Aboriginers existens ignorerades

 

Tvärdrags Nadya Zîn Karakaya har varit i Australien. Mot slutet av sin resa spenderade hon två dagar i staden Tully i delstaten Queensland. Därifrån skriver hon om sina upplevelser och mötet med aboriginernas politiska kamp. 

När vi kliver av på perrongen i Tully blir vi bemötta med ett varmt välkomnande av vår reseguide Dougie, som är farfadern i familjen vi ska besöka. Resten av dagen spenderar vi tillsammans med dem ute i naturen. På kvällen lagar vi en traditionell aboriginsk middag med gemensamma krafter. När maten har ätits och klockan börjar ticka in på småtimmarna sitter vi alla samlade i väntan på att Dougie ska påbörja sin föreläsning för oss. Han ska berätta om sitt folk, dess kultur och historia. Jag sitter spänt, lyssnar noggrant med pennan hårt tryckt mot blocket, redo att anteckna!

Dougie börjar berätta om landets förhistoria. Det område som vi idag känner till som Australien var befolkat av urbefolkningen, aboriginerna, för cirka 50 000 år sedan. Enligt Dougie var det aboriginska folket ett nomadfolk som levde nära naturen. Den aboriginska kulturen präglas av en stor respekt för naturen och allt vad den innebär. Respekten ger sig i uttryck på olika sätt, berättar han vidare. Barn döps efter naturen, de aboriginska språken är uppbyggda för att detaljerat kunna förklara alla naturens olika ting. Sånger och konst skapas för att hedra naturen. Enligt aboriginsk tradition har varje stam en anknytning, ett släkte till antingen ett djur eller en växt.

Dougie berättar att landets befolkning låg på cirka 750 000, som bestod av 600 stammar som talade omkring 250 språk och dialekter innan britterna landsteg för att kolonisera Australien.

År 1770 var året då den brittiska upptäcktsresande kaptenen James Cook gick i land. Britterna hade länge haft problem med överbefolkade fängelser. Tidigare hade Amerika utnyttjats för att skeppa över kriminella personer och därmed lätta på trycket, men när USA slog sig fri från den brittiska kolonialmakten 1783 krävdes det nya lösningar på problemet. Cooks ”upptäckt” av Australien sågs som en ny lösning.

Den 26:e januari 1788, som än idag är Australiens nationaldag, blev dagen då landet koloniserades av britter. Dougie berättar vidare vad kolonialherrarna utsatte hans folk för. De vita som hade landstigit Australien förklarade landet som obebott, trots att det fanns en urbefolkning som hade bott i landet i över 50 000 år. Aboriginers existens ignorerades, av de vita sågs de aldrig som en del av nationen. När britterna behövde mer landområde för bland annat jordbruk tvingades de skiljas från naturen, som var en så stor del av deras kultur och identitet. Många aboriginer dödades och våldtogs, andra användes för slaveri.

Det blir tyst en stund, en känsla av sorg har sköljt över hela gruppen.  Dougie tar ett djupt andetag och fortsätter att berätta, den här gången om ”de stulna barnen”.

År 1930 började en av de grymmaste metoderna i modern tid att användas för att göra sig av med folkgruppen. Aboriginska barn som var ljusare i hyn slets ifrån sina familjer, tvångsplacerades hos vita familjer för att succesivt bli av med den aboriginska bakgrunden. Planen var att för varje generation som gick skulle urbefolkningen närma sig det vita idealet.  Det har beräknats att den australienska staten skiljde på 100 000 barn från sina familjer. Detta folkmord pågick fram till 1970-talet, många gånger glöms det bort att det inte har passerat så lång tid sedan dess.

Plötsligt stannar Dougie upp och ställer en fråga ingen av oss var beredd på.

– Om ni minns berättade jag för er hur viktig naturen är för mitt folk. Nu undrar jag hur ni hade känt om ni blev fråntagna det som gjorde er till dem ni är?

I några sekunder, som känns som en evighet, vågar ingen svara. Tillslut är det en person som avbryter tystnaden och ropar vilsen. Efter det är det flera ord som trillar, bland det jag hör finns omotiverad, deprimerad, ledsen och arg.

– Då är det inte så konstigt varför det ser ut som det gör för många aboriginer idag, eller hur? blir Dougies svar.

Alla nickar instämmande. Jag håller med om det Dougie säger, det är inte konstigt att en stor del av urbefolkningen idag är arbetslösa, alkoholberoende eller kriminella. Det är ett resultat av det grymma sätt de har blivit behandlade på genom historien. Det är ett resultat av den strukturella rasism de blir bemötta av varje dag.

Med de orden avslutar Dougie sin korta föreläsning och vi överöser honom med våra applåder. När jag går för att sova i mitt tält den kvällen är det något som tynger mig, jag vill veta mer.

Nästa dag när vi ska bege oss vidare upp för den lilla sträcka som är kvar av östkusten hinner jag be Dougie om lite egen tid. På perrongen när vi sitter ensamma i väntan på vårt tåg frågar jag honom vad han tror kan göras idag för att förbättra situationen som det aboriginska folket befinner sig i.

Han svar blir ”att prata”. Vi måste prata om vad som har hänt, det är en del av läkningsprocessen. Om vi pratar om historiens grymheter så att alla i det här landet förstår vad mitt folk har fått gå igenom, då kan vi även börja förlåta. När detta sker så slutar vara vi och dem och blir bara ett vi i Australien.

Denna läkningsprocess har påbörjats menar Dougie, det gjordes när den socialdemokratiska premiärministern Kevin Rubb i sitt tal vid parlamentets öppnande bad om ursäkt för de grymheter urbefolkningen har fått genomlida. Dougie menar dock att det bara är början, det är långt ifrån tillräckligt. Mer måste göras menar han, på olika plan av samhället och påpekar att skolan är en bra plats att börja med, men även öka kunskapen generellt är viktigt.

Vårt samtal avbryts av att vi ser tåget rulla in mot perrongen. Jag plockar snabbt upp min packning, kramar Dougie och tackar för allt han har lärt oss under tiden vi har fått vara med honom och hans familj. När jag sitter på tåget vet jag att jag kommer bära med mig denna vistelse, i den lilla staden Tully, under en lång tid framöver. Tidigare hade jag ingen aning om de grymheter det aboriginska folket hade fått utstå. Det stärker det Dougie menade – vi måste prata mer för att sprida kunskap och öka förståelse.