Är kulturen radikal?

I auktoritära stater har kulturen ofta hög status. Makten ser både hotet och möjligheten i den kraft med vilken kulturen kan förmedla berättelser. Så kanske har det varit ett sundhetstecken att kulturen i Sverige de senaste decennierna varit så styvmoderligt behandlad från politiskt håll. Även om successiva urholkningar av anslag med mera lett till ett slags långsam söndervittring av en ganska välfungerande kulturell infrastruktur.

När vi 2008 drog igång skuggutredningen var en av våra förhoppningar att få kulturen högre upp på den politiska agendan för att just få upp ögonen för detta gradvisa förfall. Och visst har ögonen för kulturen öppnats. Från många håll. Men utvecklingen har, som ofta sker, inte riktigt tagit den väg vi såg framför oss. I dag ser vi kulturministern posera på bild tillsammans med näringsministern. Och handelsministern är den första att kommentera valet av Nobelpristagare i litteratur. Timbro har som ett av sina strategiska mål att ta över kulturdebatten och i snart sagt varje region har man oavsett politisk färg börjat betrakta kulturen som en tillväxtfaktor.

Kulturen är en stark kraft och den kan grovt förenklat användas på två sätt: Antingen håller den upp en spegel framför vårt samhälle och vårt sätt att leva, den får oss att stanna upp och tänka nya tankar. Eller så används den till att bekräfta redan givna sanningar och söva oss in i tron att vi är på den enda och rätta vägen.

Kulturen bär sålunda både på en radikal och en konservativ kraft och det är dess styrka och dess svaghet. Men den behöver båda två. För så fort vi tror att något är radikalt finns risken att vi redan börjat konservera och ibland kan en påminnelse om det eviga, vara det mest radikala.

För att nämna två aktuella exempel. ”West Side Story” på Stockholms Stadsteater. På ytan en föreställning som lätt ger sken av att bjuda på något nytt och fräscht, fritänkande, radikalt. Alla ingredienser för att säga något väsentligt om vår tid, beröra oss, finns där. Klasskillnader, rasism, kvinnoförakt, kärlek och så rysligt bra musik. Och man ställer skådespelare på scenen med ett annat ursprung än den svenska kulturella medelklassen, vilket är ovanligt på våra institutionsteatrar. Ändå misslyckas man på punkt efter punkt och genom den förförande musiken och de coola danserna sövs vi i en berättelse där vi återigen bara upprepar gamla stukturer och klappar i händerna när någon ropar niggerhora. Och hela teaterbesöket stannar vid att bli en del av det ”jag” som vi skapar oss genom så kallad kulturkonsumtion.

Å andra sidan Hilma af Klint på Moderna Museet i Stockholm. En utställning med över hundra år gamla målningar. Snacka om konservativt skulle man kunna tänka. Men ack så radikalt. Det Hilma gör, både genom sina målningar och genom sin person är en påminnelse om livets skörhet och skönhet. En påminnelse om att det kanske finns något bortom det i kallar verkligheten. Hon snuddar vid det som vi som moderna människor gärna vill fly ifrån. Och säga vad man vill men inte är den första impulsen efter att ha sett af Klint att gå och köpa en ny topp på HM. Hon hade också den stora insikten att ingen i hennes samtid skulle förstå henne. Men bristen på snabb bekräftelse tycktes inte bekymra henne. Hon hade inget behov av att förvandla sig själv till ett varumärke.

Detta är Dock, och det ska understrykas, mina subjektiva upplevelser av dessa verk. Men jag skriver dem för att säga att vi aldrig kan vara säkra på vems ärenden kulturen går. Och måste ständigt vara på vår vakt.

Och om jag ska försöka tolka det nyvunna kulturintresset gör jag det i skenet av detta: att inget är vad det synes vara. Reklamen som ofta talas om som att ligga i framkant är i själva verket bland det mest konservativa vi har i dag. Man har visserligen kidnap- pat våra främsta konstnärer men deras uttryck används enbart till att konservera det här samhällets enda berättelse.

Medan det riktigt radikala i dag snarast ligger i det som påminner oss om de värden vi en gång ansåg värda att kämpa för. Alltså en klassiskt konservativ hållning.

Och så till sist en liten notering.

När jag läser den fysikaliska definitionen på en konservativ kraft nämns som exempel gravitationen medan friktionen är en icke konservativ kraft. Friktion, tänker jag. Alltså motstånd. ”Skapa innebär att göra motstånd” skrev den franske motståndsmannen Stéphane Hessel. Ja. Det har kulturen förmågan att göra. Om vi vågar ge den det utrymmet.

 

Not: Stina Oscarson är en partipolitiskt obunden debattör. Den här texten har tidigare publicerats på hennes blogg på sverigesradio.se/radioteatern