Dags att våga drömma

Att backa sig framåt är svårt. Tyvärr var det i stor mening det vi i denna valrörelse försökte oss på. Under den senaste mandatperioden och på partiets kongresser lyckades vi aldrig utmana oss själva. Istället fick moderaterna gå en match med en socialdemokrati som satt kvar på bänken. Tacksam uppgift. Moderaterna fick dessutom spela på vår planhalva. Vi spelade markeringsspel men attackerade aldrig. Socialdemokratin hade behövt gå en match med sig själv först. På grund av att vi inte vågade det förlorade vi valet. Istället för att tänka nytt, peka ut vägen framåt tog förvaltandet över. Att det tilläts ta över är ett underkännande av partiet. Hade medlemmarna haft ett större inflytande över valfrågorna hade arbetsfrågan inte hamnat i skymundan. Vi uppfattades som ett parti utan kontakt med människors verklighet, människors upplevelse av arbetslöshet – en uppfattning som kanske passar in på delar av regeringskansliet men inte på det socialdemokratiska arbetarepartiet. Vi är ett parti i människors vardag men på senare år har vi inte insett vilken betydelse det har. Därför vändes aldrig örat inåt utan regeringskansliet fick domdera. Möjligen hade ett större mått av lyssnande inåt lett till ett bättre valresultat – helt säkert är att det hade stärkt medlemskapets värde.

Eftervalsdebatten känns igen vid det här laget. Det gör den inte mindre viktig – men tyvärr ibland mindre angelägen. Stigande opinionssiffror förvillar och kan inbilla en del att tro att det bara är att köra på, valresultat var ju bara en tillfällig nedgång – en lika vanlig som farlig inställning. Jag tror att debatten om kulturen inom socialdemokratin – viljan, förmågan att lyssna och synen på framtidens ledarskap är den absolut viktigast. Låt oss hoppas – och se till – att den inte stannar vid ett konstaterande, eller i en tro att en ny partiledare löser allt. Utan att vi tar makten över vårt parti och sätter medlemmen, diskussionen i centrum.

Viljan att förändra är grundläggande i politiken. Ibland känns det dock som om denna vilja förbytts mot en dragkamp inom partiet som mer handlar om vilken väg som ska väljas och fyller ett behov av konspirationer, ställningstaganden och personkonflikter. Det som framförallt gör mig upprörd är att denna ständiga diskussion tar fokus från grundkärnan – vardagens orättvisor. De förtryck i dagens samhälle som vi kan se, analysera och tillsammans göra något åt. Under mina nästan tio år i SSU har denna dragkamp mellan höger och vänster varit ständigt påtaglig. Ingen av oss ska undfly sitt ansvar. Men det måste få ett slut. Jag kan inte se att en diskussion kring höger eller vänster löser bristen på arbete, bostadsbristen, klimatproblemen, globaliseringen, integrationen, det ojämställda uttaget av föräldraförsäkringen eller minskar klyftorna mellan fattig och rik. Vad som behövs är en ordentlig analys av dagens verklighet. Att lära av historien, men också av andra exempel i världen runt omkring oss. En vilja och beslutsamhet att se politikens möjligheter. Vi måste våga ompröva, tänka nytt och inte bara underordna oss marknadens krav. Folkets krav är viktigare. En visionär och pragmatisk socialdemokrati som är till för alla kan återigen utmana. Det är dags att våga drömma…