Biståndet under lupp – vad händer egentligen med enprocentsmålet?

”Det är dags att utvärdera Millennieagendans resultat och se såväl framgångar som kvarstående utmaningar i vitögat. Sverige bör som ett första steg sluta fiffla med statistiken och sträva efter enprocentsmålet i biståndsbudgeten. Utan avräkningar för flyktingmottagande och andra inhemska utgifter.” Helena Hede Skagerlind, doktorand i statsvetenskap vid Stockholms universitet, sätter biståndspolitiken under lupp och blickar framåt. 

UNDER 2015 NÅR Millenniemålen sin deadline och ersätts av ett nytt globalt ramverk för utveckling. Det är hög tid att utvärdera Millennieagendans resultat – se framgångar och kvarstående utmaningar i vitögat, lära av erfarenheter och kritik. Här har Sveriges rödgröna regering en chans att stanna upp och utvärdera biståndspolitiken. Man bör fortsatt satsa på och internationellt förorda politikområden som är viktiga men där resultat är svåra att mäta kvantitativt – som jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter – samtidigt som man ställer sig bakom den nya globala agendan, som utvecklingsländer den här gången tillåtits påverka.

ÅR 2000 KOM FN:s medlemsländer överens om en global agenda för utveckling – Millenniemålen – med åtta specifika mål som skulle uppfyllas till år 2015. Millenniemålen har kallats världens största löfte för gemensamt agerande på utvecklingsområdet och kärnan i detta löfte var halveringen av extrem fattigdom. Utöver fattigdom så adresserar målen förbättringar inom områden som utbildning, jämställdhet, barn- och mödradödlighet, hälsa, miljö samt skapandet av ett globalt partnerskap för utveckling. Även om mycket kan sägas – och har sagts – om agendans innehåll och resultat så har få ifrågasatt dess ambitionsnivå. Utöver omfattningen så skiljer sig Millenniemålen från tidigare globala löften om fattigdomsbekämpning i termer av den systematiska ansträngningen att finansiera, implementera och övervaka framstegen samt den enorma genomslagskraften i utvecklingsdiskurs och -praktik.

DE AVGÖRANDE frågorna nu är vilka framsteg Millennieagendan genererat, vad som bör ersätta den nu när dess deadline står för dörren och hur Sveriges regering bör resonera och agera i relation till post-2015 agendan och inom utvecklingspolitiken i bredare mening.

NÄR DET GÄLLER den första frågan, Millenniemålens resultat, så finns det några viktiga aspekter att ta hänsyn till. Insikten att framsteg gjorts samtidigt som enorma utmaningar kvarstår bör vara avgörande för formuleringen och implementeringen av agendan som kommer att ersätta Millenniemålen i september, såväl som för Sveriges biståndsprioriteringar. Andelen extremt fattiga i världen har sjunkit med mer än 50 procent sedan 1990. Men när man tittar närmare på statistiken så ser man att det finns enorma regionala skillnader när det gäller graden av framsteg. Medan den extrema fattigdomen minskat enormt i vissa områden, såsom Kina och Sydostasien, så har den bara minskat från 56 procent till 48 procent i Afrika söder om Sahara. Nästan hälften av befolkningen i denna region lever alltså fortfarande på mindre än $ 1,25 per dag. Denna situation, och extrem fattigdom som fenomen, bör ses som moraliskt oacceptabelt år 2015.

UNDER DE SENASTE 25 åren har barnadödligheten närapå halverats, andelen barn med tillgång till utbildning ökat och andelen sluminvånare minskat. Samtidigt har antalet sluminvånare ökat med mer än 200 miljoner och kvaliteten på undervisningen är fortsatt bristfällig i många delar av världen. På jämställdhetsområdet har andelen flickor som går i skolan ökat globalt men framstegen är små när det gäller högre utbildningsnivåer, kvinnors ställning på arbetsmarknaden är fortsatt låg, ökningen i politiskt deltagande går långsamt och minskningen i mödradödligheten är långt ifrån målet. Den haltande framgången inom detta område pekar inte bara på brist på resurser utan även på en i många fall vacklande politisk vilja och motstridiga strukturer. Ett stort problem på här liksom inom andra politikområden är även gapet mellan policy och faktisk implementering. Av dessa anledningar krävs starka feministiska röster på den internationella nivån liksom utvecklingsaktörer som stödjer implementeringen av överrenskomna mål och policies. Baserat på framstegen som gjort så måste vi inse att extrem fattigdom och orättvisor inte är ofrånkomliga. Framgången är inget mysterium utan bygger på insatser och policies som vi av erfarenhet vet fungerar.

AGENDAN HAR MED rätta kritiserats för bristande hänsyn till grundorsakerna till fattigdom, mänskliga rättigheter och den ökande ojämlikheten. Vidare menar kritiker att målen uppstod på ett odemokratiskt sätt utifrån en av Väst styrd agenda, och att ett kvantitativt och reduktionistiskt fokus leder till att andra utvecklingsaspekter ”trängs ut” och bortprioriteras. I motsatt läger hävdar många att det är dessa egenskaper som lett till dess genomslagskraft genom möjligheten att mäta framsteg, kanalisera resurser och harmonisera olika biståndsgivares insatser. Även om vi väljer att se positivt på Millenniemålens resultat så bör vi lära av kritiken. Ett väl valt tillfälle att göra just detta är nu när världen står inför möjligheten att bygga vidare på framgångar och lära av tidigare misstag.

SVERIGE TOPPAR LISTAN bland de rika länderna med en biståndsbudget som motsvarar en procent av Sveriges BNI. Denna siffra är dock vilseledande. Avräkningar från biståndsbudgeten har ökat kraftigt under 2000-talet då kostnader för bland annat flyktingmottagande ökat och, på Alliansregeringens initiativ, i en större utsträckning tas från biståndsbudgeten. I linje med det nya budgetförslaget så kommer kostnaderna för flyktingmottagande som andel av biståndbudgeten för 2015 att utgöra drygt 20 procent. En allt större del av Sveriges bistånd stannar alltså i Sverige, vilket innebär en urholkning av biståndet. Sverige bör givetvis ha en generös asylpolitik och stå fast vid enprocentsmålet men dessa budgetposter bör inte sammanblandas då biståndsbudgeten i praktiken då minskar när asylkostnader ökar.

LÖFVENS REGERING bör fortsättningsvis satsa på demokrati, mänskliga rättigheter och miljö samtidigt som man stödjer utvecklingen inom sociala sektorer som Millenniemålen prioriterat. Jämställdhet är ett av Sidas prioriterade områden och bör vara det fortsättningsvis i en feministisk biståndsagenda som baseras på insikten om betydelsen av kvinnors förbättrade levnadsvillkor för fattigdomsbekämpning liksom för alla andra utvecklingsområden. Sverige måste ta ett stort ansvar när det gäller att lyfta detta i många fall negligerade och kontroversiella politikområde på den global nivå. Ett framtida biståndsarbete bör bygga på principer om hållbarhet. Sidas uppgift att arbeta med att stärka nationella system i utvecklingsländer måste stärkas. Dessutom måste man från Sveriges håll aktivt samarbeta med andra biståndsgivare så att insatser harmoniseras och man undviker en situation där olika givare ställer motstridiga villkor på mottagarländerna. En biståndspolitik som grundar sig i dessa insikter och lärdomar skapar de bästa förutsättningarna för fortsatt fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling.