Åsa Petersen: S svarar för blekt på människors feministiska längtan

Illustration: Camilla Frantzell

Det var de första åren på det nya millenniet. Jag var ny ledarskribent på Aftonbladet och hade hittat den normkritiska ådra i samhällsdebatten som fortfarande är allra viktigast för mig: Intersektionaliteten. 

DET ORDET ANVÄNDES inte då, men för mig med en bakgrund inom socialdemokratin var det självklart att ställa vänstern till svars: Förstår ni att det finns andra perspektiv på rättvisa än klass? ”Kön, etnicitet, sexualitet” blev ett slags mantra i mina texter. Min bok ”Bortom normen – om en ny sorts rättvisa” kom 2001. I den granskade jag arbetarrörelsens förhållande till diskriminerande normer. Uppfordrande skrev jag i förordet:

Arbetarrörelsen har alltid definierat sig som en rörelse underifrån. Den erkänner inte gärna att den har varit med om att skapa, och är en del av, den norm som förtrycker. Men förr eller senare måste vänstern våga se. Så länge vissa människor förtrycks och domineras har vi inget demokratiskt, offentligt samtal. Så länge kommer våra gemensamma resurser att fördelas orättvist.

SEDAN DESS HAR det gått drygt tio år. Själv har jag slutat prata om ”kön, etnicitet, sexualitet” och väljer hellre orden ”rasism, sexism, hbtq-hat”. Det viktiga är ju inte att etikettera de människor som förtrycks – utan att motarbeta de rörelser som förtrycker människor. Som nekar oss alla rätten att vara oss själva, oavsett vilka vi är.

HUR HAR SOCIALDEMOKRATIN utvecklats normkritiskt under samma tid? Det har Tvärdrags redaktion bett mig svara på i den här texten. Jag tänker inte försöka vara allomfattande – det skulle kräva en hel doktorsavhandling. Istället tar jag upp tre normkritiska perspektiv som ligger mig extra varmt om hjärtat.

DEN SVENSKA HBTQ-RÖRELSEN har vunnit betydande segrar det senaste årtiondet. Riksdagen gav samkönade par rätt att prövas för adoption 2002 och rätt att gifta sig 2009. Förra året avskaffades tvångssteriliseringarna av personer som korrigerar sitt kön. Först genom ett beslut i EU-domstolen och sedan genom ett riksdagsbeslut. Det var inte en dag för tidigt. Socialdemokraternas avgörande strid om hbtq-rättigheter stod på partikongressen 2001. Med bara en rösts övervikt sa kongressen ja till att homosexuella skulle få prövas för internationella adoptioner och närståendeadoptioner. Den splittrade partistyrelsen hade föreslagit ja till närståendeadoptioner men nej till internationella adoptioner. SSU, S-kvinnor och S-studenter ville inte gå med på ett så fegt beslut. De argumenterade så det slog gnistor.

– Om vi tror på allas lika rättigheter måste homosexuella få chansen att adoptera. Vi har gått före andra länder i andra frågor, som barnaga. Varför inte nu? sa Nalin Pekgul.

PÅ QX GAYGALA 2002, bara några månader efter segern på kongressen, valdes Mona Sahlin till årets hetero. Hon tackade för priset med att säga: ”Jag är hellre onormal med er än normal med Alf Svensson.” Sahlin hade drivit adoptionsfrågan i partistyrelsen och övervägt att avgå ur S-regeringen om den inte sa ja till homoadoption. Det positiva beslutet om homoadoptioner sätter fortfarande spår i Socialdemokratin. När riksdagen röstade ja till homoäktenskap och nej till tvångssteriliseringar var det ingen tvekan om var Socialdemokraterna stod. I synen på hbtq-frågorna har partiet förändrats i grunden. Reaktionära krafter kommer naturligtvis att göra sig påminda även i framtiden. Men hbtq-aktivisterna har skaffat sig en stark ställning i socialdemokratin inför kommande debatter.

TYVÄRR HAR Socialdemokraternas engagemang i hbtq-frågor ofta varit könsblint. Lesbiskas rätt att insemineras vid allmänna sjukhus väckte inte alls samma engagemang som homoadoptionerna. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen drog inseminationsfrågan i långbänk, tills ett beslut äntligen fattades av riksdagen 2005. Men då var lagen så luftigt skriven att det var tveksamt om den egentligen skulle göra någon skillnad. Än idag kan lesbiska kvinnor inte vara säkra på att behandlas rättvist när de uppsöker svensk vård för att inseminera.

DET FÖR MIG in på feminismen. Hur står det till med den i arbetarpartiet? Ja, Socialdemokraterna kallar sig feminister sedan 2001. Då skrevs f-ordet in i partiprogrammet. Partiledaren Göran Persson sa först nej men tvingades böja sig inför LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins krav i programkommissionen. Göran Persson vägrade dock erkänna att feminismen skulle göra någon skillnad för partiet i praktiken.

– Feminist, det har jag varit ända sedan jag blev socialdemokrat, sa han när striden var förlorad.

NU ÄR DET valåret 2014 och Sverige står mitt i en feministisk vår. Det folkliga engagemanget för jämställdhetsfrågorna är starkare än på länge – inte minst manifesterat i att Feministiskt Initiativ växer så det knakar. Gudrun Schymans parti tar sig med stor sannolikhet in i riksdagen i höst. De etablerade partierna straffas för sin slapphet när det gäller att ta itu med könsorättvisorna.

Tyvärr svarar Socialdemokraterna alldeles för blekt på människors feministiska längtan. Det är utmärkt att Socialdemokraterna lyssnar på de kvinnodominerade LO-förbunden och driver rätt till heltid, stopp för ofrivilliga delade turer och färre visstidsanställningar. Kvinnorna i vården, omsorgen och handeln sliter ju hårdast av oss alla – under de sämsta arbetsvillkoren och till lägst löner.

MEN. OM SOCIALDEMOKRATERNA verkligen är ett feministiskt parti måste de göra en djupare analys. Kvinnors dåliga arbetsvillkor och låga löner beror inte minst på den könsuppdelade arbetsmarknaden. Det svenska samhället är fortfarande byggt på vanföreställningen att kvinnor och män är bra på olika saker och att det ”manliga” är mer värt än det ”kvinnliga”. Därför tjänar en kvinna i snitt 3,6 miljoner kronor mindre än en man under ett helt arbetsliv. Och därför får varannan kvinna fattigpension.

ALLA SERIÖSA BEDÖMARE är överens om att en delad föräldraförsäkring – som skulle göra att kvinnor och män delar mer lika på försörjning och hemarbete – är viktig för att bryta könsorättvisorna. Därför kräver LO en tredelad föräldraförsäkring. Men Socialdemokraterna vågar inte gå i fackets fotspår. De mumlar om en ynka pappamånad till. Stefan Löfven nämnde inte ens föräldraförsäkringen i årets första maj-tal.

SOCIALDEMOKRATERNA HAR DESSVÄRRE inte kommit långt sedan partikongressen 2005. Många åkte dit för att argumentera för en delad föräldraförsäkring. Men innan ombuden ens hade fått rösta sa Göran Persson till den samlade presskåren: ”Det kommer inte att bli en kvoterad föräldraförsäkring under nästa mandatperiod. Det är min bestämda uppfattning.” Socialdemokratins feminister har fortfarande långt kvar innan de kan vara nöjda med sitt partis jämställdhetspolitik.

DEN ANTIRASISTISKA RÖRELSEN växer i samma snabba takt som den feministiska just nu. När svenska rasister och nazister mobiliserar, stärkta av den europeiska utvecklingen, svarar människor över hela Sverige med folkliga och fredliga aktioner. De vänder tysta ryggar till Sverigedemokraternas torgmöten och täcker över nazisternas hakkors med hjärtan. I denna nya folkrörelse har socialdemokrater en självklar plats, med sitt arv av internationell solidaritet.

MEN TYVÄRR SVAJAR Socialdemokraterna i migrationspolitiken. Jag är inte den enda som blev rejält besviken när partiet – i SVT:s valkompass – svarade att det är ett ”ganska dåligt förslag” att det ska bli lättare att invandra till Sverige. Bara Sverigedemokraterna svarade på samma sätt – och Socialdemokraterna ändrade sig efter hård kritik. Men att ens överväga det svaret bevisar att något inte står rätt till i partiet. Vilka signaler tror Socialdemokraterna att ett sådant svar sänder i en valrörelse som mer än något annat handlar om att sätta stopp för rasister i Europas och Sveriges parlament?

I OKTOBER DOG över 190 flyktingar i en båtkatastrof vid utanför ön Lampedusa vid Italiens kust. Dit kommer många människor som flyr till EU från länder som Somalia, Eritrea och Syrien. Denna katastrof, en av många, gjorde det tydligt att lagliga asylvägar till EU måste inrättas. Schengenavtalets höga murar mot omvärlden har blivit en dödsfälla. Men Socialdemokraterna lyssnar inte på det örat. I Agenda efter Lampedusakatastrofen meddelade Stefan Löfven att han håller med Fredrik Reinfeldt om att flyktingar inte ska få söka asyl vid svenska ambassader. Socialdemokraternas inhumana armkrok med Moderaterna för tankarna till striden om de apatiska flyktingbarnen.

ÅREN RUNT 2005 for dessa barn mycket illa i Sverige. Flyktingbarns apati förklarades med att de hade förgiftats – eller helt enkelt simulerade. Regeringens egen utredare deltog i misstänkliggörandet. En handläggare vid Migrationsverket hävdade att föräldrar tog med sig barn till Sverige ”för att offra i asylprocessen”. Alla sådana misstankar avskrevs senare. Tester visade inga spår av förgiftning. Vårdpersonal som hade jobbat med de aktuella barnen kallade spekulationerna ”bisarra”. Men först lyckades Socialdemokraterna och Moderaterna stoppa riksdagen från att ge apatiska flyktingbarn amnesti. Migrationsministern Barbro Holmberg (S) välkomnade beslutet med de uppseendeväckande orden: ”Allt annat hade varit en humanitär katastrof.”

NU INTRÄFFAR RIKTIGA humanitära katastrofer, när flyktingar förtvivlat försöker ta sig till Europa över Medelhavet. Men Socialdemokraterna vill inte öppna andra asylvägar, via ambassader, som skulle rädda människoliv. Istället svarar partiet att det vore ”ganska dåligt” om det blev lättare att invandra till Sverige. Som tur är finns en stark opinion inom Socialdemokraterna som kräver att partiet skärper sig i migrationspolitiken. Efter Lampedusakatastrofen krävde ett stort antal S-företrädare att partiet skulle bryta handslaget med Moderaterna. ”Den socialdemokratiska partiledningen behöver tänka om. Ompröva migrationspolitiken. Stå upp för rätten till asyl”, skrev de på Dagens Arena.

SOCIALDEMOKRATINS ANTIRASISTER och feminister har aldrig varit viktigare än nu. De är rentav nyckelpersoner – eftersom de förenar det växande folkliga engagemanget för människovärde med att vara medlemmar i ett politiskt parti som förändrar på parlamentariska vägar. Socialdemokraterna måste lyssna på dem och dra slutsatsen: Om vi ska bli trovärdiga i vår feminism och antirasism krävs att vi radikaliserar vår jämställdhets- och migrationspolitik.

I valrörelsen 2014 är normkritiken avgörande. Att få ett slut på rasismen och sexismen är för många väljare det främsta skälet att gå och rösta. Frågan är om Socialdemokraterna förstår det – och om de vågar driva sakpolitiken som krävs. Eller om de fortsätter fega och därmed riskerar att förlora en hel generation nya vänsterväljare.

Åsa Petersen är frilansjournalist. Artikeln har ursprungligen publicerats i Tvärdrag nummer 2/2014