Den islamiska republiken

Den första april 1979 föddes världens första islamiska republik i Iran. Sedan dess har den islamiska republiken förvandlats till en förebild för världens muslimska fundamentalister. Men vad är en islamisk republik egentligen? Och vad tycker det iranska folket ? Här är svar på de viktigaste frågorna får att förstå situationen i Iran.

Islamiska republikens konstitution är en av världens mest motsägelsefulla. Institutioner som är vanliga i västerländska demokratier som folkvald parlament och president finns visserligen men den verkliga politiska makten finns hos "Valiy-e Faqih" (revolutionens andlige ledare som först var ayatollah Khomeini). Den andlige ledaren, som för närvarande är ayatollah Khamenei, har absolut makt och är den som har sista ordet i alla viktiga politiska frågor. Han är utsedd på livstid och är inte folkvald.

Ofria val

Det finns inga fria val i Iran. I det iranska valsystemet måste kandidater godkännas av "Väktarnas råd" för att få ställa upp. I "Väktarnas råd" sitter sex religiösa rättslärda utsedda av den andlige ledaren och sex jurister utsedda av parlamentet. "Väktarnas råd" har en oerhört konservativ sammansättning och godkänner sällan (rättare sagt aldrig) demokratiska kandidater. Dessutom förekommer ofta valfusk vilket gör att makthavarna ändå kan styra vilka som blir valda. Även om demokratiska krafter skulle bli godkända och vinna parlamentsvalet, måste parlamentets beslut godkännas av "Väktarnas råd" för att bli giltig. På så sätt kan all reformvänlig lagstiftning stoppas av de konservativa krafterna.

Även om den högste ledaren ofta har sista ordet, har dock den folkvalde presidenten en hel del makt. Mahmoud Ahmadinejad, tillträdde i augusti 2005 och efterträdde då den reforminriktade och mer moderate presidenten Khatami. Ahmadinejad blev vald för att han drev en populistisk presidentvalkampanj och lyckades få en hel del stöd bland Irans fattiga. Hans löften om att bekämpa fattigdom och ekonomisk korruption har dock inte infriats. Ekonomin har försämrats avsevärt sen han blev vald år 2005. Han har därför ett svagt folkligt stöd numera. Ahmadinejad är och har alltid varit den iranska medelklassens hatobjekt. Den andlige ledaren ger dock honom fortfarande ett starkt stöd.

Kärnvapen och väst

De flesta iranier anser att Iran har rätt att använda kärnteknik i fredliga syften. Många är dock oroliga att säkerhetsrådets sanktioner ska drabba landets ekonomi och försämra den ännu mer. Få tror att USA kommer att attackera landet med militära medel. Den iranska regimen satsar mycket på nationalistisk propaganda i kärnteknikfrågan. "Varför får inte Iran använda kärnteknik i fredliga syften när världssamfundet tillåter Israel och Pakistan att ha kärnvapen?" är budskapet. De demokratiska krafterna i landet är besvikna på att omvärlden endast sätter press på regimen i kärnteknikfrågan och glömmer frågan om mänskliga rättigheter i Iran.

Finns det någon opposition i Iran?

Demokratiska partier får inte tillstånd att bedriva verksamhet i landet. Hundratals oppositionella politiker och journalister sitter i fängelse. Det finns oppositionella grupper verksamma utanför Iran men de saknar ofta förankring bland iranierna. De grupper som står för motståndet mot fundamentalisterna är studenter och kvinnliga aktivister. På universiteten och bland de unga kvinnorna har fundamentalisterna ett mycket svagt stöd. På sistone har även många arbetare och lärare visat sitt missnöje med landets ekonomiska läge genom att demonstrera för högre löner. De islamiska reformister som styrde landet mellan 1997-2005 är numera impopulära bland iranierna, inte minst för att de inte lyckades infria sina löften om demokratiska reformer. Många är besvikna på den förre presidenten Mohammad Khatami för att han inte stod upp mot den andlige ledaren och de konservativa krafterna. Samtidigt ser många Khatami som ett mycket bättre alternativ än Ahmadinejad.

Hur ser situationen ut för de iranska kvinnorna?

Den iranska lagstiftningen "islamiserades" av fundamentalisterna efter revolutionen 1979. Kvinnor fick svagare ställning inom familjerätten och förbjöds bland annat att arbeta som domare. Tvång att bära slöja infördes 1981. Trots detta är kvinnorna mer aktiva än någonsin i det iranska samhällslivet. 60 procent av Irans universitetsstudenter är kvinnor. Fundamentalisternas kvinnofientliga politik har lett till en motreaktion bland de iranska kvinnorna och förstärkt de feministiska krafterna i landet. Trots alla begränsningar är den feministiska rörelsen synlig och aktiv i det iranska samhället. På den internationella kvinnodagen arrangerades i år flera demonstrationer som attackerades brutalt av regimens säkerhetstjänst. Nobelpristagaren i fred, advokaten och människorättsaktivisten Shirin Ebadi är förebild för många iranska kvinnor. Hennes memoarer "Mitt Iran", som nyligen har översatts till svenska, ger en god inblick i landets politiska förhållanden.