Efter alla klimatfiaskon: Nu riktas världens blickar mot Paris

Foto: Alva Snis Sigtryggsson 

I december ska världens länder komma överens om ett nytt globalt klimatavtal. I bakgrunden ekar fiaskot i Köpenhamn och en härdad klimatrörelse laddar nu om. Vissa kallar det de internationella förhandlingarnas sista dödsryckning, andra vårt enda val. Vägen mot den ödesmättade konferensen i Paris är lång och kantad av maktspel och konflikt på högsta nivå. Välkomna till klimatåret 2015.

För att förstå de strukturer och linjer som just nu präglar FN:s klimatförhandlingar skulle vi kunna resa hur långt tillbaka i tiden som helst. Vi skulle kunna stanna vid civilisationernas uppkomst, göra ett längre uppehåll vid industrialiseringens begynnelse och kolonialismens guldålder för att sedan ta korta raster vid 1900-talets alla biståndspolitiska pilotprojekt i valfritt ”u-land”. Historiska maktordningar och bittra fejder försvinner inte bara för att länderna de senaste tjugo åren också träffas inom ramen för klimatkonventionen. Snarare förstärks de. Glöm kalla krigets kärnvapen och röda telefoner. I klimatkrisens värld kan man få ett land att sjunka under havsytan likt Atlantis och tvinga dess befolkning på flykt.

Men tills vidare gör vi bara en kort avstickare bakåt i tiden. Tillbaka till nederlaget i Köpenhamn.

NÄR JAG FÖR första gången kom i kontakt med den globala klimatrörelsen pågick förberedelserna inför det hittills största klimattoppmötet någonsin. I december 2009 stod Danmark värd för en konferens som lockade 120 regeringschefer, 10 500 delegater, 13 500 observatörer och mer än 3 000 journalister. Även Sverige visade intresse för klimatfrågan och kunde dessutom räkna sig som ett slags medvärd till kalaset i egenskap av EU-ordförandeland. Mitt i den obligatoriska cynismen från civilsamhället fanns ändå ett litet hopp om förändring. Hur kunde det inte hända något efter all denna uppståndelse?

SER VI TILLBAKA på de internationella förhandlingarnas stora momentum förstår vi hur en klimatpolitisk kraschlandning ser ut. Efter nattmanglingar på övertid förkastades den sedan månader föreslagna avtalstexten och en helt ny föddes som inte innehöll några bindande åtaganden över huvud taget. Så lämnade vi Köpenhamn.

VI ÄR SNART tillbaka hemma i samtiden igen, men för att förstå var 2015 börjar behöver vi se var 2014 slutade. Nämligen på FN:s tjugonde klimattoppmöte, COP20 i Lima, Peru. ”La tierra no se vende, la tierra se defiende!” Slagorden gick runt, runt bland människorna på Limas gator. «Jorden är inte till salu, den försvarar sig». Luften vimlade av arga, antikapitalistiska banderoller och karikatyrer av världens obeslutsamma ledare. Det var Latinamerikas största klimatdemonstration någonsin och här gick miljöorganisationer, urfolk, biståndsorganisationer, kvinnorättsorganisationer, gruvarbetare och fackföreningar.

NÅGRA KILOMETER BORT låg Pentagonito – lilla Pentagon, den peruanska militärens område. Bakom dubbla polisrader och säkerhetskontroller pågick här FN:s tjugonde klimattoppmöte. Ett möte där oljejätten Shell höll föredrag om fossilindustrins klimatsmarta verksamhet samtidigt som Filippinerna återigen drabbades av en förödande tyfon på andra sidan jorden. En kuslig och i högsta grad konkret påminnelse om hur en förändrad och samtidigt så oförändrad värld ser ut.

BRA – BINDANDE, RÄTTVIST OCH AMBITIÖST 

TILLBAKA I NUET har slagorden på Limas gator tystnat och alla delegater lämnat Pentagonito. 2014 har blivit 2015 och det brådskande allvaret har börjat smyga sig på. I december ska parterna vara överens om ett bindande, rättvist och ambitiöst avtal. Bindande åtaganden, så att arbetet faktiskt blir gjort, Rättvist, så att de med mest resurser och mest ansvar också tar det och Ambitiösa åtaganden så snart det bara går. Tillsammans bildar initialerna den, inför Köpenhamn, outtröttligt upprepade minnesregeln BRA. Frågan är hur många som upprepat ramsan för sig själva de senaste åren. Får vi ett bra klimatavtal i slutet av klimatåret 2015? 

ETT BINDANDE AVTAL

DEN 20 ÅR gamla klimatkonventionens bilaga har länge varit föremål för diskussion, för att inte säga bråk. I den står alla länder uppradade som skrivit under konventionen. Men inte bara rakt upp och ner, utan i en specifik ordning. I en grupp finner vi 1992 års rika länder, i en annan de fattiga och i en tredje de länder som då nyss lämnat Sovjetunionen. Landgrupperna utgör fortfarande grunden för vilka åtaganden länderna ska åta sig – och det här har ställt till det. Kina vill trots sin explosiva utveckling de senaste åren fortfarande räknas som ett land i den fattiga gruppen, vilket i sin tur får USA att gå i taket.

HUR LÅSER VI upp den här konflikten? Den lösning många västländer just nu lyfter fram som sitt skötebarn stavas INDC, Intended Nationally Determined Contributions. Istället för att komma fram till åtaganden som gäller en hel grupp ska varje land för sig «lova» att minska sina utsläpp med si och så mycket. Förhoppningen är att detta ska göra det lättare för alla länder att bidra efter sin egen upplevda förmåga.

MEN SÅKLART FINNS det komplikationer. Till att börja med är mycket fortfarande oklart efter mötet i Lima. De rika länderna var något mer benägna att bestämma att de själva skulle få föreslå åtaganden. Något mindre benägna var de att sätta regler för rapportering, utvärdering, redovisning av åtgärder, eventuella påföljder och annat som garanterar en rättssäker process. Det fanns också en vits med att sätta kollektiva åtaganden på en och samma gång. Just nu finns ingen färdig mekanism för att garantera att ländernas åtaganden gemensamt bidrar till så stora utsläppsminskningar att vi kan hålla oss under två graders global uppvärmning.

ETT RÄTTVIST AVTAL

RÄTTVISEBEGREPPET HAR GJORT en ganska sorglig resa genom FN:s korridorer. Från att bara vara ett slagord som skreks på gatorna utanför seglade så småningom rättvisan in på förhandlingsborden för att nu omärkligt kastas ut genom bakdörren igen.

I DET NYA avtalet ska både fattiga och rika länder bidra. Sloganen «Gemensamt men olika ansvar», som hängt med sedan konventionens instiftande, sitter fortfarande hårt i väggarna men i realiteten är det svårare. Många av världens länder befinner sig nu på samma nivå som England gjorde när det industrialiserades och det som finns att tillgå för rimlig penning är gammal, smutsig och minst sagt koldioxidintensiv teknik. Att kol och koldioxidutsläpp var farligt var såklart inget en industrirusig västvärld tänkte på då, men 250 år av massiva utsläpp senare befinner vi oss där vi är. I en förändrad värld på flera sätt.

TYVÄRR ÄR DET inte vi som i nuläget får smaka på vår egen medicin. Dels för att extrema väderhändelser och klimatförändringar visat sig drabba och komma att drabba fattigare länder i högre grad, dels för att vår beredskap och våra resurser är långt större. Mellan 1994 och 2003 dödade varje extrem väderhändelse i genomsnitt 44 personer i traditionellt rika länder men motsvarande 300 personer i traditionellt fattiga länder.

ETT KLIMATAVTAL KAN därför inte bara innehålla utsläppsminskningar, en ojämlik värld kräver även aktiv resursfördelning. Detta är det meningen att den så kallade klimatfinansieringen ska stå för. Ett pengaflöde från rika länder till fattiga. Eller ett annat sätt att se på det; från de länder som i 250 år släppt ut enorma mängder koldioxid till de länder som nu drabbas av utsläppens konsekvenser. Eller: från de länder som haft 250 år på sig att utvecklas med hjälp av fossila bränslen utan att någon lyft ett finger till de länder som nu ska börja sin industrialisering men måste göra det med ny klimatvänlig teknik, medan hela världen ser efter hur det går. Pengar för teknikomställning, anpassning och rena skadestånd för de förändringar som inte går att anpassa sig till – i bästa fall bara överleva; irreparabelt förstörda åkermarker och länder under havsytan.

FÖR LÄNDER SOM står inför utmaningen att ställa om och anpassa sig, trots knappa resurser och ett stort överhängande hot, är resursfördelningen helt avgörande. Ländernas åtaganden kan inte bara innehålla utsläppsminskningar, för att få ett rättvist avtal måste det också finnas löften om finansiering och bistånd. Men detta är inte så självklart som man kan tro. I förhandlingar där historiska skuld anses vara ett dammigt vänsterbegrepp har det visat sig svårt att hosta upp pengarna. Den gröna klimatfonden för klimatomställning – och anpassning instiftades för flera år sedan men gapar fortfarande snudd på tom. Under mötet i Lima lyckades man efter mycket om och men skrapa ihop bidrag som täcker tio procent av det mål som anses nödvändigt. 90 miljarder är kvar. I vägen sitter en i många fall konservativ västvärld. Australien, som nu trots allt bidragit med en liten del, hävdade länge att det var pengar i sjön då vi ännu inte vet om klimatförändringarna kommer.

ETT AMBITIÖST AVTAL

HUR STORA ÅTAGANDEN om utsläpp kan vi då vänta oss? Det ena är beroende av det andra. Fattigare länder kommer inte lova stora minskningar utan finansiell hjälp – rikare länder kommer inte heller lova mycket utan att andra rika, eller tillsynes rika, kollegor är med på tåget. Men denna tredje punkt kommer inte ägnas åt det nya avtalet – utan det gamla. Fram till 2020 gäller nämligen Kyotoprotokollet. Det avtal parterna kom överens om 1997. Efter många avhopp av viktiga aktörer, som USA och Ryssland, täcker nu avtalet bara 15 procent av världens utsläpp. Av de länder som fortfarande är kvar har de flesta knapphändiga åtgärdsförslag för att uppnå sina avtalsmål. Och EU, som redan uppnått sina mål, verkar inte vilja göra mer, åtminstone inte ännu. Ändå är vetenskapen enig om att perioden innan 2020 är avgörande för våra chanser att hålla klimatförändringarna på en hanterbar nivå och inte sätta igång oåterkalleliga tröskeleffekter. Om inte något sker innan 2020 riskerar det nya avtalet bli ett hopplöst försök och därtill alldeles för sent.

Men än finns det tid och tiden är nu.

Välkomna till klimatåret 2015.

Alva Snis Sigtryggsson är  klimataktivist och journaliststudent. Hon representerade Fältbiologerna på klimattoppmötet i Lima.

KLIMATÅRETS MILSTOLPAR

8 – 13 februari: Uppföljningsmöte i Geneve efter COP20

Mars: Deadline för ländernas förslag på åtaganden

15 maj: Deadline för utkast till Parisavtalet

1-11 Juni: Förberedande möte i Bonn

25-27 september: Möte om nya hållbarhetsmål i New York

30 nov-11 dec: Klimattoppmöte i Paris – COP20