Årets nobelpristagare i litteratur: ”Den röda människan vill ha revansch”

Foto: Maria Söderberg

Idag meddelade Svenska Akademien att årets Nobelpris i litteratur går till Svetlana Aleksijevitj. Den belarusiska författaren har länge varit en högt rankad favorit i nobelprissammanhang. Tvärdrags Malin Hanson träffade Aleksijevitj i Minsk i maj 2014 för en exklusiv intervju om hennes författarskap och den politiska utvecklingen i öst.

I 30 år har hon arbetat med serien Utopins röster. Sammanlagt har det blivit sex böcker som på olika sätt utgår från den sovjetiska människans liv och vardag. Aleksijevitjs metodiska intervjuarbete och skickliga penna har gett läsare världen över en ingång till en fördjupad och annorlunda bild av Sovjetunionen. Det är inte maktens män som i första hand intresserar Aleksijevitj utan snarare vanliga människors ovanliga berättelser.

Böckerna skildrar misstänksamhet, maktmissbruk, ren terror och en utbredd fattigdom. Känslor av skam och skuld lever sida vid sida med hoppet om något bättre. Åtminstone i den egna, lilla, sfären. När Tvärdrag mötte Aleksijevitj i Minsk var hon aktuell med boken Tiden second hand.

Du skriver mycket om den lilla människan i det stora systemet. I Kriget har inget kvinnligt ansikte skildrar du kvinnorna som stred för Röda armén under andra världskriget, i Zinkpojkar riktas fokus mot Sovjetunionens krig i Afghanistan. Vad präglar Ryssland och den ryska befolkningen idag?

– Om man läser mina böcker förstår man att det är revansch som den lilla röda människan vill ha.

Vad menar du med revansch?

– Ryssarna känner sig förolämpade på samma sätt som tyskarna gjorde under Weimarrepubliken. Familjer faller sönder när de hamnar på olika sidor om de politiska skiljelinjerna.

Varför tror du att dina böcker blivit så populära?

– De som har makt försöker sprida en myt om att Ryssland är ett stort land som inte behöver något eller någon. Men verkligheten är en annan. Det är en av anledningarna till varför folk vill läsa det jag skriver. De vill veta vad som händer egentligen och under ytan. Människorna på Krim har just nu ingen aning om vad som händer på Krim. De lever genom en bild som de fått via tv och radio.

Hur är livet för människorna i ditt hemland?

– För många har livet i Belarus blivit sämre, men man gör ingenting. Ingen kommer att gå ut och protestera på samma sätt som i Ukraina. Medborgarna här är ett avvaktande bondfolk.

– I byn där jag bor finns allt i butiken, vad spelar då tryck- och yttrandefrihet för roll? Tänker man. Just tanken på frihet måste ha stöd i befolkningen om det ska hända något, så som det gjorde i de baltiska staterna. I Belarus uppfattas frihet just nu enbart i termer av tillgången till materiella ting.

Har Belarus någonsin varit ett bra land för vanliga medborgare?

– Det beror på hur man menar. Under Breschnev-eran uppkom plötsligt möjligheten att konsumera, man kunde ta sig bort från det närmast asketiska sättet att leva på. Det stora fosterländska kriget och Gulag ville man förtränga eller glömma bort. När folk tänker på Gorbatjov minns de mest de höga oljepriserna, alla problem som gjorde livet svårt.

I Ukraina är de politiska spänningarna stora med väpnade konflikter som följd…

– Det fanns inget uttänkt alternativ till vad som skulle ske efter protesterna på Majdan. Det gjorde att nationalister kunde ta plats i rörelsen. Den ryska eliten representerar ett nytt auktoritärt styre. Visst, de har pengar, men i Europa råder demokrati och andra spelregler gäller. Det gör ryssarna svaga, de har svårt att förstå Europa.

– Men nationalism behöver inte vara dåligt. Här i Belarus har det blivit populärt bland unga att lära sig belarursiska, till exempel. Det är ett språk som länge motarbetats av regimen, som hellre ser ryskan som det enda språket. Det är först när en nation tar sig an rollen som den bästa, eller överlägsna, som det går illa som i Ryssland.

Hur ser du på framtiden?

– Jag är övertygad om att någon form av socialdemokrati vore bäst för oss. Jag har bott i olika länder men den mest gemytliga tillvaron har jag haft i Sverige. Belarus har aldrig kommit dit, varje generation har tvingats föra sitt eget krig. I Belarus dog 25 procent av befolkningen under andra världskriget. Därför ska man inte undra så mycket över alla våra parader, eller den försiktighet som finns.