De hårdare tagens tid

För nästan varje utspel säger Sverigedemokraterna att det där, det är egentligen vår politik, som ni nu kopierar.

Och för nästan varje utspel stiger någon kriminolog fram och säger att det där, det kommer inte att minska brottsligheten.

Forskarna talar för döva öron. Kapplöpningen lever sitt eget liv, med begränsad koppling till de vanliga politiska honnörsorden om kunskap, effektivitet och humanism.Man ska nog inte tillskriva Sverigedemokraternas politiska genombrott alltför stor betydelse. Man kan väl tänka sig att det bidragit till att trissa upp tempot ytterligare, men kapplöpningen, huvudsakligen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, har pågått ända sedan Sverigedemokraterna var en politiskt obetydlig nazisekt.

Snarare, det är min tes, kan kanske utvecklingen av en mer repressiv kriminalpolitisk diskurs och praktik och SD:s framgångar ses som två uttryck för samma omvandling av det politiska landskapet?

De senaste decenniernas kriminalpolitiska utveckling kan enkelt sammanfattas med att fler beteenden har kriminaliserats (till exempel maskering vid demonstrationer, sexköp, doping, narkotikainnehav för eget bruk), att polisen fått allt större befogenheter och att fängelsestraffen blivit färre, men längre, vilket betyder att antalet fångar i dag är det högsta sedan 1800-talet. 

Det är en utveckling som Socialdemokraterna och Moderaterna drivit fram tillsammans. I många år hade Moderaterna initiativet och kunde hämningslöst påstå att socialdemokratin daltade med brottslingar och bara pratade om kriminalitet som sociala problem, när det i själva verket var fler poliser som behövdes. Men med Thomas Bodström var det slut med det. Socialdemokratin kom i kapp – och i dag pågår kapplöpningen mot tuffare tag på en högre nivå.

Ingen regering, påpekade kriminologerna Henrik Tham och Felipe Estrada nyligen, har genomfört fler kriminaliseringar och fler straffskärpningar sedan andra världskriget än den nuvarande alliansregeringen.

Det sker, det är viktigt, utan att brottsligheten på något vis exploderat i landet. Visst kan man se en möjlig ökning vad gäller brott mot person (hot och våld med mera) sedan 80-talet, men den är inte gigantisk, och många andra brott, som bilstölder eller dödligt våld mot barn, har omvänt minskat rejält. Men även om det hade varit sant att brottsligheten hade förgrovats eller brotten blivit fler, så finns det inget som tyder på att strängare straff skulle fungera avskräckande. Förklaringen är helt enkelt att den som begår brott i princip aldrig räknar med att åka fast. Det gäller inte bara den som i vredesmod slåss på krogen, utan också en kanske mer kalkylerande bankrånare eller bedragare.

Vi hade, som exemplet USA visar, mycket väl kunnat ha dödsstraff för en lång rad brott utan att detta hade påverkat brottsutvecklingen positivt.

Men politikerna insisterar på ökad repression. Den så kallade straffnivåutredningen, som presenterades hösten 2008, är ett talande exempel på hur det går till. Den stackars utredarens direktiv var på att hitta argument för varför straffen för allvarliga våldsbrott skulle höjas.

Han konstaterade att våldsbrotten antagligen inte blivit vare sig fler eller grövre. Och att någon preventiv effekt av skärpta straff inte gick att belägga i forskningen. Så det dög inte.

Men eftersom det politiska uppdraget var att ändå motivera straffskärpningar, så hade utredaren inget val: han tvingades greppa efter populismens mest klassiska argument – folkviljan.

Allmänheten, menar man, avskyr våldsbrott mer i dag än för, säg, 20 år sedan.

Med bättre sjukvård, bättre hälsa, säkrare arbetsmiljö, bättre trafiksäkerhet och allt vad det moderna samhället i övrigt för med sig av minskad risk för fysiska skador, så upplevs det – relativt sett – som allvarligare att bli misshandlad, gissar utredningen. I städerna utsätts vi dessutom oftare för anonymt våld, som kanske ter sig mer obegripligt och skrämmande än det gamla hederliga byslagsmålet.

Vi har helt enkelt blivit känsligare och räddare.

Det är ju möjligt att det är sant. Däre-mot får man nog sätta frågetecken kring om allmänheten verkligen kräver hårdare tag mot brottslingar. Enligt en ny undersökning av kriminologerna Henrik Tham och Kristina Jerre – ”Svenskarnas syn på straff ”(2010) – beror det på hur man frågar.

På en direkt fråga, så anser två av tre att straffen i Sverige är för milda. Framför allt tycker man att våldsbrott borde straffas mycket strängare än i dag.

Men det beror, visar undersökningen, på att folk inte vet hur hårt domstolarna faktiskt dömer. När de får ta ställning till olika konkreta rättsfall, så vill svenska folket vanligtvis döma mildare än domstolarna. Ju mer information de få, desto mildare påföljder. Enda undantaget är det som kallas relationsvåldet – vanligtvis en man som slår sin fru – och våldtäkt. Här ligger allmänheten på ungefär samma straffnivå som domstolarna.

Blodtörsten verkar alltså större på partikanslierna och justitiedepartement än i de svenska köken.

Ändå tror jag att det är i rädslan man ska börja söka efter förklaringar till varför hårda tag blivit dagens politiska lösen.

I sin essäsamling ”Collateral Damage” (Daidalos 2011) konstaterar sociologen Zygmunt Bauman att det är just människornas rädsla som legitimerar själva staten. Det är för att vi är hotade som vi behöver staten. Men därför behöver omvänt staten också hoten. I det moderna samhället är det framförallt marknaderna som producerar hot. Människor blir arbetslösa, sjuka, gamla, de rangordnas efter sin framgång på mark- naden och en del slås helt ut i en ständigt föränderlig ekonomi.

Välfärdsstatens själva existensberättigande var att göra framtiden mer förutsägbar, misslyckandena mindre fatala. Vi fick försäkringssystemen, pensionerna, allmän sjukvård, folkhälsosatsningar, en utbyggd socialtjänst, rehabilitering av brottslingar och, inte minst, en politik för full sysselsättning. Det krävde ibland omfattande ingrepp i den enskildes liv förstås, och en stadigt expanderande statsapparat.

Den sociala integrationen verkställdes också genom ett antal disciplinerande institutioner, som armén, fabriken och skolan. Här låstes de flesta människor in under stora delar av sina liv. De bevakades av tydliga auktoriteter vars inflytande garanterade ett slags normalitet.

De senaste årtiondena har detta system för disciplin och inkludering på olika sätt luckrats upp.

Värnpliktsarmén finns inte längre (tack och lov!). Friskolereformen splittrar den sammanhållna skolan. Fabrikssystemet har till stor del ersatts av mer svårövervakade tjänstejobb på öppnare arbetsplatser. De gamla instrumenten rostar.

Samtidigt drar sig staten tillbaka från välfärdssatsningarna som förebyggde eller mildrade sociala problem.

Ska man begripa detta måste man gå tillbaka till den frihetliga kulturrevolution som går under namnet 68-rörelsen och som gick hand i hand med en intensifierad internationell konkurrens och minskad nationalstatlig ekonomisk autonomi, det vi brukar kalla globalisering. Och vi måste prata om båda fenomenen för att förstå dagens situation.

Kulturellt drev den nya vänstern drev fram en bred liberalisering av samhället. Man politiserade det forskarna i brist på bättre ord brukar kalla moralfrågor eller kulturfrågor: antirasism, miljö, feminism och hbtq-frågor, men också brott och straff. Kriminalpolitiken humaniserades snabbt under inflytande av modern kriminologi och sociologi.

Även om fördelningskonflikterna mellan höger och vänster givetvis inte försvann, så fick vi nu en konkurrerande tudelning: mellan auktoritära och liberala ideal.

På den ena flanken står här 68-revolutionens barn: de vänsterliberala, gröna partierna. På den andra står de kontrarevolutionens trupper som vi möter i dag: de högerradikala, som längtar efter fasta värden, hierarkier, lag och ordning och homogenitet. De är varandras motpoler, men också lika, eftersom båda är tämligen ointresserade av fördelningspolitik, men desto mer av ”moral”- eller ”kulturfrågor”.

Parallellt med detta har partierna nu samlats i mitten vad gäller den ekonomiska politiken. De har pressats dit av finanskapitalets vetorätt över ekonomin och jakten på marginalväljare. I dag är alla i grunden ense om de stora dragen: marknadsekonomi, budgetbalans, arbetslinjen.

Tillsammans backar man undan för undan från det som var välfärdsstatens stora löfte: att skydda medborgarna från de ekonomiska hoten. Dem får vi i stället i ökande utsträckning själva ta ansvar för. Du får själv se till att bli ”anställningsbar”, spara en årslön på banken och satsa på att kroppen klarar att jobba till 67.

”Den individuella autonomins spektrum vidgas, men tyngs också av bördor som staten en gång i tiden väntades ansvara för men som nu överlåts åt de enskilda att bekymra sig om”, skriver Bauman.

Det går igen också inom kriminalpolitiken, påpekar Henrik Tham. Han har gått igenom Moderaternas olika program och hittat en tydlig idé om individuellt ansvar. Här, skriver Tham, understryks partiets generella politiska värden som ansvar, valfrihet, individualism, egendomsrättens helgd och vikten av att ta konsekvensen av sitt handlande. Valet sker fritt från klass och grupptillhörighet. Ojämlikhet och andra förhållanden som pekar på olika risker för människor i olika grupper att hamna i brottslighet försvinner. Individer njuter rättvist frukterna av sina val, såväl de felaktiga som leder till upprepade fängelsestraff som de rätta som resulterar i pengar, makt och prestige.

Don’t do the crime, if you can’t do the time”, som signaturen till den legendariska deckarserien Baretta lärde oss.

Men om politikerna nu är ense om att hoten från ekonomin inte är mycket att göra åt, så får man grunda statens legitimitet i skyddet mot andra hot: terrorister, socialbidragssnyltare, stökiga elever eller invandrare. Och, förstås, brottslingar. Det handlar nästan alltid om små grupper, som har svårt att försvara sig politiskt.

Eller sett från en annan vinkel: om kampen mellan höger och vänster tonas ner, så öppnas i stället fronten mellan auktoritära och liberala ideal.

Här kan man ju fortfarande, trots allt, visa handlingskraft. Vare sig det handlar om att köra ut utlänningarna, kämpa motrasismen, slåss för eller emot vargstammen – eller bekämpa brott.

Det gynnar de partier som formerats kring den stridslinjen, i Sverige främst MP och SD.

På så vis är den repressiva kriminalpoltiken å ena sidan, och Sverigedemokrater- nas framgångar å den andra, resultatet av samma utveckling: en senkommen kulturell kontrarevolution riktad mot liberalisering- en efter 68, som blivit möjlig då det ”kulturella” spelfältet blivit mer betydelsefullt.

Det handlar alltså om ett slags avledning, där den befogade vardagsoron för jobbet, bostaden, ungarnas framtid – kort sagt otryggheten – kanaliseras till andra områden, där politikerna fortfarande har makt att agera, trots att de inte kan eller vill lösa de större problem som ständigt återskapar utslagning, arbetslöshet, kriminalitet eller oro i skolorna.

Så förvandlas otrygghetens problem till säkerhetsproblem.

Lägg till det den djävulska logik som gör att upptrappningen lätt blir självgående när den väl satts igång. Om de hotbilder som myndigheter, politiker och medier var- nar oss för förverkligas, så blir naturligtvis de hårda tagen legitimerade i efterhand. Men när terrorbomberna aldrig exploderar och du aldrig blir rånad av någon påtänd 13-åring, då kan politikerna också slå sig för bröstet och säga att det beror på att de tagit i med hårdhandskarna.

I båda fallen öppnas dörren för en Morgan Johansson, en Beatrice Ask eller en Jimmie Åkesson att lova att skydda oss mot hot de själva blåst upp med metoder de själva egentligen vet inte fungerar.