre. Tony Blair har blivit en av de mest avskydda politikerna i Storbritannien, både som en reaktion på Irak-kriget och en allmän känsla av ett principlöst ledarskap. Det var sedan lätt för David Cameron att utmåla Labour som inkompetent efter finanskrisen när budgetunderskotten efter de stora bankstöden visade sina röda siffror. De konservativa vann inte valet 2015. Det var Labours stora förlust.

Den 12 september är det dags för nästa kapitel. Blir Jeremy Corbyn vald kommer media göra allt för att släpa honom i smutsen och de konservativas hån kommer aldrig sina. Han kommer säkert få det svårt även inom sitt parti. Men även om Jeremy Corbyn aldrig skulle bli premiärminister har han öppnat ett fönster som tidigare varit stängt. Han säger det onämnbara att staten borde ta större kontroll över ekonomin för att fördela resurser mer rättvist. Hans kritik av nedskärningarna får medhåll av nobelpristagare som Paul Krugman. Corbyn har fått människor att börja tro på politiken som kraft. Hur det än slutar skickar det en tydlig signal till socialdemokratin i hela Europa. Lyssna på människors oro, men ge svar som bottnar i dina värderingar. Det är så äkta förtroende byggs upp.

Elisabeth Lindberg läser ekonomisk historia på Uppsala universitet och är politisk sekreterare på SSU.