Dags för vår tids reformvåg

Det blir inget extra val i mars. Många har dragit en lättnadens suck över att regeringskrisen är avblåst. Nu kan vi äntligen slippa spelet och börja fokusera på politikens innehåll. Mikael M Karlsson, Tvärdrags redaktion, menar att den främsta utmaningen för socialdemokratin nu är att hitta reformer som kan lägga grunden för ett nytt socialdemokratiskt samhällsbygge.

Socialdemokraterna är ett reformistiskt parti. Partiet har byggt sitt framgångsrecept på att genomföra reformer som innebär faktiska förbättringar i människors vardag. Kärnan i denna reformism handlar om vad Tage Erlander kallade för ”de stigande förväntningarnas missnöje”. De reformer socialdemokraterna genomförde från maktövertagandet 1932 fram till 1980-talet innebar inte att människor slog sig till ro för att de fick det bättre. Tvärtom, i takt med att människor ser att politiken innebär förändring växer deras förväntningar på framtiden. Varje reform har på så sätt, utöver sitt uttryckliga syfte att förbättra just det område de genomförs på, till syfte att skapa förutsättningar för framtida reformer.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap på Göteborgs Universitet, skriver på DN Debatt den 11 december 2014 att den senaste stora reform socialdemokratin gick till val på var maxtaxan i barn- och äldreomsorgen 1998. Då fick partiet 36 % av rösterna. Sedan dess har valresultaten sjunkit i takt med att reformerna uteblivit. Den rödgröna höstbudgeten som röstades ner i december innehöll förslag på höjd A-kassa, förbättrad sjukförsäkring, minskning av skatteklyftan mellan löntagare och pensionärer. Det är bra förslag, men det är snarare att betrakta som att återställa gamla reformer som förstörts under alliansregeringens åtta år vid makten. Förslagen är i sig inget kvalitativt nytt. Även begränsningen av vinst i välfärden kan ses ur det perspektivet. Välfärden har under de senaste decennierna privatiserats under svepskälen att det skulle förbättra kvaliteten och öka effektiviteten. Men nationalekonomer som Laura Hartman har visat att inget av nyliberalismens löften har förverkligats. Istället har riskkapitalister blivit rika på att ta över skolor och vårdföretag. Förslagen om att begränsa vinst i välfärden är därför nödvändiga. Men de räcker inte, varken i höstbudgetens urvattnade form eller de lite radikalare och lite bättre förslag som Vänsterpartiet eller SSU tidigare drivit. En begränsning av vinstintresset i välfärden är till syvende och sist ett krav på att återställa någonting som har brutits ned de senaste decennierna. Vad socialdemokratin behöver nu är just någonting nytt, en reform att binda upp det framtida regeringsarbetet kring. En vår tids ATP-reform. Eller åtminstone en vår tids maxtaxa.

Jag har inget färdigt förslag på hur en sådan reform skulle kunna se ut, men jag skulle vilja belysa två kriterier som en sådan reform måste leva upp till:

1) Skapa klassallianser. Socialdemokratins reformism har vilat på att den skapat en klassalians mellan arbetarklassen och mellanskikten (i dagligt tal omnämns ofta de sistnämnda grupperna med den något ospecifika termen medelklass. För enkelheten skull kommer jag från och med nu använda mig av begreppet medelklass i denna text). Genom att vi gjorde välfärden generell vann även medelklassen på de välfärdsreformer vi genomförde och därigenom vann socialdemokratin ett stort stöd även utanför arbetarklassen. Sociologerna Walter Korpi och Joakim Palme har visat på hur framgångsrik denna strategi var. Genom att jämföra statistik från de flesta i-länder visar de på någonting som de kallar för ”omfördelningens paradox”. Ju mer välfärden riktat in sig på de allra svagaste, desto sämre har välfärden lyckats omfördela resurser. Den generella välfärden i socialdemokratiska norden har kunna växa sig mycket strakare än i andra industrinationer just på grund av det breda stöd den fått. Solidaritet är inte något som bara finns, det är något som skapas genom politiska beslut.

Alliansens projekt de senaste tio åren har i gått ut på att klyva denna klassallians mitt i tu. Alliansens arbetslinje har istället bundit samman samhället kring de som har jobb mot de som inte har jobb. Till skillnad från socialdemokratins historiska klassallianser, som handlat om att binda samman de som har det någorlunda skapligt med de som har det sämst i samhället, handlar alliansens klassallians om att binda ihop de som har det hyfsat ställt med de som har det bäst i samhället. Ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv har jobbskatteavdragen gynnat även många vanliga löntagare (även om de med högre inkomster fått mångfalt mer). Fram växer det som ofta kallas för ett två-tredjedelars samhälle. Socialdemokratin behöver nu lägga fram reformer som återskapar en klassallians mellan arbetarklassen och medelklassen.

2) Ekologisk hållbarhet. Det är inte moraliskt försvarbart att genomföra reformer på bekostnad av framtida generationer. Den socialdemokratiska debattören Kajsa Borgnäs hävdar i Tiden (nummer 2-3/2013) att den socialdemokratiska miljöpolitiken sitter fast i ett ”tillväxtparadigm” som inte är långsiktigt hållbar. Men välstånd och välfärd är inte samma sak. Socialdemokratin måste förmå att forma en reformism som inte bygger på att öka samhällets totala konsumtion. Reformism idag måste lyfta fram andra värden än ett generellt ökat materiellt välstånd.

Vad skulle då det kunna vara för reform som lever upp till ovanstående kriterier? Bland den unga, stundtals lite mer radikala, delen av arbetarrörelsen lyfts ofta arbetstidsförkortning upp som ett förslag. Arbetsmarknadens brutalitet slår mot flera grupper i samhället. Stress och utbrändhet drabbar arbetarklassen likväl som medelklassen. Och en arbetstidsförkortning är klokt ur ett ekologiskt perspektiv genom att framtida uttag av produktivitetsökning tas ut i ledig tid istället för i ökad konsumtion. Men förslaget är samtidigt radikalt då det tvingar socialdemokratin att gå på tvärs emot den överideologi som formats kring arbetslinjen: jobba mer – till vilket pris som helst! På sikt är det givetvis nödvändigt att göra upp med den förståelsen av arbetslinjen. Men är partiet redo för detta idag? Vi som önskar en arbetstidsförkortning lär få lyfta upp den här frågan många gånger innan den blir verklighet.

Johan Hinnfors föreslår en tandvårdsreform. Höga räkningar från tandläkarbesök drabbar många idag. Framförallt slår de mot de som har svårast att betala för sig (vilka också tenderar att vara de som har sämst tandhälsa från början). Men lägre tandläkarkostnader skulle av allt att döma tala även till medelklassens egenintresse. En tandvårdsreform har god potential till att bli en reform som ändrar förutsättningarna för det politiska samtalet i Sverige. Kanske kan det få oss att diskutera hur vi inte bara försvarar välfärden från högerns attacker utan även kan utveckla välfärden?

Det uteblivna extra valet ger oss en möjlighet att börja diskutera politikens innehåll – inte bara dess form. Bland arbetarrörelsens olika grenar finns redan hundratals olika förslag som skulle säkerligen skulle kunna ha den funktion jag peka på ovan. Min avsikt med denna text är inte att ta fram ett färdigt förslag på vad för reformer som vi bör ägna vår energi åt i framtiden. Jag vill bara hävda att vi måste vilja något mer än att bara återställa välfärden till vad den en gång var. Djupt nere i den socialdemokratiska myllan är jag övertygad om att det finns frön till vad som kan komma att bli vår tids ATP-reform. Låt oss ägna 2015 åt att hitta den reformen.